Sista dansen i Rio...
Trodde ni gardagens inlägg skulle komma att bli det sista i historien "David och Matilda gör Central- och Sydamerika"? Isafall kunde ni inte ha mer fel! Men da den 145:e dagens inlägg blev förvanansvärt langt tänker vi nu enbart bjussa pa lite gottigheter för öjjena era, och även lugna er med att väskorna är packade, allt gick ner, sa vi syns pa Landvetter pa torsdag hoppas jag?
Sista dagen i Rio de Janeiro, dags att beta av Cristo Redentor a.k.a. Jesus-statyn pa var lilla lista av världens sju underverk. Här poserar vi för kamerorna framför den nästan lika kända socker-toppen a.k.a. Pão de Açúcar.
Inte ens halvvägs upp och utsikten var som tagen ur en tavla! Eller ur en "Fast and the Furious"-rulle. Men skam den som ger sig, allt eller inget, hela vägen upp till Jesus var bestämt!
Väl uppe vid frälsarens fötter var utsikten enorm, fattas inte annat.
Hej Jesus!
Spejar ut över Barra Lagoa.
Nagra gentila apor kom och morsade pa oss. Lika trevligt varje gang, i synnerhet när dom tuffat te´ sig med frisyr alá MC Hammer.
SISTA PACKNINGEN, tacka fan för det!
David Anders Claesson, som ni är vana att se honom. Blaögd och skäggig, men om han ler? Ja, det har aldrig nagon lyckats utröna...
...FÖRRENS NU! En eftermiddag i Paraty fick han för sig att nu sa är det slut pa gamla tider, nu sa är det färdigt inom kort, nu ska hela rasket rakas, nu ska hela rasket bort! Frillen kan ni dock tacka mig för, inte barberar´n som utförde ett tvivelaktigt jobb, vilket ledde till att jag fick sätta sax och trimmer i nävarna och skrida till verket med nagot herr Claesson velat länge, klippa kort. Men som sagt, för första gangen pa 3 ar är skägget väck, dessvärre kommer ni inte fa se detta live, da det, hör och häpna, allaredan växt ut och att halla´t kort finns inte pa kartan tydligen...
Och på den 145:e dagen...
Long time no see, som dom säger i staterna, och är man pa resande fot har man frisedel att slänga sig med utomländska uttryck. Och nu var det faktiskt "lang tid ingen syn", dels för att vi satsar helt och fullt pa att ha semester sahär pa slutspurten av dessa 147 dagar pa resande fot, och dels för att vi faktiskt inte gjort nagot vidare intressant eller spektakulärt som är värt att berätta om. Men da vi känner att vi maste löpa hela linan ut och inte ramla pa malsnöret kommer vi härmed koka ihop en, förhoppningsvis, ätbar soppa av varan sista tid här i Brasilien. Sa, nu kör vi gott folk, vi tar vid där vi slutade, bon apetit...
Klockan 09:20 onsdagen den 20 juni satte vi oss pa denna resas absolut sista bussresa. Ja, atminstone den sista langfärdsbussen, stadsbussarna här i Rio kunde vi definitivt klarat oss utan, men ater till det senare. Det var med iver, lättnad och en skvätt eufori som vi gjorde oss bekväma i bussen, närpa sentimentala, men ända inte ty sa herrans kul att aka buss är det faktiskt inte, även fast bussarna i Brasilien har varit bland det bästa pa hela resan. Bra gjort Brasse, och tack ska du ha! Väl pa bussen hade vi, enligt tidtabellen, 5 timmar framför oss, men da vi numera gar pa "Sydamerikansk tid" vet vi att detta som minst betyder 6 timmar.
Mycket riktigt, strax efter att klockan slagit 15:00 rullade vi in i Rio, närmare bestämt pa en busstation. Vilken visste vi inte, och inte heller hade vi i förväg tagit reda pa vilken busstation vi skulle kliva av pa. Dalig planering eller var vi bara blaögda som trodde att Rio, största staden i Brasilien med en folkmängd pa närmare 11.9 miljoner invanare, enbart skulle hysa en bussterminal? Vet ej, men av klev vi och rätt blev det. Högg en taxi, fick efter cirkalisa 7 uttals-försök, fram vilken adress som var varan slutdestination, och fram kom vi. Fram till CabanaCopa, hostelet vi blivit varmt rekomenderade. Tja, vad kan vi säga? Vad sägs som en repris? Smaken är som röven, klöven! Vi förväntade oss nagot som, enligt rekommendantens utsago, skulle vara "det bästa hostel jag nagonsin bott pa". Troligtvis, och turligt nog, har vi uppenbarligen tidigare bott pa riktigt dunder-vinnare till hostels, ty detta var ett no-no-no. Tillat mig delge er ett djupdyk i historien om CabanaCopa and the two idiots abroad! Vi anlände till nagot som till en början sag helt okej ut. Den gladlynta och trevliga grabben som stod i receptionen önskade oss varmt välkomna och bad oss fylla i ett "kontrakt" gällande var vistelse här. Punkter som "sabotage debiteras kreditkortet", "hostelet ansvarar ej för stulna tillhörigheter" och "märk din mat med namn och datum" prickades av, men sen kom vi till den kritiska punkten "vi kommer debitera dig för eventuell sanering om du tar med dig bed-bugs till hostelet". Jahopp. Da jag trots min laga alder och verila kropp lyckas dra pa mig alzheimer minns jag ej om jag berättat om följande i förra inlägget, sa jag ber om ursäkt för eventuell upprepning, men under resans gang har vi rakat ut för bed-bugs pa diverse ställen. Vet ni inte vad bed-bugs är? Inte vi heller, egentligen, och det är just detta som gör det hela än mer obehagligt, och i ärlighetens namn har ingen av oss vagat googla det av rädslan av vad svaret ska visa. Vad vi däremot kan berätta, av egen erfarenhet, är att bed-bugs är en ohyra som kan liknas vid ett kvalster, spindel eller lus, som lever i sängar och ger bett pa langa rader. Spindelbett, som vi ocksa fatt otaliga, ger ofta en rodnad kring sjävla bettet, sitter i langt om länge och sitter ett och ett, inte i stora flockar. Bed-bugsen däremot, dom biter helt enkelt i langa rader, bett efter bett som ett pärlband pa armen, magen, benet eller vart än just DU är som go´ast att sätta tänderna i. Dom är yttepyttiga till växten, antar färgen gul och stört omöjliga att värja sig emot. Inte ens det starkaste myggmedlet de kunde uppbringa i Peru satte P för dom. Enna sega jävla rackare helt enkelt. Ater till den kritiska i historien jag försöker berätta emellan mina egna "avbrytningar". Jo, efter sista natten i Paraty upptäckte jag att min arm bokstavligt talat invaderats av bed-bugs-bett, och Davids rygg var täckt av en liten radda den ocksa, men da betten inte kliar eller sticks, utan bara finns där och är sytliga, lade vi ingen större vikt vid detta da vi lämnat hostelet, och därmed även smittohärds-sängen. Well, inte trodde väl vi, tva renliga svennar, att bed-bugs är en akomma som förföljer dig? Men vad skulle vi göra? Det var bara att kryssa i rutan "OK", och slänga pa pokeransiktet för vi har ju absolut inga bed-bugs vi inte, höhöhö.
Efter den valsen tog vi vart pick och pack och begav oss mot rummet, eller ska vi kanske säga cellen. Boendena här i Rio är SVIN-DYRA, och som ni kanske läst har staden denna veckan agerat värd för en enorm miljökonferens där höjdar-politiker fran all världens hall och kanter kommit och talat, sa även fran Sverige. Tummen upp för att världen sakta men säkert börjat inse att vart sätt att leva är ohallbart, tummen ner för att deras möten gör att boendepriserna slar i taket! Väldigt, väldigt mycket pengar trodde vi skulle resultera i ett suveränt och rymligt 8 bädds dorm. Hur kunde vi vara sa dumma? Jag och matt är ingen bra kombo, men enligt min uppskattning är arean 3x10 meter i den "cell" vi inhysts i. Vi delar alltsa denna med 8 andra svettiga människor, med vardera minst ett stycke skrymmande bagage. Okej, det finns förvaringsskap för dessa. För väskorna alltsa, inte för de andra svettiga turisterna, om det ända vore sa väl, men dessa förvaringsskap rymmer icke ett stycka skrymmande bagage vilket resulterar i kaos! Lyckligt nog avslutades konferensen vid veckans slut, och da manga av vara rumskamrater var deltagare utav denna atervände dom hem och vi jublade! En grabb aterstod, han reste klockan 5 imorse (utan att ha packat dagen innan, IDIOT! Levde jävel med sina prylar och tände taklampan, vilket är ett big no-no i ett dorm om folk sover, innan han gav sig av), en ny grabb kom, men vi jublar ända!
Sa, som sagt, att vi dels riskerar att ha dragit hit bed-bugs och dels bor i en cell gör inte att oddsen för det hela ser speciellt lovande ut. För fa toaletter som städas pa tok för sällan, en usel frukost, en spis som ser ut att ha blivit kvar sen portugiserna invaderade stället för flera hundra ar sedan, en bar som tycker att eftermiddagen är bästa tiden att ha öppet pa istället för pa kvällen, fullt utav riktiga jävla rötägg till turister, och ja, blä blä och blä. Visst har det sina goda sidor ocksa, som att sma nyfikna apor gör en sällskap till frukost, men fördelar har ju alla hostels, dock väger dom langt ifran över pa CabanaCopa. Vi har atminstone nära till stranden numero uno, alltid nagot!
Sa, som sagt, att vi dels riskerar att ha dragit hit bed-bugs och dels bor i en cell gör inte att oddsen för det hela ser speciellt lovande ut. För fa toaletter som städas pa tok för sällan, en usel frukost, en spis som ser ut att ha blivit kvar sen portugiserna invaderade stället för flera hundra ar sedan, en bar som tycker att eftermiddagen är bästa tiden att ha öppet pa istället för pa kvällen, fullt utav riktiga jävla rötägg till turister, och ja, blä blä och blä. Visst har det sina goda sidor ocksa, som att sma nyfikna apor gör en sällskap till frukost, men fördelar har ju alla hostels, dock väger dom langt ifran över pa CabanaCopa. Vi har atminstone nära till stranden numero uno, alltid nagot!
Tiden här i Rio de Janeiro har förflutit förvanansvärt snabbt, nästan lite för snabbt. Och vad har vi da gjort under tiden? Jo, de tva första dagarna höll vi tummarna för att solen skulle kika fram, och när den väl gjorde det har vi gjort vart yttersta för att bygga bränna pa Copacabana, druckit 15kronors Caipirinhas, kollat fotboll med mera, med mera. Tillat mig ga närmare in pa det sistnämnda.
Som ni säkert vet har ett utav Davids stora mal med denna resan varit att bevittna fotboll utav världsklass! Dessvärre har vi endast suttit pa läktaren en gang, och detta var i Guatemala, pa en andra divisions-match. I Buenos Aires var vi bägge tva taggade till tusen för att fa se "riktig" fotboll, men tyvärr var det pa tok för dyrt, och da det inte spelades nagon höjdar-match under tiden vi var där fick det va´. Men nu, nu var tiden kommen! 700 svenska rikstaler pungade vi ut för varsin biljett till matchen Botafogo - Ponte Preta, med avspark igar. Var skjuts dit bestod av en minibuss som fylldes upp av oss, en brittisk kille, en belgisk kille, ett par ifran Puerto Rico, tre schweishare, och... FYRA GALNA SKOTTAR I KILT! Sanna mina ord, dessa grabbar levde för livets ljuva! Hall igang och tjo och tjim var deras melodi, och faktum är att dom var enna riktigt skojiga pysar med en god humor och hela härligheten hängandes fritt under kilten, som sig bör.
Innan matchen slog vi läger vid en lokal "pub", närmare bestämt mitt pa gatan utanför ett hem där dom salde öl och korv över staketet. Later det otrevligt? Inte det minsta! Jag vagar till och med pasta att detta är ett av de bästa ställen vi fullnat te´ pa under denna resa! Hur som haver, där slog vi oss ner pa plast-pallar, och hungrig som jag var högg jag in pa en saftig och välgrillad Salsicha, och njöt. Njöt fram tills att jag hörde mig själv vrala i högan sky av att benen pa pallen gav vika at alla hall och kvar satt jag pa backen med min halvt utspilda bärs i näven och fyra AS-GARVANDE skottar rätt i nyllet! Den ena, tillika den som levererade de mest träffsäkra skämten, pekade pa den stackars Ringestena-tösen och gormade "You shouldn´t have eaten that sausage!". Nä, han hade nog rätt, men vill man showa och kamma hem skrattkavalkader, ja, da far man göra vad som krävs!
Sen var det dags för avspark. Som 2 av 7000 i publiken kände vi oss aningen molokna da arenan totalt rymmer 45 000, men när supportrarna väl kickade igang höjdes stämingen till tusen. Trist var dock att hemmalaget Botafogo var skamligt usla och gick förlorande ur striden, men man kan väl inte fa allt antar jag och vi var ända rätt nöjda när vi tagade ut ur arenan!
Sen var det dags för avspark. Som 2 av 7000 i publiken kände vi oss aningen molokna da arenan totalt rymmer 45 000, men när supportrarna väl kickade igang höjdes stämingen till tusen. Trist var dock att hemmalaget Botafogo var skamligt usla och gick förlorande ur striden, men man kan väl inte fa allt antar jag och vi var ända rätt nöjda när vi tagade ut ur arenan!
"While in Rome", som det sa fint heter, kan lätt ändras till "While in Rio" vilket betyder nagot i stil med "svulla sa mycket du bara orkar pa en Churrascaria och hinka i dig billiga Caipirinhas medans du kan!". Detta har vi gjort, jag menar, vi är ju inte dom som är dom, och med sällskap av var vän David satte vi en afton av mot, just det, en Churrascaria. För att förklara pa ett ungefär är detta en restaurang där det ska ätas. Ja ja, det är väl alla restauranger till för, men tro mig, INTE som pa en Churrascaria! Här betalar man ett pris, och för detta far man hugga in pa en dignande buffé full utav alla världens godsaker. Och som om inte det vore nog, med cirkus 5 minuters mellanrum kommer servitörer fram med olika köttspett och serverar. Och serverar. Och serverar. Och det tar aldrig slut! Tror ni att ni har avnjutit gott kött? Ja, da maste ni har besökt en Churrascaria, annars vet ni inte vad ni talar om...
Mätta och belatna styrde vi kosan mot Lapa, ett utav de främsta tillhallena för partaj här i Rio de Janeiro. Bussresan dit kunde dock slutat som en stor blodfläck pa trottoaren da busschaufförerna kör som TVÄTTÄKTA JÄVLA SKIT-IDIOTER HÄR!!! Gasen i botten, bromsen i botten, byta fil hit, byta fil dit. En annan trodde det var en bussbiljett man betalade för, inte en färd i en loco-poco berg-och-dalbana! Förvanansvärt nog kom vi fram till Lapa i behall, och vad ska jag säga? Vi hade a jolly good time! Gata efter gata, efter gata, efter gata, fulla med barer, nattklubbar, pubar, och som om inte det vore nog, stand längs med gatorna där de saldes caipirinhas och pilsner till riktigt planboks-vänliga priser. Dock inte "dagen-efter"-vänliga priser, men vad gör väl det när man endast lever en gang? Det som mitt i all glädje är sa trist är att risken för ran här är större än nagonstans under resan, troligtvis, vilket gör att vi inte har ett endaste foto att visa upp ifran denna kväll da kameran vilade i tryggt förvar "därhemma". Ni far helt enkelt fantisera ihop nagot som passar ert tycke och smak bäst utefter den information jag delgivit er!
Resterande tid, alltsa 2 dagar, kommer spenderas pa följande vis: stek pa Ipanema, besöka Jesus-statyn och socker-toppen, dricka än mer Caipirinhas (while in Rio) och maximera njutningen innan vi tvingas ta plats pa flyget hem. Pa onsdag klockan elva, kvällstid, lättar planet ifran Brasiliansk mark för att ta oss till London. En timmas väntan i London följt utav 2 timmars flyg till Sverige för att, om allt gar enligt planerna, ta mark pa Landvetter 18:45 torsdagen den 28:e juni 2012. Da är det 147 dagar sedan vi vinkade farväl till mamma Anette och mamma Eva-Marie. 147 dagar sedan vi andades svensk luft. 147 dagar sedan vi drack kranvatten. 147 dagar sedan vi vaknade i vara egna sängar. 147 dagar sedan vi för första gangen satte backpacker´n pa vara ryggar. 147 dagar sedan vi pabörjade resan ni här har fatt ta del av, och jag tror även jag talar för David när jag säger att detta varit dom 147 bästa dagarna i mitt liv! Det är med stolthet, glädje och, givetvis, viss bitterhet som vi kommer atervända hem igen. Men, det är inte slut än! Mycket kan hända pa 2 dagar, men var sa snälla och hall tummarna för att det inte ska vara händelser av det negativa slaget. Tack!
Ni har alla hört talas om den, stranden Copacabana. Inte lika go´ en mulen dag som en...
...av de soliga slaget! Det bästa av allt, vi bor blott 10 minuters promenad ifran den. Avundsjuka?
Det är lätt hänt att man blir lite nanig när solen steker pa, inte minst om man gar klädd i vinterjacka och langbyxor. Det kan krävas att man tar en tupplur eller tva för att komma pa banan igen, och da ska man vara glad för att Copacabana har den mjukaste, finaste sanden du kan tänka dig. (Obs! Sant!)
"Davidarna" lirar frisbee/frispee/freespee/flygande téfat. Den ena David träffade vi i Paraty och vi alla fann varann direkt, den andra David träffade jag en regning dag pa Specsavers, men det är en helt annan historia...
Vagorna pa Copacabana är monster, verkligen monster! Knivigt att fa med pa bild, men jag gav det ett försök och även fast detta var langt ifran den största tycker jag ända man kan se att DETTA, mitt herrskap, icke är nagra vagar att försöka "dyka med" i alá Tulúm-style. Hm, vi vet ju alla hur det gick den gangen...
INTE läge att visa sig pa styva linan!
Paret Claesson/Prim, som ni numera är vana att se oss.
Utanför arenan som jag, trots mina försök att trotsa alzheimer´n, inte lyckas komma pa namnet pa!
Ja, vilka tror ni detta är?
HEJA BOTAFOGO!
Varning för apor! Sadana här über-düber-söta apor bor det vid hostelet...
...dessvärre har dom endast visat sig när mobilkameran varit det enda att tillga, därav sämre bildkvalité, men denna lilla herren smög fram och tjuvlyssnade pa vart frukostsamtal. Smooth!
Förvaringsskapen i rummen rymmer som sagt inte mö...
... men en "Prim" gar det allt plats. Tada!
Vamos alá playa, ÄNTELIGEN!
Ohoj styrman Jansson! Och styrman Johansson! Och styrman Österman! Och allt vad ni nu heter! Vissa av er kommenterar här i bloggen, vissa mer frekvent än andra (tack snälla, rara, bästa mamma! Det är en fröjd att läsa dina kommentarer, och ÄNTLIGEN har jag kommit till insikt med vart ifran jag fatt mitt sinne för att definitivt INTE kunna fatta mig kort!). Vissa av er är, för oss, kända läsare, men vissa inte. Och just för att vi börjar sjunga pa sista refrängen här pa denna trevliga instans vi valt att kalla "Two idiots abroad", och i undersöknings syfte (läs: ren och skär nyfikenhet), skulle vi gladeligen uppskatta om ni som följt oss mer eller mindre under dessa 5 manader vill avlägga en rad i kommentarsfältet? Vad som helst, ett "hej" eller "tack" eller "snabba brillor, vart haru kirrat dom?" eller, ja, vad fan som helst. Det skulle värma vara härjade kroppar fran topp till ta!
5 manader har, som sagt, förlöpt, vilket känns helt obegripligt sanslöst! Att vi inom en snar framtid ater star pa svensk mark gar inte första, ty hemresan har hela tiden känts sa avlägsen, men... Vi har sagt det innan och vi säger´t igen, hur underbart resandet än är pa alla möjliga sätt och vis ska det ända bli fantastiskt skönt att komma hem. För ett tag. Jag betvivlar att vi självmant kommer bli staende och stampa pa samma plats en längre tid, nu när man fatt smak pa sa mycket annat än lella Ringestena, som dock fortfarande är himmelen pa jorden!
Eftersom ni, troligtvis, är sadana fruktansvärt sympatiska människor sa antar vi att ni vill ha en för- och nackdelar-lista med att sätta fötterna pa bla-gul mark igen? Inte? Ha, det far ni minsann ända, so here we go!
Fördelar med att atervända hem till Svea rike:
- Kunna öppna ett kylskap, fyllt med göttiga saker! Drömmen att fa sätta tänderna i en grov macka med leverpastej och gammeldags ättiksgurka. Eller kavring med massa smör och kaviar, aaah.
- Kunna dricka vanlig, hederlig, go´, kaller mjölk. Utan konserveringsmedel och ett bäst-före-datum ett ar framat.
- Kunna spola ner pappret i toaletten, inte i en korg vid sidan om, och överlag slippa oroa sig över stopp i tjottan.
- Kunna duscha varmt när fan man vill, hur länge man vill OCH varmt vatten i kranen pa toan och vasken. Diska rent är stört omöjligt utan hett vatten!
- Bekvämligheten att alla butiker tar kort, istället för tvärt om. Och bekvämligheten, och tryggheten, med att alla uttagsautomater godtar ditt kort. Och att det överhuvudtaget finns uttagsautomater.
- Första vad som sägs pa TV:n, och slippa en spansktalande, grovröstad Steve Carell och en Jennifer Aniston med rökröst alá gul Blend-kärring.
- SNUS!
- Slippa att tvingas ta pa sig smutsiga kläder, och kunna tvätta när fanken man vill.
- Kunna dricka vattnet ut kranen. OBS! Var tacksamma över denna lyx, det säger jag bara...
- Kunna jäsa ner sig i soffan en regntung dag och köra "Polisen i Strömstad"-maraton eller guldkornen ur "Grattis världen!".
- Kunna läsa en tidning. Ah, "Veckans NU!", skvaller!
- Äta bakverk och godis som smakar annat än torrt, sliskigt socker. Ah, jordgubbstarta med grädde! Ah, saltlakrits!
- Ha bilen som alternativt transportmedel.
- Slippa vidriga, skabbiga rabieshundar, ÖVERALLT!
- Fika, fika, fika!
- Kunna dricka kaffe utan att minuten senare ila till toa, och, ja...
Nackdelarna med att ater sätta alebottnarna pa svensk mark:
- Första vad alla säger. Ibland ids man inte lyssna pa blasta fjortistjejer och slöddriga alkisar pa bussen.
- Att alla andra förstar vad man säger. Slut pa skitsnacket om gud och alla människor.
- Tvingas vara gla´ över EN solig sommarvecka om aret istället för FEMTIOEN.
- Behöva sitta med hundhövet, alternativt undvika, om man beställer en pilsner före kl.18. Pa en helg.
- Bli skinnad av att äta pa restaurang.
- Bli skinnad av att inhandla alkohol, som man maste armbaga sig fram till pa ett Systembolag med skrala öppettider.
- Inte kunna avnjuta en ljummen kväll utan mygg och knott.
- Stress och jobbpress, ve och fasa.
- Betala räkningar.
- Tvanget att ständigt ha med sig yuppie-nallen, om man inte vill höra "Varför svarar du ALDRIG?!".
Ja, listorna kan göras oändligt langa, men nu har ni iallafall fatt en inblick i, för er som inte vet, hur det är att inte kunna se vardagsting som självklarheter när man lever i en ryggsäck! Och vet ni vad? Här kommer jag knyta igen gottesäcken för denna gang. Vad vi gör om dagarna? Vi njuuuter! Äta, stranden, sola, duscha, sova, ja, det är väl i stort sett allt. Hall till godo med lite bilder vettja, nästa gang är det mycket möjligt att vi har mer spännande saker att erbjuda, da vi nämligen far vidare mot Rio de Janeiro pa onsdag, ai ai ai. Ta hand om varandra och hall nu ställningarna, ty snart ses vi igen!
Ps. Jag gjorde´t! Gevetvis! Det som inte fick hända, det hände. Antar att Cancún är alldeles för langt bak i historien för att göra sig pamint i mitt stille sinne fortfarande. Jajamen, sol-oljan pa, brassa brassa brassa, och nu sitter jag här som ett stoppljus och känner mig dum. Dock har ansiktet klarat sig helskinnat, men bröstet, aj aj aj, den gamle bringan, DEN är inte att leka med. Ack ja, ack ja...
Playan för sig själva, jo jag tackar ja!
Perfekt om man bara vill flyta runt i lugnan ro (ah vad jag minns när jag var liten och skiten och mor min ständigt retades med att hon var mästare pa att flyta, men hur enträget jag än försökte sjönk jag likt en sten. NU mamma, nu vet jag hemligheten: schlappna av!
Annan utmärkt sysselsättning efter att flyta runt och njuta är att läsa sin kärings böcker, som enligt herren själv ska vara sa himmelens kassa. Jo jo...
Mormor och morfar är med, tro för guds skull inget annat!
Med världens bästa Josefinito och Kringlan i lurarna kan även en sadan här icke ergonomisk ställning finnas skön...
...inte minst när man lärt sig av misstaget att icke ha en knuten bikini när man steker rygg-biffen!
Flamman pa rö´ - med ögon som gnistrar ikapp med gatlyktera, det ni!
Paraty-torg by night.
ÄCKEL!!! Bästa sättet att bli av med dom? Pssst och klappa med händerna, väl beprövat! Fungerar närpa varje gang!
Tommen opp för crepes, mumma!
5 manader har, som sagt, förlöpt, vilket känns helt obegripligt sanslöst! Att vi inom en snar framtid ater star pa svensk mark gar inte första, ty hemresan har hela tiden känts sa avlägsen, men... Vi har sagt det innan och vi säger´t igen, hur underbart resandet än är pa alla möjliga sätt och vis ska det ända bli fantastiskt skönt att komma hem. För ett tag. Jag betvivlar att vi självmant kommer bli staende och stampa pa samma plats en längre tid, nu när man fatt smak pa sa mycket annat än lella Ringestena, som dock fortfarande är himmelen pa jorden!
Eftersom ni, troligtvis, är sadana fruktansvärt sympatiska människor sa antar vi att ni vill ha en för- och nackdelar-lista med att sätta fötterna pa bla-gul mark igen? Inte? Ha, det far ni minsann ända, so here we go!
Fördelar med att atervända hem till Svea rike:
- Kunna öppna ett kylskap, fyllt med göttiga saker! Drömmen att fa sätta tänderna i en grov macka med leverpastej och gammeldags ättiksgurka. Eller kavring med massa smör och kaviar, aaah.
- Kunna dricka vanlig, hederlig, go´, kaller mjölk. Utan konserveringsmedel och ett bäst-före-datum ett ar framat.
- Kunna spola ner pappret i toaletten, inte i en korg vid sidan om, och överlag slippa oroa sig över stopp i tjottan.
- Kunna duscha varmt när fan man vill, hur länge man vill OCH varmt vatten i kranen pa toan och vasken. Diska rent är stört omöjligt utan hett vatten!
- Bekvämligheten att alla butiker tar kort, istället för tvärt om. Och bekvämligheten, och tryggheten, med att alla uttagsautomater godtar ditt kort. Och att det överhuvudtaget finns uttagsautomater.
- Första vad som sägs pa TV:n, och slippa en spansktalande, grovröstad Steve Carell och en Jennifer Aniston med rökröst alá gul Blend-kärring.
- SNUS!
- Slippa att tvingas ta pa sig smutsiga kläder, och kunna tvätta när fanken man vill.
- Kunna dricka vattnet ut kranen. OBS! Var tacksamma över denna lyx, det säger jag bara...
- Kunna jäsa ner sig i soffan en regntung dag och köra "Polisen i Strömstad"-maraton eller guldkornen ur "Grattis världen!".
- Kunna läsa en tidning. Ah, "Veckans NU!", skvaller!
- Äta bakverk och godis som smakar annat än torrt, sliskigt socker. Ah, jordgubbstarta med grädde! Ah, saltlakrits!
- Ha bilen som alternativt transportmedel.
- Slippa vidriga, skabbiga rabieshundar, ÖVERALLT!
- Fika, fika, fika!
- Kunna dricka kaffe utan att minuten senare ila till toa, och, ja...
Nackdelarna med att ater sätta alebottnarna pa svensk mark:
- Första vad alla säger. Ibland ids man inte lyssna pa blasta fjortistjejer och slöddriga alkisar pa bussen.
- Att alla andra förstar vad man säger. Slut pa skitsnacket om gud och alla människor.
- Tvingas vara gla´ över EN solig sommarvecka om aret istället för FEMTIOEN.
- Behöva sitta med hundhövet, alternativt undvika, om man beställer en pilsner före kl.18. Pa en helg.
- Bli skinnad av att äta pa restaurang.
- Bli skinnad av att inhandla alkohol, som man maste armbaga sig fram till pa ett Systembolag med skrala öppettider.
- Inte kunna avnjuta en ljummen kväll utan mygg och knott.
- Stress och jobbpress, ve och fasa.
- Betala räkningar.
- Tvanget att ständigt ha med sig yuppie-nallen, om man inte vill höra "Varför svarar du ALDRIG?!".
Ja, listorna kan göras oändligt langa, men nu har ni iallafall fatt en inblick i, för er som inte vet, hur det är att inte kunna se vardagsting som självklarheter när man lever i en ryggsäck! Och vet ni vad? Här kommer jag knyta igen gottesäcken för denna gang. Vad vi gör om dagarna? Vi njuuuter! Äta, stranden, sola, duscha, sova, ja, det är väl i stort sett allt. Hall till godo med lite bilder vettja, nästa gang är det mycket möjligt att vi har mer spännande saker att erbjuda, da vi nämligen far vidare mot Rio de Janeiro pa onsdag, ai ai ai. Ta hand om varandra och hall nu ställningarna, ty snart ses vi igen!
Ps. Jag gjorde´t! Gevetvis! Det som inte fick hända, det hände. Antar att Cancún är alldeles för langt bak i historien för att göra sig pamint i mitt stille sinne fortfarande. Jajamen, sol-oljan pa, brassa brassa brassa, och nu sitter jag här som ett stoppljus och känner mig dum. Dock har ansiktet klarat sig helskinnat, men bröstet, aj aj aj, den gamle bringan, DEN är inte att leka med. Ack ja, ack ja...
Playan för sig själva, jo jag tackar ja!
Perfekt om man bara vill flyta runt i lugnan ro (ah vad jag minns när jag var liten och skiten och mor min ständigt retades med att hon var mästare pa att flyta, men hur enträget jag än försökte sjönk jag likt en sten. NU mamma, nu vet jag hemligheten: schlappna av!
Annan utmärkt sysselsättning efter att flyta runt och njuta är att läsa sin kärings böcker, som enligt herren själv ska vara sa himmelens kassa. Jo jo...
Mormor och morfar är med, tro för guds skull inget annat!
Med världens bästa Josefinito och Kringlan i lurarna kan även en sadan här icke ergonomisk ställning finnas skön...
...inte minst när man lärt sig av misstaget att icke ha en knuten bikini när man steker rygg-biffen!
Flamman pa rö´ - med ögon som gnistrar ikapp med gatlyktera, det ni!
Paraty-torg by night.
ÄCKEL!!! Bästa sättet att bli av med dom? Pssst och klappa med händerna, väl beprövat! Fungerar närpa varje gang!
Tommen opp för crepes, mumma!
5 månaders bokrecensioner, varsego´!
• Resa genom ensamheten + Svart blogg", av Plura Jonsson
+++++ (5)
Plura, din gamle suput, ditt språk kan svaja, liksom din vindränkta blick alltför ofta gör, men det är det som gör't så jävla vackert! Så romantiskt! Så rått! Så jävla mänskligt!
Navet i "Eldkvarn", tillika numera tv-kocken, Plura Jonsson har i "Resa genom ensamheten" skildrat sitt liv på ett nästan oförskämt avklätt sätt. Många gånger blir det brutalt, många gånger avklätt i ordets rätta bemärkelse, ibland lite långdraget, men ständigt förvånansvärt ärligt.
Plura är i mångt och mycket ett fullfjädrat svin, men det kommer han aldrig för att försvara eller förminska allt ont han gjort. Plura är den han är, han har handlat som han gjort, take it or leave it!
Jag diggar Plura, jag diggar långt ifrån alla "Eldkvarns" alster, men Plura tycker jag om, fast jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör't, men så är det. Flertalet gånger kommer jag på mig själv med att muttra "men för fan Plura?!", och det är detta som jag finner så fint med denna bok, den berör!
Att stora delar av barndomsåren i Norrköping dock kunde kortas ner eller slopas helt är inget som på det stora hela drar ner slutbetyget, men det kan däremot göra små stunder utav läsandet aningen tradiga.
Barndom och svineri, framgång och sorg, men detta är inte enbart en bok om krossade hjärtan utan även om krossade tomater. Inte så herrans konstigt kanske, det är trots allt en biografi av och med en av vårt lands största gourmander! Och satiken vad jag njuter av denna matresa som löper parallellt med berättandet ifrån början till slut, och ibland slår jag ihop boken i ren frustration över att den där grillade makrillen är så långt ifrån, men det tar inte många sekunder förrens jag torkar mig i mungiporna och nyfiket kastar mig ut i denna "höga berg och djupa dalar"-historia Plura giver oss.
Egentligen har jag inget mer att diktera ner om denna bok, det är liksom svårt på någe vänster, som att återspegla en hel person... Fem poäng får'n, fan vet om det är för boken i sig eller min outgrundliga kärlek till kungen på Broadway, men gillar du också Plura? Läs den! Om inte? Läs den och älska honom, läs den och hata honom, läs den och känn bägge delarna. Eller låt bli, jag tror herr Jonsson ger blanka fan i vilket! Han har nog fullt upp med att botanisera bland gås-lever och lamm-sadel i Stockholms saluhall, eller idka älgskog i timtals med sin yngre förmåga till flickvän. Eller så skiter han helt enkelt bara i vilket!
• "Kråkflickan", av Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist
+++++ (5)
Ju fler kockar desto sämre soppa? Absolut inte! Dessa bägge grabbar ror hem full pott med bravur och jag kan bra säga *klapp klapp klapp*. Applåd alltså, för att förtydliga för den trögtänkte.
Åh, vad bra den är, "Kråkflickan", jag blir så te' mig så jag inte vet vart jag ska ta till orda! Att denna första bok ut av tre slutar som tidernas nervigaste cliffhanger retar mig inte ett dugg, ty jag vet ju att det finns två till att avnjuta!
Att det är närmare 4 månader sedan jag läste den och euforin fortfarande sitter kvar är väl betyg nog, men jag ska försöka samla mig för att ge er lite mer kött på benen.
*Samlar mig*
Denna thriller har orden "mord och psykoterapi" skrivna över titeln, och jag väljer att citera Sydsvenskan: "Ondska är bara förnamnet i den här skildringen...". Låter smaskigt, inte sant?
I detta fallet betyder två författare två huvudrollsinnehavare, vars historier löper parallellt med varandra [Spoiler alert] för att sedan flätas samman till en [Spoiler alert slut] men det är knivigt att uttala sig om denna bok utan att avslöja för mycket.
"Kråkflickan" är en svensk thriller med stort T, och jag begriper tamejfan inte hur Eriksson och Axlander Sundquist burit sig åt för att författa en 400 sidor lång spänningsbomb. Så välskriven. Så sammanhängande. Så briljant jävla bra! Hatten av alltså, och du är inte dålig om du inte imponeras av denna mentalt skruvade bok!
För ja, det är trots allt mord OCH psykoterapi den handlar om, men för den sakens skull blir den aldrig svår eller oåtkomlig. Mentalt skruvad och sjuk? Ja, men då måste man ha med i beräkningen att det är just detta som gör hela berättelsen.
På något vis vill jag avlägga en notis om vem som kanske inte bör sätta sig på denna banbrytande berg-och-dalbana till bok, men det vette skam, jag rekommenderar den till dig. Och till dig. Och till dig!
Är du en chic-litare som plöjt dig igenom samtliga Candace Bushnell verk? Eller kanske en obotlig Guillou-fantast, som skänkt till liv till Arn och tempelriddare? Läs "Kråkflickan" och älska den! Om du mot alla odds skulle avsky den, ge mig en rejäl känga och bränn boken på bål, men oddsen för att detta skulle inträffa är så små att dom kan liknas vid en fis i universum! Hur kan jag vara så säker på min sak? Läs den så får du se!
• "Hinsehäxan", av Lillemor Östlin
++++ (4)
Okej, hon har ingen sylvass penna direkt, skriftspråket är på en simpel nivå, MEN sicken jävla livshistoria fruntimmer't har!
En annan älskar att vältra sig i tragiska, eller snarare tragikomiska i detta fallet, livshistorier där det finns något främmande och gärna lärorikt att hämta.
Har ni hört talas om Geijer-affären? (Om inte? Då tycker jag ni ska fylla på ert allmänbildnings-konto, pronto! En annan har ett visst förspel ifrån blöjåldern, då min extrema far alltid pratat Palme-mordet, kapardramat på Bulltofta osv med mig och därav sått ett enormt frö utav intresse för svensk nutids-historia.) Har ni hört talas om Doris Hopp? Eller kanske bordellhärvan? Finner ni det intressant? Läs "Hinsehäxan"! Här har ni nämligen Lennart Geijers, vad hon själv påstår, absoluta favorit-hora! Ja, alltså, inte jag då, Gud bevars, utan författarinnan.
Egentligen skulle jag nog rekommendera den till alla er som fascineras av "Dom kallar oss mods"-trilogin eller Berny Pålsons "Vingklippt ängel", eller helt enkelt till er som vill läsa en lättläst livshistoria om en av Sveriges största kåkfarare tillika prostituerade, som hankade sig fram, med hjälp av piller och preparat, med sina två döttrar i 60- och 70-talets Stockholm.
Av mig får den hur som haver hela 4 plus, hur illa hon än skriver och hur stor/liten sanningshalten än må vara.
• "I en förvandlad stad", av Per-Anders Fogelström
++++ (4)
Att börja läsa en romansvit om fem böcker med den näst sista är sämre än omvänt, ja, det blir ju enbart avigt! Men vet ni vad? Det gjorde absolut inte ett endaste någe, även fast jag med facit i hand önskat att jag började från ruta ett, men jag är saligt nöjd ändå.
Vissa av er har säkerligen hört talas om, måhända även själva läst, Fogelströms femologi om Stockholm, Stockholm, stad i världen. (Jajamen, en textrad ut Pughs gamla dänga, men främst titeln på den sista boken i serien.) Redan i bok ett får vi lära känna de människor vi får nöjet att följa fram till slutet, dess avkommor, fruar, män, älskare, osv., vilket till en början gjorde det lite knepigt att hipp som happ hoppa in mitt på, men tack vare författarens klanderfria, fängslande och, på någe vis, "mellan-raderna-informativa" sätt att skriva benade man snabbt ut vem som var vem och vad, och ganska snart var bilden av samtliga personer glasklar!
"I en förvandlad stad" utspelar sig mellan åren 1925-1945 i just jämt vår älskade huvudstad, närmare bestämt underbara Söder och dess arbetarkvarter. Det är detta som får mig att må, ty Fogelström skildrar så vackert och bildligt hur Stockholm såg ut, kändes och förändrades, och som den historie-fanatiker jag är myser jag från topp till tå. Storyn fick mig till en början inte att känna sug, men tacka fanken för att jag gav mig i kast med att följa dessa vardagsliv och öden, för jag gillar't skarpt!
Och varför gör jag då det? Jo, det ska jag be att tala om: För Per-Anders Fogelström skriftspråk är i sig vackert och välgjort, men också så härligt målande och känslofyllt att jag är och känner för huvudpersonerna, samtliga av dom, hur olika de än må vara. DET tycker åtminstone jag är skickligt gjort och med finess förtjänar en stark fyra!
Det enda mindre bra, och absolut enda, är att jag stundtals kan känna det aningens rörigt och virrigt med alla dessa huvudpersoner, men det kan eventuellt ursäktas med att jag är extremt namnblind. I vilket fall som helst, inköp utav samtliga titlar, och i synnerhet sista delen som jag tror kommer falla mig ypperligt på läppen med sitt tids-spann på 1945-68, är prio ett på inköpslistan vid hemkomst. Känner du också för en tidsresa bland historiens 08:or? Då tycker jag du ska följa i mina fotspår! Fast förslagsvis, börja med bok ett...
• "Tårtgeneralen", av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson
+++ (3)
Den geniala humorduon Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har gjort det igen, om än inte lika lysande som i "Två nötkräm och en moviebox", men jag slår dom inte på fingrarna för det. Jag anser trots allt att dom trollat med temat för boken, och även om "Tårtgeneralen" måste erkännas vara ganska seg till en början, spricker den undan för undan upp och blottar en roande och tragikomisk historia väl värd att bida sin tid åt. Historien om Hasse P, den gamla a-lagaren som, som så många gånger förr, söker lyckan på nytt i en ny småstad, denna gång smutskastade Köping. Nykter och optimistisk ger Hasse sig fanken på att bli rikskändis och inta rollen som kungen i sta'n, men hur blir man det i en inskränkt småstad? Genom att glida runt på stulna cyklar i Parneviks gamla kostym? Delvis, men främst för sitt försök att sätta Köping på kartan genom att baka världens största smörgåstårta och på så vis hamna i Guinnes rekordbok! Enkelt? Den som läser blir varse!
Radarparet tar alltså med oss på en resa genom en speciell och anmärkningsvärd tid i huvudpersonen Hasse P's liv, och det är lika mycket en tid-och-plats-skildrande dokumentärbok som en humoristisk och extremt välskriven biografi, som man stundtals önskar inte vore verklighetsförankrad, för Hasse P's eget bästa.
En annan älskar Hammars och Wikingssons sätt att skriva och uttrycka sig, och jag lovordar även deras sätt att peta in fullkomligt relevanta, tillika irrelevanta, anekdoter som utan dessa inte hållit boken flytande.
Dock måste jag höja ett varningens finger, jag tror nämligen inte "Tårtgeneralen" faller alla på läppen, men jag har svårt för att utröna vem som ska hålla sig borta och vem som ska kasta sig över den. Liksom författarna ifråga, och inte minst huvudpersonen, är boken speciell på många vis. Skrattar du högt åt "100 höjdare", eller roas av att gotta dig i andras olycka eller små-stads-satir? Då tycker jag du gör rätt i att ge denna bok en chans!
Att boken är på tok för kort är inget grabbarna kan rå för, dom återberättar ju enbart historien, som tyvärr inte håller hela vägen. Detta i samspel med att "Två nötkräm och en moviebox" var så strålande att denna faller i skuggan, gör att det inte räcker hela vägen fram till full pott, men tre stackars plus får den! Till slut, tack Filip och tack Fredrik för att ni är så inåtahelsickes, jävla bäst!
• "Mannen som dog som en lax", av Mikael Niemi
+++ (3)
I mina ögon utspelar sig denna bok i den absolut ultimataste deckar-miljön, Norrland, närmare bestämt Tornedalen. Åh, egentligen borde alla böcker, deckare eller ej, utspela sig här i ur-sköna Norrland, men det är klart att det hade la bli'tt för bra. Och trist.
Som sagt, parallellt med Stockholm, utspelar sig denna rafflande deckare i Tornedalen. Oh ja, den ÄR rafflande och spänningen gör att vart du än befinner dig i boken är det en lidelse när du tvingas lägga den ifrån dig. Och säg mig, vem tycker inte om när mördaren/mördarna ges till känna först på sista, ja faktiskt absolut sista sidan, och innan dess sonderar hjärnkontoret för fullt mellan hundratals andra kandidater. Så spännande? Jajamen!
Överlag en bra och, mestadels, välskriven bok som faktiskt riktar sig till alla, delvis på grund av sina vitt skilda karaktärer. Min tidigare uppfattning är att enbart män 40+ sätter Mikael Niemis böcker i sin hand, men tji, detta är en bok jag definitivt varmt rekommenderar till alla som vill läsa en svensk deckare med glimten i ögat OCH djupaste allvar. Tjej som kille, gubbe som käring.
Tre plus, nääästan fyra, men i min smak var den på tok för kort! Minns ej med säkerhet, men cirka 200 snabbt slukade sidor, vilket är synd då jag fann den såpass roande och fängslande, och jag är fullt övertygad om att herr Niemi hade lyckats bre' på med ytterligare 200 sidor utan att boken, för den sakens skull, skulle dala det minsta!
Som sagt, jag kommer nog sätta korpgluggarna i den igen, därav tre plus, och jag kan inte bärga mig tills jag kommer hem och får sätta tänderna i "Populärmusik från Vittula".
(Efterlysning!!! Har du eller känner du någon som möjligtvis sitter på ett exemplar utav "Populärmusik från Vittula" att låna ut, skänka bort eller sälja för en spottstyver, vänligen, hör av er! Den finns nämligen ej att få tag på någonstans, åtminstone inte vad mitt ljus och lykta kan ge sken av.)
• "Min mormors historia", av Katarina Mazetti, Bodil Malmsten, Zinat Pirzadeh m.fl.
+++ (3)
Först och främst vill jag klargöra hur boken är uppbyggd, för att ge denna recension rättvisa. Tolv kvinnor i olika åldrar, från olika samhällsskikt har fått i uppgift att på cirka 20 sidor författa ner historien om deras mormor, för att sedan samla dessa tolv historier i en och samma bok, "Min mormors historia".
Vad tycker då jag om detta koncept? Svaret: Oerhört intressant, men...
Till en början tyckte jag idén var genial! Det var med ett pyrande intresse som jag kastade mig in i första historien, den om Birgitta Stenbergs mormor Alma, men något jag insåg ganska kvickt var att denna bok tyvärr kommer spela rollen som lättsmält busslektyr snarare än slukar-boken man ägnar timmar åt uppkrupen i soffan. Efter att ha läst ut boken känner jag en konstig tomhet, som om jag bara skummat boken. Ni förstår, på blott 20 sidor har man inte spelrum att bjussa på djupgående scenarion, vilket bidrar till att man aldrig får chans att lära känna personerna ifråga. Ibland på gott, ibland på ont, ty vissa av berättelserna är så gripande så lite vill ha mycket, medans andra går in i hjärnkontoret för att sedan försvinna ut igen.
Något som däremot är totalt gott är alla dessa olika sätt att skriva, som jag till en början befarade skulle bli jobbiga, men visade sig vara en riktig fröjd! Flertalet utav författarna skriver så jag hurrar, och man hinner heller aldrig tröttna med tanke på historiernas komprimerade storlek, snarare få mersmak.
Måhända upplägget hade kunnat ros i hamn om författarna fått mer sidor att fylla, men nu fick dom inte det därför tilldelar jag "Min mormors historia" 3 plus, varav ett är för det fina omslaget och för att den vill lyfta fram den starka kvinnan och hennes rätt i samhället. Halleluja!
• "Just kids", av Patti Smith
++ (2)
Nja, denna högt svävande ballong sprack ganska snabbt och seglade ner till marken.
Måhända att många av er tror jag är ett Patti Smith-fan, jag har hört det förr, men då tror ni fel. Det är ingen artist (icke att förglömma att hon även har konstnär och poet på sin lyra) jag fastnat för, däremot har hon levt i en era och krets där hon frotterat sig med människor jag sannerligen tycker om och finner intressanta, såsom David Bowie och Bob Dylan, och det var nog mina förhoppningar om en dokumentär ifrån denna svunna tid som fick mig att öppna denna självbiografi.
Just det, själv-biografi! Från sida ett till slutet maler Patti på om sig själv och sina tankar och, bortsett ifrån årtals-stämplingen, tycker jag inte att man någonstans i boken får en känsla av tiden. Rent krasst kunde den utspelats 1998, och det gillar jag icke!
Förutom Patti själv släpper hon in ännu en person i boken, sin älskade livskamrat Robert, men nja, jag vet inte om det är hennes brist på dynamik eller mitt ointresse för personerna ifråga som får mig att med lidelse tvinga mig igenom mer än hälften av boken, men något är det som inte alls tänder en låga hos mig. Jag frågar mig åtskilliga gånger vad det är som gör denna boken så världsomspännande hyllad, men jag antar att smaken är som röven, klöven, och att jag, som det verkar, ensam utgör den ena skinkan.
Läs "Just kids" om du är intresserad utav Patti Smith. Läs "Punken - Please Kill Me" om du vill läsa en dokumentärbok om rockens vilda födsel, med allt ifrån Lou Reeds första homosexuella utsvävningar till Iggy Pops enorma och roande, fast att extrema (no shit?) drogberoende. Den boken kan dock vara lite kärv den med emellanåt, då den är uppbyggd ur och med intervjuer, men å andra sidan är det en bok som du kan lägga ifrån sig några veckor för att sedan med enkelhet plocka upp igen. Men, "Just Kids", två tråkiga plus.
• "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", av Jonas Jonasson
++ (2)
Kalla mig löjlig, men det enda som fått mig att trotsa denna oerhörda läshysteri som rått kring denna bok är idioten till förläggare som låtit Lasse Berghagens ord "Den roligaste boken jag någonsin läst!" pryda omslaget. Får det dig att bli sugen på att ge sig i kast med denna tegelsten? Jag lockas i varje fall ICKE! Ni förstår, min magkänsla sa mig att min humor inte spelade i samma liga som Lasses, och ni får själva avgöra vem som spelar i den högre...
Till slut hamnade "Hundraåringen..." i min ägo, passande nog på andra sidan jorden (Hundraåringen Allan flyger och far till världens alla hörn, ingen "Spoiler alert" krävs för det avslöjandet), och det var enda alternativet att byta till sig när "di egna" tagit slut då jag vare sig kan tyda hebreiska eller få ut något begripligt ur tyskan.
Jag slog upp boken med samma entusiasm som när man knäpper av en blöja på ett barn på plommondiet som tultat runt med smatter i brallan och en stickande odör alltför länge. Alltså, högst återhållsamt och utan något som helst hopp om att gå vinnande ur den striden.
Vanligtvis brukar jag inte sätta näsan i en skrift då jag är övertygad om att den enbart kommer skänka mig lidelse, men när valmöjligheterna var skrala och full-i-fan som jag är såg min chans att få håna och skratta alla "Hundraåringen..." älskare rakt upp i planeten, ja, då fick jag mig den lilla motivation som tydligen krävdes.
Såhär i efterhand kan jag konstatera följande: Lasse Berghagens humor och min spelar inte i samma liga, nej, jag tror inte ens vi utövar samma sport! Visserligen tror jag knappt ingen vågar påstå att boken inte gav utlopp för ett enda litet fnitter, men ett litet fnitter räcker inte för mig. Det är alldeles på tok för enkelt, hörrni, alldeles för tillrättalagt för att ge mig det författaren vill - skrattet som får en att slå sig på knät och skrocka "oj oj oj, sicken jäkla gubbe va!". Och kom inte dragandes med något mothugg om att den skulle vara på "gemene man"-nivå eller liknande, för det är bara ogenomtänkt snack och det tolererar jag icke som en vettig anledning. Inte heller "den bästa bok jag någonsin läst!", det säger mig tamejfan INGENTING! Nej Lasse, i det här fallet säger det mer om dig än om boken, och det ät sannerligen inga lovord.
Vart var jag nu? Jo, gubben drar ut genom fönstret... FÖR ATT HAN ÄR TRÖTT PÅ LIVET OCH SUGEN PÅ SPRIT! Come on, det är la enda anledningen till varför man går till "Wisers" varje helg, och the story om en emo's liv! Nåväl, han ger sig iväg... I NATTOFFLORNA! HÄR, mitt herrskap, förväntar sig Jonas Jonasson att vi ska dra på smilbanden, måhända riva av ett skratt, men varför?! För att gubben gör något som är vardag på samtliga äldreboenden från treriksröset till Smygehuk? (På tal om Lasse, är inte han den enda som fått "glädjen" att slå en golfboll över gränsen just vid treriksröset? Alltså, say no more...) DET ÄR FÖR ENKELT! Och såhär fortsätter det boken igenom. Gubben har tjorv med knäna, en sådan simpel och olustig igenkännighetsfaktor som vi återigen ska roas av, eller? Och hur enkelt gör författaren det inte för sig när han "spetsar till" Gunilla, inte bara med att bruka svärord (Hallå, sekelskiftet ringde och ville ha tillbaka sin moral!), utan också med att ha en elefant i lagår'n. Alltså, jag finner fan inga ord. JAG hade fan kunnat göra det bättre! Okej okej, jag kanske inte hade kunnat bemästra att skriva en bok, men sannerligen att fantisera ihop en hästlängder bättre än Jonas Jonasson!
Idén med att blanda in en historia i historien har aldrig varit min kopp av té, och då rakt inte när man gör det på ett sådant klumpigt och opassande sätt som här! Nej, jag finner faktiskt ingen anledningen att släppa den röda tråden när den glöder som mest för att sticka i totala oväsentligheter och stundvis riktigt jävla usla anekdoter om Gulag och Churchill, ty när man efter många om och men ska plocka upp den röda tråden igen är den alltid lika fes-ljummen och avslagen. Och såhär håller det på, bygger upp... Bygger upp... Och rämnar! Fy!
Så, nu var gallan slut, nu gör vi plats för rosornas intågande i denna text. Eller? Jag ryggar tillbaka en aning såhär i efterhand åt att detta antog formen av en regelrätt uppläxning, och vem är väl jag att axla en sådan mantel? Jag är blott en lekman på området, vem som helst. Faktum är att "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" har en viss poäng, men den faller i mina ögon platt på att den är så självklar i allt! Kan hända att det är möjligt att skriva om boken så att den förvånar och fängslar, men så som den är skriven i nuläget har den endast en håll-hake på mig: Kommer han få en avhyvling utav samariten på hemmet? Men men, tack för ordet, två plus får den, den var ju trots allt lite rar. Och jag log. En gång.
• "Factotum", av Charles Bukowskij
+ (1)
I herr Bukowskis livsbejakande självbiografi smäds inte orden, inte ett dyft, och då karl'n varit med om saker i sitt ständigt alkoholiserade liv som får även den fulaste fisken att höja på ögonbrynen, ja, då sätter även jag whiskyn i vrångstrupen!
Personligen gillar jag varken Bukowskis sätt att skriva eller hans språk, och då är jag ändå själv å det grövsta i mun, men se snusk och äckel av denna rang är inget jag vill läsa om. Fast det är klart, utan det hade det varit omöjligt att sammanställa en självbiografi för författaren ifråga. Svordomar är en sak va, det säger jag inte ett endaste skit om, men det som framställs i "Factotum" får mig att krevera, och när han inte ens har någon poäng eller det minsta tilltalande och intressant historia att berätta, nej, då får han struten på hövet och en sketen etta i betyg!
(Smaken är som baken, David avgudar Charles Bukowskis alla verk.)
Vemod och lättnad i flip-flopens förlovade land.
Klockan nio pa morgonen, dagen som var igar, rullade vi aningen sorgsna och vemodiga ut ur São Sebastião, mot näst sista anhalten innnan hemfärd, Paraty. Sveriges pinsamma "uppvisning" i EM spädde givetvis pa den dystra känslan en aning, men största anledningen till varför vi nu har börjat hänga med huvudet är att det genast, som en blixt fran en klar himmel, blivit sa tydligt att vi faktiskt snart reser hem! Nu är det bara en bussresa och tva väsk-packningar som aterstar av dessa 5 manader pa resande fot. Vemodigt, jävligt vemodigt, men samtidigt förbaskat skönt!
För hur mycket man än vill stanna kvar i fantastiska Brasilien och fortsätta upptäcka världen ska det bli gött att komma hem. Hem till lugnet i Ringestena, hem till familjen, hem till vännerna, oh fy fasen vad man saknar er allesammans! Det vet ni ju givetvis om, men det kan inte sägas nog. Och Eva-Marie, David saknar sin mamma jättemycket, även fast det som vuxen karl tar emot att erkänna, och pappa Anders och brorsan och syrran ocksa. Och för att inte tala om hur mycket han längtar efter grabbarna, oj oj oj! Jag kan skvallra om presenter som kommer fa er att vara skinnfladda i händerna efter alla applader som kommer skandera...
En annan längtar hjärtskärande mycket till att fa krama om allihopa, att fa retas med brorsbarnen och skratta at deras kloka ord, att fa ligga pa mormors och morfars kökssoffa och lyssna pa mormors gagg och morfars "Va siger du käring?" med en snus under läppen, och kanske ta ett dopp i bästa sjön i hela världen - mormors och morfars alldeles egna sjö, äta mig till matkoma av mammas goda husmanskost, frossa i svenskt godis, ha mysaftnar och festkvällar med bästa pumorna man kan tänka sig, och ja, listan kan göras hur lang som helst! Och tur är väl det, ty det är just alla dessa sköna saker, som i vanliga fall är sketen vardag, som gör att man med glädje kryssar för dag efter dag i agendan och undan för undan gar mot hemfärd. Och det ska vi idag fira med hemmagjorder potatisgratäng, ty utelivet här i Brasilien gräver djuuupa avgrundr te´ hal i fickorna, det är en sak som är jävligt säker!
Vädret har äntligen gatt med pa att bjuda pa andra bullar än de vi serverats dom senaste veckorna. Nog för att termometern visade glad gubbe även i Florianopolis och São Sebastião, men kan vi nu glädjas at kort-byxat och kort-ärmat dygnet runt!
Glada i hagen traskade vi denna morgon iväg till stranden i gassande sol och, rutinerade och fast beslutna om att inte göra om Mexiko-misstaget, rejält insmorda med solskyddsfaktor HÖG. Detta hade likväl kunnat kvitta. Efter promenaden pa 20 minuter (lyxigt med en strand runt husknuten, men varför välja den när man kan välja den längst bort, för gräset är alltid grönare pa andra sidan. Väl..?) och efter att med millimeterprecision placerat ut vara badlakan i sanden valde solen att vinka good-bye och sälla sig till platsen bakom molnen. Vad tror ni, var det varan gamla vanliga "tur" som satte in tro? Hur som haver, värmen valde att stanna vid "perfekt", men vem vill pressa pa playan utan att bygga en skrytig bränna under tiden? Nja, tva timmars playa-tid, sen fick det vara nog och vi traskade lika bleka, och lika glada, tillbaka till vart boende mitt i den lilla staden Paraty.
Nagot mer att tillägga har jag inte för tillfället och da magen knorrar sa förfärligt avslutar jag med ett bildregn och ber att fa aterkomma inom en snar framtid, och tills dess har vi förhoppningsvis 1. Fatt en flashig bränna och 2. Hittat pa nagot intressant sa ni slipper läsa tjafs och tjofs, inlägg efter inlägg. Ta hand om er, och matte djävulen ta er om ni inte lockar fram sommar och sol tills vi kommer hem! Adjöken adjö!
Pa stammishaket i São Sebastião, tio guldstjärnor av tio möjliga! Davida-Sven frossar i buffémat framför, ja, gissa?
EM gevetvis! Fast just denna match hade man ju önskat kunde gatt till historien som ogjord, omgjord eller välgjord. Skit samma, nya tag pa fredag, HEJA SVERIGE!
Den São Sebastiãnska stranden, som vi dessvärre inte fick tillfälle att njuta av sa värst mycket...
...men strandpromenaden gick an den ocksa!
Kockarna stilar till det i köket som visade sig vara det överlägset sämsta under hela resan! Jag kan än idag inte första hur vi kunde svänga ihop kyckling i ugn med ris och sallad när det enda som fanns att finna i kniv-väg var en matkniv, största skalen var en mattallrik och grytorna var av storlek XXXL, men skam den som ger sig!
Pa med den gamle fjällräven för näst-näst sista gangen denna resa. DET känns fanimej lättande!
Efter en 3 timmar kort och behaglig bussfärd anlände vi till kolonialstaden Paraty. Den vackraste av alla de tusentals kolinialstäder vi sett under denna resa, utan tvekan! (Lägg märke till min tuffa hipster-posé, som jag var totalt omedveten om, JAG SVÄR!)
En liten promenad ner till hamnen och alla de färgsprakande batarna. Vajjert!
Kollar in stranden. Helt klart godkänd!
Här skulle man la kunnat bosätta sig ja, utan problem!
En gla´ kille som snyggat sig te´ för att göra sta´n!
För hur mycket man än vill stanna kvar i fantastiska Brasilien och fortsätta upptäcka världen ska det bli gött att komma hem. Hem till lugnet i Ringestena, hem till familjen, hem till vännerna, oh fy fasen vad man saknar er allesammans! Det vet ni ju givetvis om, men det kan inte sägas nog. Och Eva-Marie, David saknar sin mamma jättemycket, även fast det som vuxen karl tar emot att erkänna, och pappa Anders och brorsan och syrran ocksa. Och för att inte tala om hur mycket han längtar efter grabbarna, oj oj oj! Jag kan skvallra om presenter som kommer fa er att vara skinnfladda i händerna efter alla applader som kommer skandera...
En annan längtar hjärtskärande mycket till att fa krama om allihopa, att fa retas med brorsbarnen och skratta at deras kloka ord, att fa ligga pa mormors och morfars kökssoffa och lyssna pa mormors gagg och morfars "Va siger du käring?" med en snus under läppen, och kanske ta ett dopp i bästa sjön i hela världen - mormors och morfars alldeles egna sjö, äta mig till matkoma av mammas goda husmanskost, frossa i svenskt godis, ha mysaftnar och festkvällar med bästa pumorna man kan tänka sig, och ja, listan kan göras hur lang som helst! Och tur är väl det, ty det är just alla dessa sköna saker, som i vanliga fall är sketen vardag, som gör att man med glädje kryssar för dag efter dag i agendan och undan för undan gar mot hemfärd. Och det ska vi idag fira med hemmagjorder potatisgratäng, ty utelivet här i Brasilien gräver djuuupa avgrundr te´ hal i fickorna, det är en sak som är jävligt säker!
Vädret har äntligen gatt med pa att bjuda pa andra bullar än de vi serverats dom senaste veckorna. Nog för att termometern visade glad gubbe även i Florianopolis och São Sebastião, men kan vi nu glädjas at kort-byxat och kort-ärmat dygnet runt!
Glada i hagen traskade vi denna morgon iväg till stranden i gassande sol och, rutinerade och fast beslutna om att inte göra om Mexiko-misstaget, rejält insmorda med solskyddsfaktor HÖG. Detta hade likväl kunnat kvitta. Efter promenaden pa 20 minuter (lyxigt med en strand runt husknuten, men varför välja den när man kan välja den längst bort, för gräset är alltid grönare pa andra sidan. Väl..?) och efter att med millimeterprecision placerat ut vara badlakan i sanden valde solen att vinka good-bye och sälla sig till platsen bakom molnen. Vad tror ni, var det varan gamla vanliga "tur" som satte in tro? Hur som haver, värmen valde att stanna vid "perfekt", men vem vill pressa pa playan utan att bygga en skrytig bränna under tiden? Nja, tva timmars playa-tid, sen fick det vara nog och vi traskade lika bleka, och lika glada, tillbaka till vart boende mitt i den lilla staden Paraty.
Nagot mer att tillägga har jag inte för tillfället och da magen knorrar sa förfärligt avslutar jag med ett bildregn och ber att fa aterkomma inom en snar framtid, och tills dess har vi förhoppningsvis 1. Fatt en flashig bränna och 2. Hittat pa nagot intressant sa ni slipper läsa tjafs och tjofs, inlägg efter inlägg. Ta hand om er, och matte djävulen ta er om ni inte lockar fram sommar och sol tills vi kommer hem! Adjöken adjö!
Pa stammishaket i São Sebastião, tio guldstjärnor av tio möjliga! Davida-Sven frossar i buffémat framför, ja, gissa?
EM gevetvis! Fast just denna match hade man ju önskat kunde gatt till historien som ogjord, omgjord eller välgjord. Skit samma, nya tag pa fredag, HEJA SVERIGE!
Den São Sebastiãnska stranden, som vi dessvärre inte fick tillfälle att njuta av sa värst mycket...
...men strandpromenaden gick an den ocksa!
Kockarna stilar till det i köket som visade sig vara det överlägset sämsta under hela resan! Jag kan än idag inte första hur vi kunde svänga ihop kyckling i ugn med ris och sallad när det enda som fanns att finna i kniv-väg var en matkniv, största skalen var en mattallrik och grytorna var av storlek XXXL, men skam den som ger sig!
Pa med den gamle fjällräven för näst-näst sista gangen denna resa. DET känns fanimej lättande!
Efter en 3 timmar kort och behaglig bussfärd anlände vi till kolonialstaden Paraty. Den vackraste av alla de tusentals kolinialstäder vi sett under denna resa, utan tvekan! (Lägg märke till min tuffa hipster-posé, som jag var totalt omedveten om, JAG SVÄR!)
En liten promenad ner till hamnen och alla de färgsprakande batarna. Vajjert!
Kollar in stranden. Helt klart godkänd!
Här skulle man la kunnat bosätta sig ja, utan problem!
En gla´ kille som snyggat sig te´ för att göra sta´n!
Hurra för Sverige, och hurra för São Sebastião!
Just jämt, São Sebastião pa Brasiliens sydliga kust, där befinner vi oss nu. Inte San Sebastian som manga därhemma velat fa det till, men hey, jag klandrar er icke, ty portugisiskan är och förblir ett mysterium. Vid första anhöran kan man närpa misstaga det för att vara spraket fran forna Sovjet, men nej, sen tycks man utröna att det kanske ända är detsamma som serbiska? Fast ända inte riktigt, hm... Men till slut gar det upp ett ljus, da hör man! Att man kunnat vara sa urbota korkad och inte känna igen spraket numero uno ifran barndomen. Det är ju för i hela helsefyr Pingu-spraket dom bräker ur sig! Slutsats: Portugisiskan har formats av Pingus sprak, och inget annat, allra minst tvärt om. Punkt.
Fredag förmiddag anlände vi alltsa till denna lilla, men inte mindre bra för det, kust-stad i Brasilien, São Sebastião. Anhalten är för oss lite av ett "wild-card", lite av en "peka-pa-kartan-dit-aker-vi"-grej. Da vi sedan länge (länge för oss under denna resan, planerings-mässigt, är cirkus 2 veckor) vetat att vi ska spendera näst-sista veckan i Paraty, följt av sista veckan i Rio, och att dessförinnan befinna oss i Florianopolis behövde vi ett mellanlandnings-ställe att peta in däremellan, och da guideböckerna förvanansvärt nog är pinsamt skrala pa ställen härikring valde vi helt resolut att hitta ett ställe pa kartan och utan minsta kött pa benen bestämma att DIT aker vi. Kul, absolut, speciellt da vi var fullt malinriktade pa att knäcka myten om att vara "wild-card" inte skulle löpa ut i nagot speciellt lyckat. Si, denna gangen verkar vi sannerligen ha lyckats! Vädret är ännu inte pa varan sida, men temperaturen ligger pa en behaglig niva och vi kan ÄNTLIGEN gömma dom tjockaste tröjorna sa langt ner i bagen det bara är möjligt. Gardagen bjöd pa spridda regnskurar, men vad gjorde väl det när vi hade fullt upp med annat, sasom tvätta exempelvis, en lyx vi inte företagit oss sedan Mendoza. Snuskigt kan tyckas, men det är backpacker-livet i ett nötskal! En annan syssla denna regntunga dag var att inta en härlig uteservering, som till herr´n i sällskapets lycka visade EM-invigningen (Eller? Naväl, första matchen var det i vart fall, sa langt var jag med!). Här intog vi en lunchbuffé, den första i sitt slag under denna 5 manader langa resa. En skräll kan tyckas, men vi befinner oss ju trots allt inte i lunchbufféernas heliga land, Sverige. Däremot är dom väldigt förtjusta i att bufféa loss i vikt! Jajamensan, i vikt. Ni förstar, man plockar pa sig av de dignande delikatesserna som det Brasilianska buffébordet har att erbjuda (Brasilianska köket är faktiskt ingen större hit, men det hör inte hit salänge dom sjävla älskar att moffa i sig utav "godsakerna".) för att sedan väga in tallriken och därefter betala priset per kilo. Smidigt och enkelt!
Hur som, vart var jag nu? Jo, lunchen intogs, fotbollen konsumerades och strax hade vi betalt till restaurangägaren tillika servitören "Herr Stövel" (DETTA ord, mitt herrskap, "stövel", skapar alltid osämja mellan mig och David. Jag hävdar envist att det uttalas "stövel" men langt "ö", medans David, lika envis han, hävdar att det gör det alls inte utan uttalas "stövvel", men rappt "ö" och "v". Jo jo, vi vet ju allesammans vem som har rätt, inte sant?). "Herr Stövel" var dagen till ära iklädd en regelrätt bonna-klädsel, alltsa en med aren kommen tjock-tröja av valfritt sportmärke alternativt valfritt varumärke, slappa jeans som antagit nyansen gul-brun instoppade i ett par militärgröna rejäla gummistövlar. Detta var nagot som vi, tills hans förvaning, inte tyckte var det minsta otrevligt utan enbart charmigt! Jäkla gemytlig karl dock, sa dit lovade vi att aterkomma, men da vi inte sa "Eou laoa kra sem mjola sae!", som Pingu hade sagt, är det oklart om det gick fram korrekt, men det gör nog detsamma.
Klart och betalt drog vi oss vidare till en matvaruaffär och herre jävlar! Nog för att vi rakat pa riktiga praktexempel till matbutiker tidigare sa kniper nog ända São Sebastião första platsen. Det maste man ge dom, Sydamerikanerna, att nog för att dom kan vara slarviga och sket-aktiga med mangt om mycket, sa sköter dom sina mataffärer med en pedantisk hand, öga för kvalitét och en perfektion vi hemmave´ bara kunnat drömma om. Rent, snyggt och fräscht! All respekt för er som jobbar pa ICA, Coop, Willys och allt vare heter, jag har själv statt där och staplat äpplen en gang i tiden, men inte fan är det vare sig trevligt eller, mot kunden, rätt och riktigt att man sätter fingrarna genom frukten när man är ute efter den fräscha varianten. Nä, Sveriges handlare, skärpning!
Resten utav kvällen bestod utav följande: Re-la-la-la-la-la-la-laxa!
Vad ska jag mer stilla era skvaller-stinna korpgluggar med tro? Hostelet vi nu intagit, det enda i sitt slag som har öppet sahär ars (när vi gottar oss i sommar därhemma är det vinter här och tvärt om, burr! Dalig planering av oss? Ja ja...) är ur-blast. Ja, ur-blast pa det viset att det är öde, bortsett ifran receptionisten och städerskan, som stämplar ut kl.23 och därefter lämnar stället för sitt öde. Bortsett ifran dessa kan man med enkelhet dra paralellerna till "The Shining", och med "redrum, redrum, redrum" och "Heeeere´s Johnny"! ekandes i huvudet samtidigt som regnet smattrade mot rutorna var det inte utan svarigheter man somnade in igar. Detta till trots maste jag faktiskt medge att det är ett riktigt trevligt hostel vi har att göra med. Utmärkt kök, pool, biljardbord, wifi (om än inte den snabba varianten, men man kan inte fa allt), datorer för utlaning, nära till havet, TV, amerikanska skvallerblaskor, rent och fräscht, och allt detta FÖR OSS SJÄLVA! Ja, ni gissar rätt, vi mar som vi förtjänar, som tvättäkta svin. Nej nej, nu gjorde jag mig lite lustig, klart vi inte mar som svin. Vi mar som toppskiktet utav monarkin, bortsett ifran att det är varat, med blod, svett och tarar, ihopskrapade kapital vi festar loss pa, och inte era skattepengar!
Skämmes tamejfan att vi inte lyckas bjuda pa nagra gottigheter under tiden i Florianopolis, usch! Eller jo, hur kan jag glömma Davids inlägg om människorna vi mött under resans gang, som väckte känslor och gav plats för debatt. Alltid lika roligt när man kan fa människor att öppna munnen, i detta fallet avlägga en kommentar, men jag säger som mor min, och da syftar jag pa allas ställningstagande till det hela: smaken är som röven - klöven! Visst är det väl underbart att vi människor, svenskar, italienare, bolivianer, amerikaner, ljusa, mörka, mittimellan, kan tycka olika, och ännu bättre, att vi alla har rätt att yttra varan asikt! Och här kommer min: Brasilianarna är överlag ENORMT go´a och, framförallt, sympatiska människor!
Florianopolis var det ja, justus! Där bodde vi pa ett hostel vid namn "Hilltop", och ja, "Hilltop" levde sannerligen upp till sitt namn. Ute pa en liten kobbe ("kobbe" kan vara fel benämning, det jag syftar pa är en liten ö väldigt nära fastlandet, som i sig ocksa är en ö.), utan vare sig bilar eller regelrätta vägar, uppa en liten knalt fann vi vart boende. Hostel och hostel, nja, det var snarare som ett utav de "casas" vi bodde pa i Cuba, minns ni? Familjen var ypperligt trevlig, tror vi. Pingu-spraket ater igen, men dom var ständigt glada och ingenting verkade vara till nagot bekymmer, och den hemlagade frukosten, som man fick som pa beställning vare sig man klev upp nio eller tolv pa morgonkvisten, var mumma för nagra som tvingats leva pa tva torra skivor toast, über-söt marmelad och ängla-piss till kaffe dom senaste manaderna. Fast ja, nu ska jag faktiskt tillata mig vara ärlig om kaffet. I Brasilien har det i alla tider funnits gott om socker, sa även i dags dato. Deras kändaste sprit, den som används till deras nationaldrink tillika Lina Österlings favorit-drink Caipirinha (nu vet ni det om ni nagon gang far för er att överraska henne med nagot sadant, och det tycker jag absolut ni ska göra!), är gjord pa socker. Socker, socker, socker, that´s the story of Brasilien. Och hur är da kaffet? Vad fan tror ni?! Sockrigt saklart! Till och med pappa Gino hade ansett att det var odrickbart, SA illa är det faktiskt. Tur att allt det övriga är sa bra sa man slipper haka upp sig pa det i tid och minut.
Var tid i Floripa, som inhemskingarna kallar det, bidade vi at att vila, läsa (oj oj vad vi har hunnit läsa under var tid pa resande fot, därför ska jag inom kort bjuda pa en maffig bokrecension, höll öjjena öppna!), promenera, laga mat och baka tarta (torta, som det heter pa spanska. Pa portugisiska? Hah, fraga mig, va...). Mahända det gick er obemärkt förbi att det var Sveriges nationaldag här i veckan, eller kanske inte, ty man är ledig da. Eller? Ja, Gud vet, inte jag. En annan har ingen som helst koll pa den svenska almanackan och de tillhörande röda dagarna längre, speciellt inte pa andra sidan jordklotet. Är det ens lagligt att fira nationaldagen nu för tiden i vart avlanga land? Jag menar, man är ju rasist om man flaggar med var bla-gula fana och sjunger "Du gamla du fria", och för att inte tala om en sadan hemsk människa man är om man gar till kyrkan och sjunger psalmer pa skolavslutningen, oj oj oj... Nä fy fan, sadant där tjafs äcklar mig sa till den milda grad, sen far var och en tycka vad den vill, men att man inte ska fa vara patriot pa en själig niva i sitt egna land är helt sanslöst! Jag vet nog inget land där dom gömmer undan och suddar ut flaggan, religionen och sättet att leva pa ett sadant sätt som vi i Sverige, och till vilken jävla nytta? Tror vi pa fullaste allvar att invandrare och medborgare av utomsocknes härkomst skulle ta illa vid sig om vi har en svensk flagga vajandes i vinden pa var flaggstang, eller sjunger nationalsangen pa den nationaldag vi bör, i högsta grad, fira (fast fan vet varför? Nagon kung som stupade va?). Jag menar, dom later ju sina flaggor stolt hänga i sin prakt, och vad bryr vi oss om det? Äsch, skit samma, jag ids inte argumentera för mitt tycke och vilja med 1 kilo sockersött morgonkaffe pumpandes likt adrenalin i venerna...
Vi tyckte iallafall att vi skulle sta upp för vart kära modersland, som jag igar lyckades övertala David att vi kan vara förbaskat stolta över, även fast det brister pa manga sätt och vis, sa vi slog slag i saken att baka en tarta. En svensk, go´ jordgubbstarta med vanlijkräm och sockerkake-botten, och massvis med smarrig grädde. Tror ni detta var en lätt match? Da kan jag göra klart för er att ni har väldigt fel. Ute i Barra Lagoa, som är delen av Florianopolis där vi bodde, har dom dessvärre inte en endaste exemplarisk mataffär, nej, utan vi fick springa runt som skallade rattor mellan hela 4 olika butiker för att fa ihop hyffsade ingredienser till varan "svenska" sommar-tarta. Den kom att besta utav sockerkake-botten med en lustig bismak utav fan vet, färdigvispad grädde stinn utav socker (saklart!), vaniljkräm som utav nagon outgrundlig anledning smakade plast och aceton sa den slopades och fick sin rätta plats, i soporna, färgat socker (saklart!) och jordgubbar. Medans David var i färd att... Ja, vad gjorde han? Blandade caipirinah? Vad han än sysselsatte sig med antog jag rollen som sockerbagare och satte igang med det som kom att sluta i en hyffsat OK med absolut inte pa langa vägar likt en svensk jordgubbs-tarta. Vi fick iallafall fram budskapet att det var Svearikes dag, hipp hipp hurra, och de som deltog i kalaste tyckte bakverket smakade förträffligt, och vissa tassade till och med upp frampa natt-timmarna för att sleva i sig en bit till. Det anser atminstone jag vara ett skapligt betyg!
Nej vet ni vad, nu sitter David här och idogt försöker fa mig att sätta punkt, sa nu gör jag det, och försöker fa upp nagra trevliga bilder som en bjussig slut-kläm! Adios amigos, eller som dom säger här, aomaschkao laouf mao pajjala haj!
Utsikten fran hostelet en solig dag gick inte av för hackor. Det vita ljus-skimret under bron är den enorma stranden, det ni!
En regnig dag var utsikten inte lika charmig, men ja, den vad inte fy skam da heller.
Sa i brist pa möjlighet att ligga i solen och pressa gav vi oss ut pa promenad, längs stranden bland annat.
Som sagt, trist himmel till trots var det ganska vackert.
Sen spatserade vi vidare pa Barra Lagoas sma gator...
...där man bland annat kan finna blommor likt denna!
Och väl hemma kan man klappa hunden. Ja, ni läste rätt, hundhatarna klappade hunden. En av de väldigt, väldigt fa hundarna i världen som inte luktade aber, inte hoppade och dreglade och var jobbig, nej, den var helt reko.
Sen maste man givetvis aterhämta sig med en skvätt skinka...
...ty annars orkar man inte baka en sahär utomordentligt granner Sverige-tarta...
...som man sedan kan kalasa loss pa frampa kvällskvisten. Kakan ner och botten opp!
Fredag förmiddag anlände vi alltsa till denna lilla, men inte mindre bra för det, kust-stad i Brasilien, São Sebastião. Anhalten är för oss lite av ett "wild-card", lite av en "peka-pa-kartan-dit-aker-vi"-grej. Da vi sedan länge (länge för oss under denna resan, planerings-mässigt, är cirkus 2 veckor) vetat att vi ska spendera näst-sista veckan i Paraty, följt av sista veckan i Rio, och att dessförinnan befinna oss i Florianopolis behövde vi ett mellanlandnings-ställe att peta in däremellan, och da guideböckerna förvanansvärt nog är pinsamt skrala pa ställen härikring valde vi helt resolut att hitta ett ställe pa kartan och utan minsta kött pa benen bestämma att DIT aker vi. Kul, absolut, speciellt da vi var fullt malinriktade pa att knäcka myten om att vara "wild-card" inte skulle löpa ut i nagot speciellt lyckat. Si, denna gangen verkar vi sannerligen ha lyckats! Vädret är ännu inte pa varan sida, men temperaturen ligger pa en behaglig niva och vi kan ÄNTLIGEN gömma dom tjockaste tröjorna sa langt ner i bagen det bara är möjligt. Gardagen bjöd pa spridda regnskurar, men vad gjorde väl det när vi hade fullt upp med annat, sasom tvätta exempelvis, en lyx vi inte företagit oss sedan Mendoza. Snuskigt kan tyckas, men det är backpacker-livet i ett nötskal! En annan syssla denna regntunga dag var att inta en härlig uteservering, som till herr´n i sällskapets lycka visade EM-invigningen (Eller? Naväl, första matchen var det i vart fall, sa langt var jag med!). Här intog vi en lunchbuffé, den första i sitt slag under denna 5 manader langa resa. En skräll kan tyckas, men vi befinner oss ju trots allt inte i lunchbufféernas heliga land, Sverige. Däremot är dom väldigt förtjusta i att bufféa loss i vikt! Jajamensan, i vikt. Ni förstar, man plockar pa sig av de dignande delikatesserna som det Brasilianska buffébordet har att erbjuda (Brasilianska köket är faktiskt ingen större hit, men det hör inte hit salänge dom sjävla älskar att moffa i sig utav "godsakerna".) för att sedan väga in tallriken och därefter betala priset per kilo. Smidigt och enkelt!
Hur som, vart var jag nu? Jo, lunchen intogs, fotbollen konsumerades och strax hade vi betalt till restaurangägaren tillika servitören "Herr Stövel" (DETTA ord, mitt herrskap, "stövel", skapar alltid osämja mellan mig och David. Jag hävdar envist att det uttalas "stövel" men langt "ö", medans David, lika envis han, hävdar att det gör det alls inte utan uttalas "stövvel", men rappt "ö" och "v". Jo jo, vi vet ju allesammans vem som har rätt, inte sant?). "Herr Stövel" var dagen till ära iklädd en regelrätt bonna-klädsel, alltsa en med aren kommen tjock-tröja av valfritt sportmärke alternativt valfritt varumärke, slappa jeans som antagit nyansen gul-brun instoppade i ett par militärgröna rejäla gummistövlar. Detta var nagot som vi, tills hans förvaning, inte tyckte var det minsta otrevligt utan enbart charmigt! Jäkla gemytlig karl dock, sa dit lovade vi att aterkomma, men da vi inte sa "Eou laoa kra sem mjola sae!", som Pingu hade sagt, är det oklart om det gick fram korrekt, men det gör nog detsamma.
Klart och betalt drog vi oss vidare till en matvaruaffär och herre jävlar! Nog för att vi rakat pa riktiga praktexempel till matbutiker tidigare sa kniper nog ända São Sebastião första platsen. Det maste man ge dom, Sydamerikanerna, att nog för att dom kan vara slarviga och sket-aktiga med mangt om mycket, sa sköter dom sina mataffärer med en pedantisk hand, öga för kvalitét och en perfektion vi hemmave´ bara kunnat drömma om. Rent, snyggt och fräscht! All respekt för er som jobbar pa ICA, Coop, Willys och allt vare heter, jag har själv statt där och staplat äpplen en gang i tiden, men inte fan är det vare sig trevligt eller, mot kunden, rätt och riktigt att man sätter fingrarna genom frukten när man är ute efter den fräscha varianten. Nä, Sveriges handlare, skärpning!
Resten utav kvällen bestod utav följande: Re-la-la-la-la-la-la-laxa!
Vad ska jag mer stilla era skvaller-stinna korpgluggar med tro? Hostelet vi nu intagit, det enda i sitt slag som har öppet sahär ars (när vi gottar oss i sommar därhemma är det vinter här och tvärt om, burr! Dalig planering av oss? Ja ja...) är ur-blast. Ja, ur-blast pa det viset att det är öde, bortsett ifran receptionisten och städerskan, som stämplar ut kl.23 och därefter lämnar stället för sitt öde. Bortsett ifran dessa kan man med enkelhet dra paralellerna till "The Shining", och med "redrum, redrum, redrum" och "Heeeere´s Johnny"! ekandes i huvudet samtidigt som regnet smattrade mot rutorna var det inte utan svarigheter man somnade in igar. Detta till trots maste jag faktiskt medge att det är ett riktigt trevligt hostel vi har att göra med. Utmärkt kök, pool, biljardbord, wifi (om än inte den snabba varianten, men man kan inte fa allt), datorer för utlaning, nära till havet, TV, amerikanska skvallerblaskor, rent och fräscht, och allt detta FÖR OSS SJÄLVA! Ja, ni gissar rätt, vi mar som vi förtjänar, som tvättäkta svin. Nej nej, nu gjorde jag mig lite lustig, klart vi inte mar som svin. Vi mar som toppskiktet utav monarkin, bortsett ifran att det är varat, med blod, svett och tarar, ihopskrapade kapital vi festar loss pa, och inte era skattepengar!
Skämmes tamejfan att vi inte lyckas bjuda pa nagra gottigheter under tiden i Florianopolis, usch! Eller jo, hur kan jag glömma Davids inlägg om människorna vi mött under resans gang, som väckte känslor och gav plats för debatt. Alltid lika roligt när man kan fa människor att öppna munnen, i detta fallet avlägga en kommentar, men jag säger som mor min, och da syftar jag pa allas ställningstagande till det hela: smaken är som röven - klöven! Visst är det väl underbart att vi människor, svenskar, italienare, bolivianer, amerikaner, ljusa, mörka, mittimellan, kan tycka olika, och ännu bättre, att vi alla har rätt att yttra varan asikt! Och här kommer min: Brasilianarna är överlag ENORMT go´a och, framförallt, sympatiska människor!
Florianopolis var det ja, justus! Där bodde vi pa ett hostel vid namn "Hilltop", och ja, "Hilltop" levde sannerligen upp till sitt namn. Ute pa en liten kobbe ("kobbe" kan vara fel benämning, det jag syftar pa är en liten ö väldigt nära fastlandet, som i sig ocksa är en ö.), utan vare sig bilar eller regelrätta vägar, uppa en liten knalt fann vi vart boende. Hostel och hostel, nja, det var snarare som ett utav de "casas" vi bodde pa i Cuba, minns ni? Familjen var ypperligt trevlig, tror vi. Pingu-spraket ater igen, men dom var ständigt glada och ingenting verkade vara till nagot bekymmer, och den hemlagade frukosten, som man fick som pa beställning vare sig man klev upp nio eller tolv pa morgonkvisten, var mumma för nagra som tvingats leva pa tva torra skivor toast, über-söt marmelad och ängla-piss till kaffe dom senaste manaderna. Fast ja, nu ska jag faktiskt tillata mig vara ärlig om kaffet. I Brasilien har det i alla tider funnits gott om socker, sa även i dags dato. Deras kändaste sprit, den som används till deras nationaldrink tillika Lina Österlings favorit-drink Caipirinha (nu vet ni det om ni nagon gang far för er att överraska henne med nagot sadant, och det tycker jag absolut ni ska göra!), är gjord pa socker. Socker, socker, socker, that´s the story of Brasilien. Och hur är da kaffet? Vad fan tror ni?! Sockrigt saklart! Till och med pappa Gino hade ansett att det var odrickbart, SA illa är det faktiskt. Tur att allt det övriga är sa bra sa man slipper haka upp sig pa det i tid och minut.
Var tid i Floripa, som inhemskingarna kallar det, bidade vi at att vila, läsa (oj oj vad vi har hunnit läsa under var tid pa resande fot, därför ska jag inom kort bjuda pa en maffig bokrecension, höll öjjena öppna!), promenera, laga mat och baka tarta (torta, som det heter pa spanska. Pa portugisiska? Hah, fraga mig, va...). Mahända det gick er obemärkt förbi att det var Sveriges nationaldag här i veckan, eller kanske inte, ty man är ledig da. Eller? Ja, Gud vet, inte jag. En annan har ingen som helst koll pa den svenska almanackan och de tillhörande röda dagarna längre, speciellt inte pa andra sidan jordklotet. Är det ens lagligt att fira nationaldagen nu för tiden i vart avlanga land? Jag menar, man är ju rasist om man flaggar med var bla-gula fana och sjunger "Du gamla du fria", och för att inte tala om en sadan hemsk människa man är om man gar till kyrkan och sjunger psalmer pa skolavslutningen, oj oj oj... Nä fy fan, sadant där tjafs äcklar mig sa till den milda grad, sen far var och en tycka vad den vill, men att man inte ska fa vara patriot pa en själig niva i sitt egna land är helt sanslöst! Jag vet nog inget land där dom gömmer undan och suddar ut flaggan, religionen och sättet att leva pa ett sadant sätt som vi i Sverige, och till vilken jävla nytta? Tror vi pa fullaste allvar att invandrare och medborgare av utomsocknes härkomst skulle ta illa vid sig om vi har en svensk flagga vajandes i vinden pa var flaggstang, eller sjunger nationalsangen pa den nationaldag vi bör, i högsta grad, fira (fast fan vet varför? Nagon kung som stupade va?). Jag menar, dom later ju sina flaggor stolt hänga i sin prakt, och vad bryr vi oss om det? Äsch, skit samma, jag ids inte argumentera för mitt tycke och vilja med 1 kilo sockersött morgonkaffe pumpandes likt adrenalin i venerna...
Vi tyckte iallafall att vi skulle sta upp för vart kära modersland, som jag igar lyckades övertala David att vi kan vara förbaskat stolta över, även fast det brister pa manga sätt och vis, sa vi slog slag i saken att baka en tarta. En svensk, go´ jordgubbstarta med vanlijkräm och sockerkake-botten, och massvis med smarrig grädde. Tror ni detta var en lätt match? Da kan jag göra klart för er att ni har väldigt fel. Ute i Barra Lagoa, som är delen av Florianopolis där vi bodde, har dom dessvärre inte en endaste exemplarisk mataffär, nej, utan vi fick springa runt som skallade rattor mellan hela 4 olika butiker för att fa ihop hyffsade ingredienser till varan "svenska" sommar-tarta. Den kom att besta utav sockerkake-botten med en lustig bismak utav fan vet, färdigvispad grädde stinn utav socker (saklart!), vaniljkräm som utav nagon outgrundlig anledning smakade plast och aceton sa den slopades och fick sin rätta plats, i soporna, färgat socker (saklart!) och jordgubbar. Medans David var i färd att... Ja, vad gjorde han? Blandade caipirinah? Vad han än sysselsatte sig med antog jag rollen som sockerbagare och satte igang med det som kom att sluta i en hyffsat OK med absolut inte pa langa vägar likt en svensk jordgubbs-tarta. Vi fick iallafall fram budskapet att det var Svearikes dag, hipp hipp hurra, och de som deltog i kalaste tyckte bakverket smakade förträffligt, och vissa tassade till och med upp frampa natt-timmarna för att sleva i sig en bit till. Det anser atminstone jag vara ett skapligt betyg!
Nej vet ni vad, nu sitter David här och idogt försöker fa mig att sätta punkt, sa nu gör jag det, och försöker fa upp nagra trevliga bilder som en bjussig slut-kläm! Adios amigos, eller som dom säger här, aomaschkao laouf mao pajjala haj!
Utsikten fran hostelet en solig dag gick inte av för hackor. Det vita ljus-skimret under bron är den enorma stranden, det ni!
En regnig dag var utsikten inte lika charmig, men ja, den vad inte fy skam da heller.
Sa i brist pa möjlighet att ligga i solen och pressa gav vi oss ut pa promenad, längs stranden bland annat.
Som sagt, trist himmel till trots var det ganska vackert.
Sen spatserade vi vidare pa Barra Lagoas sma gator...
...där man bland annat kan finna blommor likt denna!
Och väl hemma kan man klappa hunden. Ja, ni läste rätt, hundhatarna klappade hunden. En av de väldigt, väldigt fa hundarna i världen som inte luktade aber, inte hoppade och dreglade och var jobbig, nej, den var helt reko.
Sen maste man givetvis aterhämta sig med en skvätt skinka...
...ty annars orkar man inte baka en sahär utomordentligt granner Sverige-tarta...
...som man sedan kan kalasa loss pa frampa kvällskvisten. Kakan ner och botten opp!
Människor
Efter några månaders resande har vi nu nått det sista landet på resan - Brasilien. Detta mytomspunna land som många har sin egna lilla bild av. Samba, fotboll, vackra stränder och amazonas är bara några av de saker som poppar upp i huvudet på folk när man nämner detta land. Men detta inlägg ska ICKE handla om Brasilien. Det ska nämligen handla lite om andra resenärer. Det har nämligen varit så här att det finns folk från vissa länder som vi nästan alltid har stört oss på och så finns det folk från andra länder som vi nästan alltid kommit bra överens med. Här nedan kommer två listor.
Jobbigaste människorna:
1. Israeler
Egentligen ligger israelerna både etta, tvåa och trea på denna lista. Jag skulle vilja säga att vi här får medhåll av minst 90% av de människor vi mött på resan än så länge. HÖGljudda, arroganta, oförskämda och bara allmänt jobbiga. De tar otroligt mycket plats och behandlar andra människor som skit. Respekterar inte köer eller oskrivna (eller skrivna för den delen) regler. De hörs hela tiden och rör sig ofta i stora grupper som har inställningen att vi israeler är störst, bäst och vackrast och är såpass högljudda att vi har sett folk lämna caféer, restauranger och dylikt när de klampar in och slår sig ned vid bordet bredvid. Beviset på att vi inte är de enda som stör oss på israelerna är att de legat 1:a på listan över de jobbigaste resenärerna i många år. Nu har dock ryssarna övertagit denna inte så smickrande förstaplats.
2. Australiensare
Nu är det många som högt tänker VAA!!? ute i stugorna. "Man har ju alltid hört att de ska vara så trevliga". Det har jag också alltid hört men jag kan inte förstå vart de har fått detta goda rykte från. Under de resor jag har gjort har det alltid svämmat över av dessa aussies som enligt mig är egoistiska, arroganta och väldigt måna om att prata på om sig själva utan att bry sig ett jävla jota om vad någon annan säger. Många har dessutom en förmåga att bli odrägligt fulla och förstärka dessa personlighetsdrag ytterligare.
3. Amerikaner
Att australiensarna hamnar högre beror mycket på att vi faktiskt har träffat en hel del trevliga och sköna amerikaner. Så är inte fallet med australiensarna. Vissa amerikaner är helt underbara, trevliga, lite störda, roliga och omtänksamma. Detta är oftast amerikaner från norra USA eller från städer som New York, LA och San Francisco. Många andra amerikaner är totala motsatser mot oss svenskar. Falska, högljudda, överdrivna och självcentrerade. De vill gärna ta över ett samtal, avbryta, säga "hur det egentligen är" och dessutom med total avsaknad av humor. Många är dessutom så patriotiska att bara man säger det minsta negativa om USA så blir de förbannade och vänder dig ryggen. Amerikaner har också en stor del i varför turister anses som dumma och oförskämda i många länder då de rör sig i stora grupper och förväntar sig 5-stjärnig service fast de befinner sig i en by mitt ute i djungeln. Överanvänder superlativ konstant.
Bubblare: Fransmän, tyskar, japaner.
Som ni kanske märker har alla dessa gemensamt att de är högljudda, arroganta och egoistiska. De är väldigt olika oss svenskar som kan verka väldigt reserverade, nästan otrevliga, och som gärna håller samtalet på en låg nivå. Vi är hellre tysta och tillbakadragna än falskt trevliga och för framfusiga.
Nog om negativitet, nu tar vi topp tre på resenärer vi ofta har trivts bra ihop med.
1. Skandinaver
Fan va tråkiga vi är, tänker ni, men det är oftast så att vi förstår varandra på ett annat sätt (inte bara språkligt), vi tar inte så mycket plats, är vänliga och har samma humor. Dock ska sägas att det inte alltid är de vi har haft roligast med.
2. Holländare
Vi har träffat många dutchare och alla har varit jävligt trevliga. Det har känts som att vi är på samma nivå och har mycket gemensamt men det viktigaste har kanske varit att vi har haft ungefär samma humor. De ser ofta inte så mycket ut för världen men överraskar när de öppnar munnen.
3. Britter
Kanske det folket med sämst rykte hos oss svenskar. Jag antar att det hänger kvar sen de fick ryktet om sig att vara konstant fulla och aggressiva på charterresor på 90-talet. De britter vi har mött har varit trevliga, roliga och lättpratade. Det enda negativa jag kan säga är att vissa snubbar från Britannien kan ha en förmåga att alltid vilja vara i centrum, å andra sidan är de oftast jävligt roliga så då spelar det mindre roll.
Bubblare: italienare, kanadensare, folk från norra USA.
Som ni märker, HUMOR är väldigt viktigt. Det får alltid ett samtal att gå framåt på ett annat sätt och vi har märkt att det är lättast att skämta med folk från vår egen kontinent. Fråga mig inte varför det är så...
Nu ska ni få höra! Eller inte...
Okey, I´m not gonna sugarcoat if for you, so here we go: DET FINNS ABSOLUT INGENTING ATT SKRIVA OM! Sa, där fick ni det, svart pa vitt. Vi befinner oss för tillfället i Montevideo. Men, tänker kanske den uppmärksamme, ni skulle väl spendera blott 2 nätter där? Ja, jo, om det ända vore sa väl. Ni förstar att bussarna till Florianopolis i Brasilien, var nästa anhalt, gar endast pa lördagar, lite knepigt faktiskt, men da far man dessvärre rätta sig efter det och plocka pa en natt extra i staden som Gud sannerligen glömde.
Synd, ack sa synd är det, ty jag hade verkligen velat krossa allas "det finns ingenting att göra i Montevideo" och "alltsa, det är som ett Buenos Aires i miniatyr". Jag hade velat fimpa dessa kommentarer som en sketen cigg under skon och säga "Montevideo är aaaalldeles fantastiskt!", men sa roligt ska vi tyvärr inte ha det. Montevideo är trakigt. Montevideo är grått. Montevideo är trist. Montevideo är dystert. Montevideo är dött. Allt som, om ni kanske minns, vi tyckte om Santiago gar att applicera pa denna stad, fast multiplicera det X antal ganger.
Bussfärden hit kunde skvallra om att vi befann oss i ett riktigt mysigt land, ja tänk att landsbygden var slaende lik Sverige, nästan. När vi klev av bussen förstod vi att den där mysiga känslan var en osanningens och fantasins känsla, ty vi klev ut i ett klimat KALLARE än Buenos Aires. Va falls, vi har ju akt norrut?! Men men, vädret gar ju inte paverka, dessvärre inte folket heller. Fy satan sa bittra och otrevliga! ALLA, och när jag säger alla menar jag verkligen ALLA, gar runt pa sta´n och ser sura och bittra ut, vad är grejen med det? Att gatorna, när mörkret sänkt sig över sta´n, töms totalt pa allt detta bittra folk, ja, det gör ju inte direkt att man tänker att DETTA maste vara en stad med hallaigang (blev himla tokigt utan vart svenska A med prick över där).
Skit samma! Vi lämnar idag kl.21:30 Montevideo och hela riket Uruguay för att nattbussa till Brasilien, och kl.16:30 imorgon kommer vi kliva av i staden Florianopolis, där väderkartan utlovat nederbörd med 30mm regn pa mandag, det blir grejer det! Förhoppningsvis, och matte djävulen ta dig Gud om jag har fel, är det en behagligare temperatur sa man slipper ga kladd som en inuit, för jag börjar bli enormt le´ pa detta nu.
Efter, troligtvis, 4 nätter i Florianopolis har vi planerat att bussa vidare till Sao Sebastiao för att spendera ytterligare 4 nätter där, och sedan bussa vidare mot Paraty och slutligen Rio de Janeiro. Och förhoppningsvis, och troligtvis, kommer temperaturen bara stiga och stiga ju mer norrut vi far, ty kommer jag ICKE hem med en go´härlier bränna och MINST en veckas strandhäng, ja, da blir det inte roligt för den som kommer i kläm när humöret brister, det kan jag be att tala om!
Näe, usch, detta inlägg blev pannkaka, men det är inte sa lätt när man faktiskt inte har ett endaste jota att skriva om. Eller jo, det var fullt med go´a och STORA löss i varan säng pa hostelet. Mysigt, i synnerhet när man redan legat och gonat ner sig en stund. Ja ja, det vart bara att byta rum och hoppas pa att lössen inte hunnit sätta fäste och bygga bo. Och vi som trodde att vi, efter bed-bugsen i Peru, skulle slippa sadan ohyra fortsättningsvis... Och jo, jag har blivit förkyld. IGEN! Haha, detta är skrattretande, och säg mig, ingen är väl förvanad?
Nu har jag inte större lust att stjäla er tid mer, nej! Nästa gang vi uppdaterar blir det inte förrens vi har nagot vettigt att komma med, men kika in titt som tätt för vem vet, det kanske blir redan imorgon? So long!
Tango-restaurang i Boca med venezuelar´n och rumskamraten Daniel. (Observera den dans-sugna tösen i bakgrunden. Ho´ kunde dansa ho´ minsann!)
Färgglada Boca under en inte lika färgglad himmel.
Kaffetåren i morgonsolen i Buenos Aires.
Äntligen skänkte skyn oss lite Argentinsk sol!
Farväl Argentina, genom ett lortigt färje-fönster.
Nämen, vad är detta?
Det är en "lycko-fontän" där man skulle fästa ett lås med sin och sin kärestas initialer pa, ty da skulle man atervända hit, lika kära, i framtiden. Med tanke pa att vi inte är speciellt sugna pa att atervända gav vi blanka fanken i detta.
Vi ber om ursäkt, men detta är det enda vi kan visa ifran Montevideo, da det faktiskt är dom enda tva bilderna vi tagit. Så vackert är det här, ni förstar ju...
Synd, ack sa synd är det, ty jag hade verkligen velat krossa allas "det finns ingenting att göra i Montevideo" och "alltsa, det är som ett Buenos Aires i miniatyr". Jag hade velat fimpa dessa kommentarer som en sketen cigg under skon och säga "Montevideo är aaaalldeles fantastiskt!", men sa roligt ska vi tyvärr inte ha det. Montevideo är trakigt. Montevideo är grått. Montevideo är trist. Montevideo är dystert. Montevideo är dött. Allt som, om ni kanske minns, vi tyckte om Santiago gar att applicera pa denna stad, fast multiplicera det X antal ganger.
Bussfärden hit kunde skvallra om att vi befann oss i ett riktigt mysigt land, ja tänk att landsbygden var slaende lik Sverige, nästan. När vi klev av bussen förstod vi att den där mysiga känslan var en osanningens och fantasins känsla, ty vi klev ut i ett klimat KALLARE än Buenos Aires. Va falls, vi har ju akt norrut?! Men men, vädret gar ju inte paverka, dessvärre inte folket heller. Fy satan sa bittra och otrevliga! ALLA, och när jag säger alla menar jag verkligen ALLA, gar runt pa sta´n och ser sura och bittra ut, vad är grejen med det? Att gatorna, när mörkret sänkt sig över sta´n, töms totalt pa allt detta bittra folk, ja, det gör ju inte direkt att man tänker att DETTA maste vara en stad med hallaigang (blev himla tokigt utan vart svenska A med prick över där).
Skit samma! Vi lämnar idag kl.21:30 Montevideo och hela riket Uruguay för att nattbussa till Brasilien, och kl.16:30 imorgon kommer vi kliva av i staden Florianopolis, där väderkartan utlovat nederbörd med 30mm regn pa mandag, det blir grejer det! Förhoppningsvis, och matte djävulen ta dig Gud om jag har fel, är det en behagligare temperatur sa man slipper ga kladd som en inuit, för jag börjar bli enormt le´ pa detta nu.
Efter, troligtvis, 4 nätter i Florianopolis har vi planerat att bussa vidare till Sao Sebastiao för att spendera ytterligare 4 nätter där, och sedan bussa vidare mot Paraty och slutligen Rio de Janeiro. Och förhoppningsvis, och troligtvis, kommer temperaturen bara stiga och stiga ju mer norrut vi far, ty kommer jag ICKE hem med en go´härlier bränna och MINST en veckas strandhäng, ja, da blir det inte roligt för den som kommer i kläm när humöret brister, det kan jag be att tala om!
Näe, usch, detta inlägg blev pannkaka, men det är inte sa lätt när man faktiskt inte har ett endaste jota att skriva om. Eller jo, det var fullt med go´a och STORA löss i varan säng pa hostelet. Mysigt, i synnerhet när man redan legat och gonat ner sig en stund. Ja ja, det vart bara att byta rum och hoppas pa att lössen inte hunnit sätta fäste och bygga bo. Och vi som trodde att vi, efter bed-bugsen i Peru, skulle slippa sadan ohyra fortsättningsvis... Och jo, jag har blivit förkyld. IGEN! Haha, detta är skrattretande, och säg mig, ingen är väl förvanad?
Nu har jag inte större lust att stjäla er tid mer, nej! Nästa gang vi uppdaterar blir det inte förrens vi har nagot vettigt att komma med, men kika in titt som tätt för vem vet, det kanske blir redan imorgon? So long!
Tango-restaurang i Boca med venezuelar´n och rumskamraten Daniel. (Observera den dans-sugna tösen i bakgrunden. Ho´ kunde dansa ho´ minsann!)
Färgglada Boca under en inte lika färgglad himmel.
Kaffetåren i morgonsolen i Buenos Aires.
Äntligen skänkte skyn oss lite Argentinsk sol!
Farväl Argentina, genom ett lortigt färje-fönster.
Nämen, vad är detta?
Det är en "lycko-fontän" där man skulle fästa ett lås med sin och sin kärestas initialer pa, ty da skulle man atervända hit, lika kära, i framtiden. Med tanke pa att vi inte är speciellt sugna pa att atervända gav vi blanka fanken i detta.
Vi ber om ursäkt, men detta är det enda vi kan visa ifran Montevideo, da det faktiskt är dom enda tva bilderna vi tagit. Så vackert är det här, ni förstar ju...
Allå allå, lägesrapport!
Lever vi? Ja! Har vi det bra? Jajamen! Är vi effektiva här på bloggen? Nja...
Ni förstår, veckan (ja veckan, helt sanslöst att våra rastlösa egon lyckats hålla sig stillastående i en hel vecka) här i Buenos Aires har varit alldeles lagom på alla sätt och vis, och lagom kan ibland innebära att prio läggs på andra saker och att det inte finns så mycket über-intressant att berätta. Vi har tagit det lugnt efter långa middagar med en go' bok, varvat med sena, livfulla öl-kvällar med härliga människor. På någe vänster känns det vemodigt att lämna staden med hundskits-fyllda trottoarer och fullständigt oberäkneligt väder (haumen, visst fick vi lite sol till sist!), men då våra favoriter, venezuelar'n och dansken, nu lämnat stället så är det lika så gott att vi gör detsamma.
Om cirka en och en halv timma ska vi infinna oss i avgångshallen till färjan som ska ta oss till den lilla staden Colonia i Uruguy, för att därifrån bussa vidare till Montevideo, en resa som enligt beräkningarna ska ta 2,30 timmar. Jämfört med buss hela vägen, som då givetvis hade varit en lång och, troligtvis, lidelsefull nattbuss är detta himmelriket!
Vad ska vi då hitta på i VHS-staden? Det vettefan faktiskt. Då det sägs att Montevideo är ett Buenos Aires i miniatyr ska vi enbart spendera 2 nätter på denna plats, sen tutar vi vidare. Kanske till Brasilien, kanske till ännu ett ställe i Uru.
Till en början hade vi planerat att befinna oss i Brasilien som högst 2 veckor, då landet har priser som slår i taket, men efter vidare omläggningar och diskussioner har vi gemensamt tagit beslutet att, som det verkar nu, avlägga mer tid där. Leva på egenlagad mat till stor del och måhända bo i dorms, det kan det trots allt vara värt om man får spendera dagarna på Ipanema-beach i skuggan av Jesus-statyn, inte sant?
Hoppas ni inte gråter allt för stora krokodiltårar över vårt bristfälliga bloggande, men ni har vårt ord på att både bilder och en liten historia om Argentinas huvudstad kommer inom kort. Då säger vi så. Hej svejs!
Fotboll och tango i Buenos Aires
Vi anlände till Buenos Aires med en buss-deluxe. First class. Det närmaste man kan komma sängsäten i en buss. Vi serverades ca 17 mål mat och personlig tv-skärm där man på egen hand valde underhållning. De enda som klagade var våra plånböcker, som efter 4 månader på resande fot, börjar krympa i storlek och min systers argentinska vän Fernando som fick vänta i en timme eftersom morgontrafiken i Buenos Aires gjorde oss en timme försenade. Han var nämligen så snäll att han hämtade oss på buss-stationen och lämnade av oss på hostelet.
Första dagen var kroppen satt i viloläge eftersom sömnen (trots lyxbuss) uteblev under natten som gått. Vi hann dock med att träffa en av våra rumskamrater, en kille från Venezuela som hade den utsökta smaken att gilla svensk pop, nämligen Radio Dept. Tro fan att vi blev förvånade när vi hörde detta. Vi somnade gott och jag tänkte mer än en gång att är det något som gör mig stolt över att vara svensk så är det musiken! I Mendoza spelades det till exempel First Aid Kit ur högtalarna på hostelet (och Lykke Li men det nämner vi inte för henne hatar jag). Dessutom fick vi, under en lunch, njuta (?) av ett Roxette-maraton som utspelade sig i högtalarna och på tv-skärmarna runt omkring i restaurangen under en och en halv timme.
Dagen efter fick vi ett besök.... av döden! Vi beslutade nämligen, denna soliga dag till ära, att besöka den välkända kyrkogården i Buenos Aires där bland annat Eva Péron (mer känd som Evita) ligger begravd. Det här är inte en vanlig kyrkogård kan jag meddela. Rena motsatsen till en svensk kyrkogård rent ut sagt. Här ligger de döda nämligen "begravda" i mindre palats ovan jord. Gravstenar som mer påminner om miniatyrer av kyrkor och hus och stora statyer står uppradade till minne av mer eller mindre framstående argentinare av den mer välbärgade sorten. Här blandas generaler med poeter, författare, politiker och advokater. Imponerande är ett superlativ som inte riktigt räcker till, här har man spenderat stora pengar på att hedra de döda. Det blev en spännande promenad i denna dödens trädgård.
På kvällen blev vi erbjudna att, tillsammans med Fernando, hans bror, far och ca 200 andra River Plate-fans fira att River Plate fyller 111 år. För er som inte är så fotbollsintresserade kan jag berätta att River Plate är en av Argentinas två största fotbollsklubbar. De har fostrat x antal fotbollsproffs och deras värsta rival heter Boca Juniors som också kommer ifrån Buenos Aires. I Argentina är fotboll ingen lek. Det är på liv och död. Många här lever enbart för fotbollen och favoritklubben är deras ALLT! Då menar verkligen ALLT. Det går inte ens att jämföra med Sverige där små lintottar och överförfriskade bråkstakar springer runt i hejaklackarna och påstår att de älskar "sin" klubb.
Igår guidade Fernando oss genom centrum av Buenos Aires och vi bjöds på ett antal pampiga byggnader, Buenos Aires bästa pizza (den var riktigt god) och god glass. Dessutom besökte vi en tangoklubb. Inhyst i en gammal fin sal låg en danslokal där det dansades tango som aldrig förr. Vi sänkte medelåldern med 50 år när vi slog oss ner vid ett bord i lokalen och beskådade de vackert uppklädda äldre människorna dansa sin tango. Äldre personer som verkade både döva, halta och blinda förvandlades till 20-åringar så fort de äntrade dansgolvet och med passion och lidelse dansade sin tango som att det var det enda som betydde något här på jorden. Alla ålderstecken var som bortblåsta så fort de tog sina graciösa steg över dansgolvet och vi kunde bara sitta och beundrade skådespelet med en kaffe i handen och känna oss som pensionärer i detta sällskap.
Att Fernando sedan berättade att det ryktas att vissa av gamlingarna tar kokain för att orka dansa förtog inte det minsta av upplevelsen...
Idag ska vi äta lunch hos Fernandos far, Osvaldo, och sedan kolla på Rivers match (tyvärr via TV då de spelar borta). Förhoppningsvis blir det vinst så att vi går därifrån med glada miner och ett River Plate som nästa säsong återigen får spela i Argentinas högstadivison.
Del av Evitas grav
Pampig grav
Inte sa pampig grav
Pa River-festen
Tango tango
Snygg bil utanfor hostelet
Första dagen var kroppen satt i viloläge eftersom sömnen (trots lyxbuss) uteblev under natten som gått. Vi hann dock med att träffa en av våra rumskamrater, en kille från Venezuela som hade den utsökta smaken att gilla svensk pop, nämligen Radio Dept. Tro fan att vi blev förvånade när vi hörde detta. Vi somnade gott och jag tänkte mer än en gång att är det något som gör mig stolt över att vara svensk så är det musiken! I Mendoza spelades det till exempel First Aid Kit ur högtalarna på hostelet (och Lykke Li men det nämner vi inte för henne hatar jag). Dessutom fick vi, under en lunch, njuta (?) av ett Roxette-maraton som utspelade sig i högtalarna och på tv-skärmarna runt omkring i restaurangen under en och en halv timme.
Dagen efter fick vi ett besök.... av döden! Vi beslutade nämligen, denna soliga dag till ära, att besöka den välkända kyrkogården i Buenos Aires där bland annat Eva Péron (mer känd som Evita) ligger begravd. Det här är inte en vanlig kyrkogård kan jag meddela. Rena motsatsen till en svensk kyrkogård rent ut sagt. Här ligger de döda nämligen "begravda" i mindre palats ovan jord. Gravstenar som mer påminner om miniatyrer av kyrkor och hus och stora statyer står uppradade till minne av mer eller mindre framstående argentinare av den mer välbärgade sorten. Här blandas generaler med poeter, författare, politiker och advokater. Imponerande är ett superlativ som inte riktigt räcker till, här har man spenderat stora pengar på att hedra de döda. Det blev en spännande promenad i denna dödens trädgård.
På kvällen blev vi erbjudna att, tillsammans med Fernando, hans bror, far och ca 200 andra River Plate-fans fira att River Plate fyller 111 år. För er som inte är så fotbollsintresserade kan jag berätta att River Plate är en av Argentinas två största fotbollsklubbar. De har fostrat x antal fotbollsproffs och deras värsta rival heter Boca Juniors som också kommer ifrån Buenos Aires. I Argentina är fotboll ingen lek. Det är på liv och död. Många här lever enbart för fotbollen och favoritklubben är deras ALLT! Då menar verkligen ALLT. Det går inte ens att jämföra med Sverige där små lintottar och överförfriskade bråkstakar springer runt i hejaklackarna och påstår att de älskar "sin" klubb.
Igår guidade Fernando oss genom centrum av Buenos Aires och vi bjöds på ett antal pampiga byggnader, Buenos Aires bästa pizza (den var riktigt god) och god glass. Dessutom besökte vi en tangoklubb. Inhyst i en gammal fin sal låg en danslokal där det dansades tango som aldrig förr. Vi sänkte medelåldern med 50 år när vi slog oss ner vid ett bord i lokalen och beskådade de vackert uppklädda äldre människorna dansa sin tango. Äldre personer som verkade både döva, halta och blinda förvandlades till 20-åringar så fort de äntrade dansgolvet och med passion och lidelse dansade sin tango som att det var det enda som betydde något här på jorden. Alla ålderstecken var som bortblåsta så fort de tog sina graciösa steg över dansgolvet och vi kunde bara sitta och beundrade skådespelet med en kaffe i handen och känna oss som pensionärer i detta sällskap.
Idag ska vi äta lunch hos Fernandos far, Osvaldo, och sedan kolla på Rivers match (tyvärr via TV då de spelar borta). Förhoppningsvis blir det vinst så att vi går därifrån med glada miner och ett River Plate som nästa säsong återigen får spela i Argentinas högstadivison.
Del av Evitas grav
Pampig grav
Inte sa pampig grav
Pa River-festen
Tango tango
Snygg bil utanfor hostelet
La bicicleta en Mendoza - en vinresa i bild.
Klockan elva på måndagsmorgonen trampade vi iväg genom ett fabulöst vackert vingårdslandskap på vara cyklar, för nu vare bannimej dags för vinprovning i ett utav världens kändaste vindistrikt, Mendoza.
Först ut var Argentinas största vinproducent och exportör, som ni säkert känner till, Trapiche.
Med gamla anor och välbärgade, och många, finansiärer var Trapiches ägor både mysiga och spännande att trampa runt på.
Här fanns, likså på de flesta andra vingårdar, en hel dröse olivträd. Frukten av dessa använde de dock inte själva, utan dessa såldes (låt mig gissa, för stora slantar).
Oliver, INTE goda i dess naturliga skick, men fina att titta på.
Eftersom Trapiche är en helt biodynamisk odling använde man bland annat de två egna lamornas avföring som gödsel. En annan, som är ifrån landet, tycker detta är strålande!
När vi spatserat runt en vända på ägorna var det dags att fortsätta på insidan, häng med...
Här ser ni de första vinpressar-maskinerna på bygget, importerade ifrån Europa. Trapiche var bland dom första att använda just maskiner till pressning, men än idag tillverkas deras finaste vin på gammalt hederligt vis, helt för hand, allt ifrån plockning till pressning till, ja, allt!
Denna maskin delade druvan ifrån kvisten, redan på den tiden lät dom maskinerna göra jobbet.
De gamla keramiktankarna där vinet, än idag, förvaras under, vad jag förstod, jäsningprocessen.
Det gamla rosenträdsgolvet som, på den gamla goda tiden, även vad belagt med aningens sand. Detta gjorde att vintunnorna, på grund av trä-plattornas vinkel, både var lättare att rulla, samtidigt som tunnorna skyddades av sanden. Smart!
Sen började vi närma oss pudelns kärna... Här ser ni vinet som förvaras i ektunnor ifrån staterna och Frankrike. Dessa används i 4 år, till de finare vinerna, för att sedan övergå att användas till dom billigare vinare, för Gud vet hur lång tid...
Vi entrade den murriga vinprovnings-salongen som pryddes av en enorm tavla som jag då rakt inte tackat nej till att ta med mig hem!
Den belevade herr Claesson bläddrade i en bok om Trapiches historia.
Däruti kunde man hitta många kloka ord!
Sen var äntligen tiden kommen för att ge smaklökarna en match. Tre viner, varav ett vitt, stod på menyn, och vi båda krönte Malbecen som vinnare, fast att det vita var en riktig pärla det med!
Första vingården avklarad, upp på cyklarna och iväg igen! Vädergudarna och turen var för en gångs skull på våran sida och den underbara solen gav oss följe på var väg, tack för det!
Vi fick korn på en skylt som tycktes utlova något alldeles för bra för att ignoneras. Vi följde den snirkliga vägen som ledde oss fram till...
...Beer Garden! Ni förstår att ibland måste man faktiskt blanda upp druvjuicen med lite nyttiga fibrer såsom malt och humle. Dessutom var det dags för lunch, varpå vi slog oss ner i solen och blev serverade av en mycket käcker "hen". Avskyr detta nytillkomna ord, man får la för shöven stå för vad man är, hona eller hane, men i detta fallet passade ordet alldeles ypperligt, då det klart uppenbart var en hane i hon-kläder.
Vi blev INTE speciellt överförtjusta när farbror Blå tvingade oss att sätta på hjälmarna, jag menar, sådana lekis-fasoner är vi på tok för coola för, eller..?
Nästa vingård ut för provning var Tempus Alba.
En vingård i betydligt mindre format än den första vi besökte, och även betydligt mordenare.
Här var det inte tal om några keramiktankar inte, nej nej, dessa var gjorda i... Ja, ouppmärksam som jag är så får jag helt enkelt gissa, och min gissning är metall av något slag.
Med en vy som skänkt från ovan...
...åt alla dess håll...
...var det dags att hugga in på vinerna! Sex stycken sammanlagt, varav ett rosé och ett vitt. I denna tävlingen blev det dött lopp, då det var för mycket gott att surpla i sig.
Sen var det dags att ge sig ut på vägarna igen, denna gång med hjälmarna på huvudet istället för i cykelkorgen, ty vi ville ju inte få en reprimand igen.
Tredje och sista stoppet blev den nya vingården Mevi.
Nytt, fräscht och modernt...
...och med en utsikt som hette duga i eftermiddagssolen! Dessvärre ser ni inte de snötäckta bergen bakom trädtopparna, men denna utsikt var definitivt den finaste på hela dagen, totalt outstanding!
Här valde vi att gå pa dom lite tyngre, dyrare vinerna, som vi kan se i stjärnorna efter att ha råd att införskaffa en butelj utav därhemma. Detta hindrade oss dock inte ifrån att njuta till fullo, och vi kom fram till beslutet att börja samla på dyra, fina viner för ja, även fast det tar emot att erkänna så känner man skillnad, om än så liten. Fast att, det där med samlandet får nog skjutas på framtiden, när ekonomin godtar ett sådant lyxlir till leverne...
Är man på semester får man faktiskt lov att ha det oförskämt gött!
...men efter en hel dag på cykel och flertalet viner pumpandes i blodet var vi tröttna med oerhört belåtna när vi vände cyklarna för hemfärd.
Allt sammantaget kan vi enkelt konstatera att detta varit den mysigaste dagen på hela resan!
Först ut var Argentinas största vinproducent och exportör, som ni säkert känner till, Trapiche.
Med gamla anor och välbärgade, och många, finansiärer var Trapiches ägor både mysiga och spännande att trampa runt på.
Här fanns, likså på de flesta andra vingårdar, en hel dröse olivträd. Frukten av dessa använde de dock inte själva, utan dessa såldes (låt mig gissa, för stora slantar).
Oliver, INTE goda i dess naturliga skick, men fina att titta på.
Eftersom Trapiche är en helt biodynamisk odling använde man bland annat de två egna lamornas avföring som gödsel. En annan, som är ifrån landet, tycker detta är strålande!
När vi spatserat runt en vända på ägorna var det dags att fortsätta på insidan, häng med...
Här ser ni de första vinpressar-maskinerna på bygget, importerade ifrån Europa. Trapiche var bland dom första att använda just maskiner till pressning, men än idag tillverkas deras finaste vin på gammalt hederligt vis, helt för hand, allt ifrån plockning till pressning till, ja, allt!
Denna maskin delade druvan ifrån kvisten, redan på den tiden lät dom maskinerna göra jobbet.
De gamla keramiktankarna där vinet, än idag, förvaras under, vad jag förstod, jäsningprocessen.
Det gamla rosenträdsgolvet som, på den gamla goda tiden, även vad belagt med aningens sand. Detta gjorde att vintunnorna, på grund av trä-plattornas vinkel, både var lättare att rulla, samtidigt som tunnorna skyddades av sanden. Smart!
Sen började vi närma oss pudelns kärna... Här ser ni vinet som förvaras i ektunnor ifrån staterna och Frankrike. Dessa används i 4 år, till de finare vinerna, för att sedan övergå att användas till dom billigare vinare, för Gud vet hur lång tid...
Vi entrade den murriga vinprovnings-salongen som pryddes av en enorm tavla som jag då rakt inte tackat nej till att ta med mig hem!
Den belevade herr Claesson bläddrade i en bok om Trapiches historia.
Däruti kunde man hitta många kloka ord!
Sen var äntligen tiden kommen för att ge smaklökarna en match. Tre viner, varav ett vitt, stod på menyn, och vi båda krönte Malbecen som vinnare, fast att det vita var en riktig pärla det med!
Första vingården avklarad, upp på cyklarna och iväg igen! Vädergudarna och turen var för en gångs skull på våran sida och den underbara solen gav oss följe på var väg, tack för det!
Vi fick korn på en skylt som tycktes utlova något alldeles för bra för att ignoneras. Vi följde den snirkliga vägen som ledde oss fram till...
...Beer Garden! Ni förstår att ibland måste man faktiskt blanda upp druvjuicen med lite nyttiga fibrer såsom malt och humle. Dessutom var det dags för lunch, varpå vi slog oss ner i solen och blev serverade av en mycket käcker "hen". Avskyr detta nytillkomna ord, man får la för shöven stå för vad man är, hona eller hane, men i detta fallet passade ordet alldeles ypperligt, då det klart uppenbart var en hane i hon-kläder.
Vi blev INTE speciellt överförtjusta när farbror Blå tvingade oss att sätta på hjälmarna, jag menar, sådana lekis-fasoner är vi på tok för coola för, eller..?
Nästa vingård ut för provning var Tempus Alba.
En vingård i betydligt mindre format än den första vi besökte, och även betydligt mordenare.
Här var det inte tal om några keramiktankar inte, nej nej, dessa var gjorda i... Ja, ouppmärksam som jag är så får jag helt enkelt gissa, och min gissning är metall av något slag.
Med en vy som skänkt från ovan...
...åt alla dess håll...
...var det dags att hugga in på vinerna! Sex stycken sammanlagt, varav ett rosé och ett vitt. I denna tävlingen blev det dött lopp, då det var för mycket gott att surpla i sig.
Sen var det dags att ge sig ut på vägarna igen, denna gång med hjälmarna på huvudet istället för i cykelkorgen, ty vi ville ju inte få en reprimand igen.
Tredje och sista stoppet blev den nya vingården Mevi.
Nytt, fräscht och modernt...
...och med en utsikt som hette duga i eftermiddagssolen! Dessvärre ser ni inte de snötäckta bergen bakom trädtopparna, men denna utsikt var definitivt den finaste på hela dagen, totalt outstanding!
Här valde vi att gå pa dom lite tyngre, dyrare vinerna, som vi kan se i stjärnorna efter att ha råd att införskaffa en butelj utav därhemma. Detta hindrade oss dock inte ifrån att njuta till fullo, och vi kom fram till beslutet att börja samla på dyra, fina viner för ja, även fast det tar emot att erkänna så känner man skillnad, om än så liten. Fast att, det där med samlandet får nog skjutas på framtiden, när ekonomin godtar ett sådant lyxlir till leverne...
Är man på semester får man faktiskt lov att ha det oförskämt gött!
...men efter en hel dag på cykel och flertalet viner pumpandes i blodet var vi tröttna med oerhört belåtna när vi vände cyklarna för hemfärd.
Allt sammantaget kan vi enkelt konstatera att detta varit den mysigaste dagen på hela resan!
Mendoza, andra gangen gillt!
Vart ska jag börja tro? Nada spännande har skett, forutom att vi upplevt vart livs första jordbävning som var ofantligt odramatisk! Ni förstar att en utav de tre nätterna i Valparaiso, Chile, "drabbades" vi av en terramoto, mer känt som "jordbävning" för oss i Svea rike. Klockan tre pa natten "brakade" den loss med sin fjuttiga 2:a pa richterskalan, knappt märkbart alltsa. Ni förstar, vi vaknade inte ens, en sadan fatal jävla besvikelse, en annan som nästan längtat efter en jordbävning. Naväl, vi kan iallafall skrävla aningens lite om att vi upplevt det, ty det har vi ju. Att vi sen sov under tiden har inte med saken att göra. Punkt.
Nu är vi ater i Argentina, närmare bestämt vindistriktet Mendoza. Man kan tänka som sa att en vindruvsodling utav denna omfattning kräver sol och värme aret om, men ICKE! Här är kallt som i graven, precis som de senaste ställena vi besökt den senaste manaden, burr... Nej vet ni vad, nu längtar vi faktiskt till det att vi kan slänga jackan och langbyxorna och kränga pa oss shorts och solbrillor igen. Fast inte ska man väl klaga egentligen, det gar absolut ingen nöd pa oss, da rakt inte nu när vi äntligen fatt lämna Chile. Chile var inte helvetet pa jorden, vi har definitivt upplevt värre, Chile var inte otrevligt, MEN Chile var inte heller sa fantastiskt och gött som vi förväntat oss. Chile var, som ni troligtvis inte vet nagon utav er, min höjdpunkt innan avfärd, sooom jag hade längtat dit! Tyvärr grusades allt av att folket inte var speciellt trevliga, och hela landet inte kändes vare sig genuint eller charmigt, nej tyvärr Pinochet-land, ni saknar karaktär! Argentina däremot, oj oj oj, här snackar vi karaktär och charm och en värme (obs! nu syftar jag givetvis pa emotionell värme) som heter duga! Här trivs vi som tva hala alar i vattnet, det kan jag be att tala om. Att vi dessutom bor pa ett hostell som sannerligen ser ut att tillhöra en vingard gör inte saken sämre. Och de gula löven som virvlar i vinden är tamejfasen hundra ganger vackrare än de som brukar yra runt i höst-sörjan därhemma.
Dagarna här har gatt at till att utforska staden, tvätta och gotta oss. Och, ja just det, kolla Champions Leauge-finalen givetvis. Grattis Chelsea!
Efter en betydligt mycket längre resa ifran Valparaiso än vi hade räknat med, p.g.a. 3 timmar kö i tullen (hur fan är det möjligt? Mahända för att Chile, som tror sig vara nagon jäkla övermakt, tvunget ska kontrollera allt och alla pa millimetern!) anlände vi efter en cirka 11 timmar lang bussresa till Mendoza. Hostellet, som vid första anblick verkade alla tiders, fick med ens en stor guldstjärna av oss bägge när det visade sig att dom, hör och häpna, har en värmefläkt pa rummet! Prisa Gud, halleluleja! Nu mar vi som kungar.
Vi blev även meddelade att dom ställde till med BBQ-afton dagen till ära och att vi var hjärligt välkomna att ta del av denna. Ja tack, att bli serverad mat pa hostellet och slippa piffa till sig och ga ut pa restaurang-jakt när vi helst av allt ville gotta ner oss i sängen framför värmefläkten var väldigt välkommet! Att det sedan ställdes fram vinflaska efter vinflaska och att sällskapet kring matbordet, in particular (pa svenska?!) ett engelskt par, var sapass trevligt att vi inte kom i sang forrens framat tre pa natten, var fin-fint. Att detta däremot resulterade i att paret Prim/Claesson inte vaknade förrens kl.13:00 dagen därpa är en annan femma, som inte är riktigt lika rolig.
Vad gör vi idag da? Jo, serrni, vi tvättar! Hm, lat mig ga mer ingaende pa detta. Vi tvättar, och under tiden som detta sker sover David och jag, ja jag sitter här, har Skypa´t bort en stund med fina Emma och slitit hart med en karta över var rutt, sa ni kan se hur vi förflyttar oss vida kring kontinenten.
Mitt herrskap, mer spännande än sahär blir det fanimej inte! Imorgon vill vi inget annat än att solen ska visa sig, ty da ska vi trampa iväg pa en cykel-vinprovning. Jajamen, vi ska cykla runt och besöka diverse vingardar och provsmaka och förhoppningsvis inte vingla i diket pa hemvägen, som dom hemmave´ lätt gör när det vankas kalas. Inga namn nämnda, det kanske är bäst sa, eller vad säger du Morgan? Nagra bilder giver vi er och, som sagt, kartan över var rutt. Och hall ut, vi har förhoppningsvis en hel del smaskigt att dela med oss av inför nästa inlägg. Nu ska jag mysa ner mig med nosen djupt i "Hundraaringen som klev ut genom ett fönster och försvann" och mahanda ett glas rött, jag menar, det är trots allt söndagseftermiddag och nagon slags nattvard far man väl ända lov att ombesörja...
Mysigt café i Valparaiso.
Vi besökte författaren Pablo Nerudas hus. Dessvärre, till vart stora förtret, var det inte tillatet att fota där inne, men jädrar sa fräckt det var!
En gla´ turist utanför Nerudas hus.
Nöjda!
Utsikten ifran huset var inte pjakig alls.
Pa en, av tsunamin, söndersliten pir kan...
... ett 20-tal sjölejon husera. Trevligt!
Otrevliga hökande pelikaner fanns där ocksa att finna! Eller ja, sa värst otrevliga var dom väl egentligen inte, men deras gam-liknande beteende skrämde en fagel-fobiant som mig...
Mayday mayday, stridsfartyg pa ingang!
Och här kommer kartan:
Nu är vi ater i Argentina, närmare bestämt vindistriktet Mendoza. Man kan tänka som sa att en vindruvsodling utav denna omfattning kräver sol och värme aret om, men ICKE! Här är kallt som i graven, precis som de senaste ställena vi besökt den senaste manaden, burr... Nej vet ni vad, nu längtar vi faktiskt till det att vi kan slänga jackan och langbyxorna och kränga pa oss shorts och solbrillor igen. Fast inte ska man väl klaga egentligen, det gar absolut ingen nöd pa oss, da rakt inte nu när vi äntligen fatt lämna Chile. Chile var inte helvetet pa jorden, vi har definitivt upplevt värre, Chile var inte otrevligt, MEN Chile var inte heller sa fantastiskt och gött som vi förväntat oss. Chile var, som ni troligtvis inte vet nagon utav er, min höjdpunkt innan avfärd, sooom jag hade längtat dit! Tyvärr grusades allt av att folket inte var speciellt trevliga, och hela landet inte kändes vare sig genuint eller charmigt, nej tyvärr Pinochet-land, ni saknar karaktär! Argentina däremot, oj oj oj, här snackar vi karaktär och charm och en värme (obs! nu syftar jag givetvis pa emotionell värme) som heter duga! Här trivs vi som tva hala alar i vattnet, det kan jag be att tala om. Att vi dessutom bor pa ett hostell som sannerligen ser ut att tillhöra en vingard gör inte saken sämre. Och de gula löven som virvlar i vinden är tamejfasen hundra ganger vackrare än de som brukar yra runt i höst-sörjan därhemma.
Dagarna här har gatt at till att utforska staden, tvätta och gotta oss. Och, ja just det, kolla Champions Leauge-finalen givetvis. Grattis Chelsea!
Efter en betydligt mycket längre resa ifran Valparaiso än vi hade räknat med, p.g.a. 3 timmar kö i tullen (hur fan är det möjligt? Mahända för att Chile, som tror sig vara nagon jäkla övermakt, tvunget ska kontrollera allt och alla pa millimetern!) anlände vi efter en cirka 11 timmar lang bussresa till Mendoza. Hostellet, som vid första anblick verkade alla tiders, fick med ens en stor guldstjärna av oss bägge när det visade sig att dom, hör och häpna, har en värmefläkt pa rummet! Prisa Gud, halleluleja! Nu mar vi som kungar.
Vi blev även meddelade att dom ställde till med BBQ-afton dagen till ära och att vi var hjärligt välkomna att ta del av denna. Ja tack, att bli serverad mat pa hostellet och slippa piffa till sig och ga ut pa restaurang-jakt när vi helst av allt ville gotta ner oss i sängen framför värmefläkten var väldigt välkommet! Att det sedan ställdes fram vinflaska efter vinflaska och att sällskapet kring matbordet, in particular (pa svenska?!) ett engelskt par, var sapass trevligt att vi inte kom i sang forrens framat tre pa natten, var fin-fint. Att detta däremot resulterade i att paret Prim/Claesson inte vaknade förrens kl.13:00 dagen därpa är en annan femma, som inte är riktigt lika rolig.
Vad gör vi idag da? Jo, serrni, vi tvättar! Hm, lat mig ga mer ingaende pa detta. Vi tvättar, och under tiden som detta sker sover David och jag, ja jag sitter här, har Skypa´t bort en stund med fina Emma och slitit hart med en karta över var rutt, sa ni kan se hur vi förflyttar oss vida kring kontinenten.
Mitt herrskap, mer spännande än sahär blir det fanimej inte! Imorgon vill vi inget annat än att solen ska visa sig, ty da ska vi trampa iväg pa en cykel-vinprovning. Jajamen, vi ska cykla runt och besöka diverse vingardar och provsmaka och förhoppningsvis inte vingla i diket pa hemvägen, som dom hemmave´ lätt gör när det vankas kalas. Inga namn nämnda, det kanske är bäst sa, eller vad säger du Morgan? Nagra bilder giver vi er och, som sagt, kartan över var rutt. Och hall ut, vi har förhoppningsvis en hel del smaskigt att dela med oss av inför nästa inlägg. Nu ska jag mysa ner mig med nosen djupt i "Hundraaringen som klev ut genom ett fönster och försvann" och mahanda ett glas rött, jag menar, det är trots allt söndagseftermiddag och nagon slags nattvard far man väl ända lov att ombesörja...
Mysigt café i Valparaiso.
Vi besökte författaren Pablo Nerudas hus. Dessvärre, till vart stora förtret, var det inte tillatet att fota där inne, men jädrar sa fräckt det var!
En gla´ turist utanför Nerudas hus.
Nöjda!
Utsikten ifran huset var inte pjakig alls.
Pa en, av tsunamin, söndersliten pir kan...
... ett 20-tal sjölejon husera. Trevligt!
Otrevliga hökande pelikaner fanns där ocksa att finna! Eller ja, sa värst otrevliga var dom väl egentligen inte, men deras gam-liknande beteende skrämde en fagel-fobiant som mig...
Mayday mayday, stridsfartyg pa ingang!
Och här kommer kartan:
Hundar i valparadiset
Vi lamnade staden som helt saknade karaktar och puls, Santiago, igar. Istallet kom vi till Valparaiso som ar nagot helt annat. Smutsigt, urbant, hippt och ett landskap som ar allt annat an slatstruket. Placerad vid vattnet finner man denna parla till stad som bestar av 15-talet branta kullar besmyckade med hus i varldens alla farger. Nar man gar omkring pa gatorna ar det nastan oundvikligt att inte jamfora staden med Öst-Berlin. Mycket pga all grafittikonst som pryder vaggar och murar, de sma konstgalleriorna som ligger utkastade har och dar och de sma men manga rokimpregnerade barerna som man ser pa varje gata. Eftersom bade jag och Matilda gillar Berlin sa tycker vi om Valparaiso an sa lange. Vi har ju bara varit ett dygn ungefar och har egentligen bara ett problem....
Ursakta spraket men DE JÄVLA HUNDARNA! Bade jag och Matilda HATAR i vanliga fall hundar. Har ar de dessutom losgaende, loppbitna, rodogda (rabies-smittade) och efterhangsna! Hundarna utanfor Chile och Argentina ska ha EN eloge, men bara EN! Det ar att de inte har varit efterhangsna eller paflugna. Sa fort vi kom till Argentina andrade hundarna karaktar. De blev storre (inte bra) och paflugna/efterhangsna (verkligen inte bra) vilket har lett till att vi nu oftast byter sida om vi ser en byracka langre fram pa trottoaren. Ibland gar det dock inte att undvika de sma kraken. Som igar nar jag stod och rokte utanfor hostelet tillsammans med en amerikansk kille och en acklig byracka kommer fram och ihardigt borjar slicka pa mina fotter. Jag var tyvarr kladd i flip-flop och forsokte undvika hunden samtidigt som amerikanen forsokte mota bort hunden med fotterna. Till slut gav den sig ivag och jag kunde andas ut. Jag borjade ocksa fundera pa hur jag skoter min fothygien, men det ar en annan historia. For att pavisa hur storda hundarna ar har kan jag ocksa beratta att vi idag sag en hund jaga en taxi, forsoka bita bilen och skalla som en besatt. Att de sprider sin avforing over hela staden gor inte att jag hatar de mindre. Tacka vet jag katter. En bra hund ar en dod hund eller Bob Hund.
Har kommer lite bilder.
Gla tjej
Varat fint inredda rum!
Pastamaltid i sangen (de saknar middagsbord pa detta annars utmarkta hostel)
Hissar som finns lite overallt i Valparaiso for att ta sig upp for de branta kullarna
Utsikt over stan
Glad for en kopp fika
Glupsk fikare
Fargglada hus
Vacker donna
Mycket konst pryder husvaggarna
Sa har snalla ar katter till skillnad fran hundarna fran helvetet
Ett av de finare husen
Sana har skyltar kan man hitta har. Valparaiso ar ganska harjat av jordbavningar och drabbades sa sent som 2010 av en kraftig jordbavning med efterfoljande tsunami.
Ursakta spraket men DE JÄVLA HUNDARNA! Bade jag och Matilda HATAR i vanliga fall hundar. Har ar de dessutom losgaende, loppbitna, rodogda (rabies-smittade) och efterhangsna! Hundarna utanfor Chile och Argentina ska ha EN eloge, men bara EN! Det ar att de inte har varit efterhangsna eller paflugna. Sa fort vi kom till Argentina andrade hundarna karaktar. De blev storre (inte bra) och paflugna/efterhangsna (verkligen inte bra) vilket har lett till att vi nu oftast byter sida om vi ser en byracka langre fram pa trottoaren. Ibland gar det dock inte att undvika de sma kraken. Som igar nar jag stod och rokte utanfor hostelet tillsammans med en amerikansk kille och en acklig byracka kommer fram och ihardigt borjar slicka pa mina fotter. Jag var tyvarr kladd i flip-flop och forsokte undvika hunden samtidigt som amerikanen forsokte mota bort hunden med fotterna. Till slut gav den sig ivag och jag kunde andas ut. Jag borjade ocksa fundera pa hur jag skoter min fothygien, men det ar en annan historia. For att pavisa hur storda hundarna ar har kan jag ocksa beratta att vi idag sag en hund jaga en taxi, forsoka bita bilen och skalla som en besatt. Att de sprider sin avforing over hela staden gor inte att jag hatar de mindre. Tacka vet jag katter. En bra hund ar en dod hund eller Bob Hund.
Har kommer lite bilder.
Gla tjej
Varat fint inredda rum!
Pastamaltid i sangen (de saknar middagsbord pa detta annars utmarkta hostel)
Hissar som finns lite overallt i Valparaiso for att ta sig upp for de branta kullarna
Utsikt over stan
Glad for en kopp fika
Glupsk fikare
Fargglada hus
Vacker donna
Mycket konst pryder husvaggarna
Sa har snalla ar katter till skillnad fran hundarna fran helvetet
Ett av de finare husen
Sana har skyltar kan man hitta har. Valparaiso ar ganska harjat av jordbavningar och drabbades sa sent som 2010 av en kraftig jordbavning med efterfoljande tsunami.
Vi mötte hösten i Santiago...
...men det räckte inte hela vägen fram, tyvärr. Nej, jag tror helt enkelt vi, som så många gånger förr under resans gång, hade byggt upp en luftslott på tok för högt, på tok för stort, på tok för magnifikt, för att Santiago i verkliga livet skulle kunna nå upp till dessa förväntningar. Ni tycker kanske att vi borde lärt oss av, bland annat, Cuba-vistelsen, att allt inte alltid te´r sig som man tänkt, men ni förstår att förhoppningar och tankar är stört omöjliga att styra, vare sig man vill att det ska vara så eller ej! Fast nu får ni inte tro att Santiago är skit och pannkaka, nej nej, bara lite dystrare än vårat luftslott ville visa på.
Klockan 15:00, onsdag, infann vi oss på stationen i Salta, ty så var bestämt. Bussen skulle avgå halv fyra, som vanligt en nattbuss, och denna skulle ta oss till Argentinas västra utkant, vingårds-staden Mendoza, för att där vänta i två timmar på vidare buss mot Chiles huvudstad, Santiago. Svenska, d.v.s. punktliga, som vi är stod vi på stationen med allt vårt bagage och kikade efter bussen. I enlighet med våra tidigare erfarenheter förväntar vi oss aldrig att bussen ska komma inrullande en endaste minut innan avgång, ty det där med marginaler är och förblir INTE sydamerikanernas grej, men hoppet är ju det sista man ska tappa! Vänta, vänta. Vänta lite till. Vänta, vänta och vänta. Tiden gick, men bussen gjorde det inte. När klockan slog avgångstid gick vi in på stationen för att ifrågasätta varför i hela fridens namn bussen dröjer och fick då till svars att vi kunde vara lugna, den kommer i sinom tid, alldeles strax. Okej. Vänta, vänta. Vänta lite till, men ingen buss. Vid det här laget började vi ana Christer Ulfbåge i mossen (dom som fattar, fattar!) och myror i brallan då våran två-timmars-marginal i Mendoza krympte allt mer och mer för var minut bussen valde att frånvara. Nej hörredu, sa vi till varandra i kör, nu får vi fanimej fråga vad som står på egentligen! Efter att själv utnämnt mig till bagagevakt fick David resolut traska in på stationen igen och efterlysa bussen! Vad vi fick till svar? "The service is late, the bus will be here at 17:15.". Tack för den televerket, tack! Hur kommer det sig att vi, som är ute och buss-backpackar, ALDRIG har någon som helst lycka när det kommer till just bussar? Någon högre makt hyser definitivt rejält med agg mot oss, det är fakta mitt herrskap. Med det sagt var det bara att vänta än mer, men som tur var inhyste stationen en liten restaurang som till min, för tillfället, dunder-förkylda lekamens lycka serverade whiskey i dricksglas, och till fotbolls-freaket Davids lycka visade, ja just det, fotboll. Vi klagade inte speciellt, vi hade´t ju bra, men en liten lyckokick anser jag oss faktiskt vara förtjänta av, så vi fortsätter hoppas.
Kvart över fem stod vi åter i givakt, om än något trumpet denna gång, för att invänta bussen, och efter många om och men avgick den ifrån Salta station strax innan klockan sex, över två timmar för sent, alldeles utmärkt för att göra våran nattliga resa outhärdlig i skräcken för att missa bussen i Mendoza. Eller nja, skräck är väl att ta i, men nog kände vi en nål eller två i rumpan som gjorde att vi inte till fullo kunde slappna av. Efter en smärtfri resa sladdade vi in i Mendoza cirkus tio i ett, tio minuter innan avgång mot Santiago. "Tjoho, prisa Gud!". Fast snarare "snabbt snabbt, hinna köpa mat, få med bagaget, gå på dass, skynda skynda!". Med kom vi och iväg for vi, något luggslitna, men tacksamma.
Vyerna på vägen gav närpå reaktionen "fågelholk". Stundtals satt man närpå som i trans. Så satans vackert så, ja, ord räcker inte till. Vi har sagt detta tidigare, men naturen och platserna vi får se under våran resas gång är något jag aldrig ens kunnat drömma om! Att naturen sen kan växla ifrån snö, bergstoppar och klarblå himmel till vidsträckta fält, sommarhetta och orangemålad himmel på en halvtimma är för mig förundrande. En del av er må tycka att våran resa verkar omständig och absolut inget för er, men jag kan sannerligen varmt rekommendera samtliga av er att överväga en resa hit! Ni har mitt ord på att det finns något för alla!
Frampå torsdagskvällen klev vi av bussen på "Terminal de Santiago de Chile" och var lost, totalt lost! Avtalet att möta upp vår Peru-kamrat, Joanna, på stationen visade sig vara lättare sagt än gjort då jag kan lova er att Stockholm central är som en fis i universum i jämförelse. Människor överallt, utgångar och ingångar till höger och vänster och vi visste varken ut eller in, men som tur var kom en barmhärtig samarit till vår undsättning, argentinaren Nelson som varit vår "granne" på bussen dit, och erbjöd oss hjälp. Ni ska veta en sak, vårt självförtroende gällande våra spanskakunskaper har gått ifrån hyffsat höga till under jord! När vi i Bolivia kunde föra en konversation, om än simpel, med lokalbefolkningen trodde vi att resten av resan skulle gå som en dans, men argentinarna, tillika chilenarna, har en helt annorluna och totalt obegriplig dialekt, dessutom pratar dom i ultrarapid och kvar står man som ett frågetecken. På något vis, hur vet jag inte, lyckades vi pussla ihop språket och Nelson hjälpte oss ringa Joanna och passade även på att ge oss sitt nummer med orden "Hör av er när ni är i Buenos Aires! Ni kan ju inte ringa, men skicka ett sms vettja!". Denna öppenhet, ack ja vad den värmer ett hemlängtande svenskt hjärta!
Till slut traskade Joanna in på stationen och vi kunde påbörja vår färd mot vårt boende i staden, Joannas hem. Ni förstår att hon bor i ett kollektiv här i Santiago, ett gammalt kylslaget hus som hon delar med ett par chilenare, en fransyska och en amerikanska, mycket trevligt! Vi har bidat vår tid med att promenera omkring, insupit staden, insupit det goda röda vinet (det gäller att passa på, while in Rome liksom), lagat mat, besökt otaliga second hand-butiker och besökt slummen. Det sistnämna tycker jag vi går in aningen närmre på, hör här:
Dagen som var igår, alltså lördag, stod det jobb på Joannas schema, med sluttid 23:00. Då var avtalet som sådant att strax innan elva skulle vi ta oss med tunnelbana till hennes arbetsplats, Aji Hostel, för att därifrån dra ut och göra sta´n! Vägbeskrivningen vi fått visade på att detta skulle vara en enkel match, varpå vi gav oss iväg ifrån huset några minuter efter tio och började gå mot t-bane-stationen, vilken vi överhuvudtaget inte visste vart den låg. Efter att ha vandrat i, vad vi inte var helt säkra på var rätt riktning, närmare en halvtimma tog vi modet till oss att fråga en argentinare om vägen. Puh, vi lyckades urskilja i gröten av ord som flödade ur hennes mun att vi var på rätt väg, fortsätt bara att gå! Jahopp, fram kom vi men då uppstod givetvis ett nytt problem, nämligen påfyllnad av åkkort! Med maskinen framför oss insåg vi, då om inte tidigare, att vi definitivt inte fått grepp om spanskan, hur fan gör man?! Troligtvis måste vi sett ut som om vi sålt smöret och tappat pengarna, för fram kom en kille som, kors i taket, pratade någorlunda engelska och hjälpte oss reda ut det hela. Några minuter senare satt vi på tunnelbanan påväg mot vår destionation, stationen för tunnelbane-byte, och minuter efter det var vi påväg mot vår slutdestination, Joannas jobb. Väl uppe på marknivå igen insåg vi att vägbeskrivningen tycktes på tok för enkel än vad den egentligen var, denna plats var ju enorm, men på någe vänster redde vi ut det och steg lättade in på hostelet tio över elva. "Söker ni Joanna? Jaha, men hon har gått hem, men gå ni till Avenue Salvador och ta någon av buss 420, 513 eller 514, så kommer ni hem.". Jahopp, då vare det där med den gamla oturen igen ja! Efter att ha bökat och knökat i över en timme fick vi beskedet att bege oss hem igen, men först var vi, utan att inneha karta, tvugna att hitta till Avenue Salvador. Good luck! Efter att ha velat lite hit, sedan lite dit, trillade vi på gatan tillika busshållplatsen och efter blott en minuts väntan kom bussen och det var bara att hoppa på. Helt ovetandes om restiden eller vad vi skulle förvänta oss av omgivningen utanför bussfönstret gav vi oss iväg, men när det gick allt längre och längre tid och husen blev slitnare, gatorna mörkare och människorna syntes allt mer tvivelaktiga anade vi att något var fel, väldigt fel, varpå vi frågade busschauffören "Plaza Ñuñoa?". Otrevligt mummel och obegripligheter till svars, hur skulle detta sluta? Som tur var satt där på bussen ett äldre par som hört vårt spörsmål och ville gärna hjälpa oss. Det var dessvärre inte mycket vi lyckades tyda, men tydligast blev ändå när mannen sa "detta området är..." och drog med fingret över halsen och frun skakade medgivande på huvudet. Okej, nu var det nog dags att börja bli lite rädda här! Dom fick oss av bussen och ropade, hojtade och pekade att den bussen DÄR borta ska ni med, skynda skynda! Vi förstod TYDLIGT att detta inte var ett område man som turist ville vistas på en mörk, sen lördagsnatt. Vi kom turligt nog på bussen i rätt riktning och strax efter klockan ett staplade vi in hemma hos Joanna och då var liksom lördags-nöjes-suget som bortblåst, varpå vi somnade sött, tacksamma över att inte sitta bundna och rånade runt ett träd likt gringos tillfångatagna av rödskinn.
Valparaiso är staden vid Chiles kust som vi reser vidare till imorgon. Hur länge vi stannar där återstår att se, men då Chile hittills inte riktigt visat sig så härligt som vi trodde kommer vi troligtvis åka tillbaka till Argentina, rättare sagt Mendoza, redan framåt onsdag/torsdag. Ni får, som sagt, inte tro att Santiago är kass, men det faller oss helt enkelt inte rätt och slätt på läppen, och då vi stormtrivdes så ofantligt bra i Argentina vill vi avlägga mer tid där. Dock läste jag att stället vi längtar mest till, vårt drömmål på resan, Rio De Janeiro, innehar vintertid när vi är där! Detta har gått mig helt förbi, en liten fågel har nämligen viskat i mitt öra att i Rio är det minsann ständigt jättevarmt och detta svalde jag med hull och hår. Nåväl, det kommer förhoppningsvis och troligtvis vara svensk sommarvärme, och bara jag får en skrytig bränna lagom till hemfärd och åtminstone avnjuta en Caipiriña i solnedgångens sken så är jag mer än nöjd! Nu sätter jag punkt och vill även passa på att gratulera alla mammor, ty idag är det morsdag här i Chile. Grattis, speciellt till min mamma, världens bästa mamma!
I väntan på försenad buss är vissa tacksamma för att det finns fler som inte kan leva utan en grön tv-bild...
...och vissa nöjer sig med en go´ bok!
Detta tyckte Matilda, 23 år, och David, 24 år, var väldigt lustigt!
Vy från ett bussfönster...
DETTA, mina vänner, kallar jag serpentin-väg!
Äntligen hemmagjord frukost igen, med Wasa-knäcke! Jajamen, det finns att inhandla här i Santiago förstår ni.
Huset vi bor i.
Gatan vi bor på.
Värden vi bor hos.
David i färd med att tillaga sin ooonderbaora Bouf bourguignon.
Kvinnans rätta plats i köket!
På promenad genom sta´n.
Lis och vållullar, jo jag tackar ja´!
Klockan 15:00, onsdag, infann vi oss på stationen i Salta, ty så var bestämt. Bussen skulle avgå halv fyra, som vanligt en nattbuss, och denna skulle ta oss till Argentinas västra utkant, vingårds-staden Mendoza, för att där vänta i två timmar på vidare buss mot Chiles huvudstad, Santiago. Svenska, d.v.s. punktliga, som vi är stod vi på stationen med allt vårt bagage och kikade efter bussen. I enlighet med våra tidigare erfarenheter förväntar vi oss aldrig att bussen ska komma inrullande en endaste minut innan avgång, ty det där med marginaler är och förblir INTE sydamerikanernas grej, men hoppet är ju det sista man ska tappa! Vänta, vänta. Vänta lite till. Vänta, vänta och vänta. Tiden gick, men bussen gjorde det inte. När klockan slog avgångstid gick vi in på stationen för att ifrågasätta varför i hela fridens namn bussen dröjer och fick då till svars att vi kunde vara lugna, den kommer i sinom tid, alldeles strax. Okej. Vänta, vänta. Vänta lite till, men ingen buss. Vid det här laget började vi ana Christer Ulfbåge i mossen (dom som fattar, fattar!) och myror i brallan då våran två-timmars-marginal i Mendoza krympte allt mer och mer för var minut bussen valde att frånvara. Nej hörredu, sa vi till varandra i kör, nu får vi fanimej fråga vad som står på egentligen! Efter att själv utnämnt mig till bagagevakt fick David resolut traska in på stationen igen och efterlysa bussen! Vad vi fick till svar? "The service is late, the bus will be here at 17:15.". Tack för den televerket, tack! Hur kommer det sig att vi, som är ute och buss-backpackar, ALDRIG har någon som helst lycka när det kommer till just bussar? Någon högre makt hyser definitivt rejält med agg mot oss, det är fakta mitt herrskap. Med det sagt var det bara att vänta än mer, men som tur var inhyste stationen en liten restaurang som till min, för tillfället, dunder-förkylda lekamens lycka serverade whiskey i dricksglas, och till fotbolls-freaket Davids lycka visade, ja just det, fotboll. Vi klagade inte speciellt, vi hade´t ju bra, men en liten lyckokick anser jag oss faktiskt vara förtjänta av, så vi fortsätter hoppas.
Kvart över fem stod vi åter i givakt, om än något trumpet denna gång, för att invänta bussen, och efter många om och men avgick den ifrån Salta station strax innan klockan sex, över två timmar för sent, alldeles utmärkt för att göra våran nattliga resa outhärdlig i skräcken för att missa bussen i Mendoza. Eller nja, skräck är väl att ta i, men nog kände vi en nål eller två i rumpan som gjorde att vi inte till fullo kunde slappna av. Efter en smärtfri resa sladdade vi in i Mendoza cirkus tio i ett, tio minuter innan avgång mot Santiago. "Tjoho, prisa Gud!". Fast snarare "snabbt snabbt, hinna köpa mat, få med bagaget, gå på dass, skynda skynda!". Med kom vi och iväg for vi, något luggslitna, men tacksamma.
Vyerna på vägen gav närpå reaktionen "fågelholk". Stundtals satt man närpå som i trans. Så satans vackert så, ja, ord räcker inte till. Vi har sagt detta tidigare, men naturen och platserna vi får se under våran resas gång är något jag aldrig ens kunnat drömma om! Att naturen sen kan växla ifrån snö, bergstoppar och klarblå himmel till vidsträckta fält, sommarhetta och orangemålad himmel på en halvtimma är för mig förundrande. En del av er må tycka att våran resa verkar omständig och absolut inget för er, men jag kan sannerligen varmt rekommendera samtliga av er att överväga en resa hit! Ni har mitt ord på att det finns något för alla!
Frampå torsdagskvällen klev vi av bussen på "Terminal de Santiago de Chile" och var lost, totalt lost! Avtalet att möta upp vår Peru-kamrat, Joanna, på stationen visade sig vara lättare sagt än gjort då jag kan lova er att Stockholm central är som en fis i universum i jämförelse. Människor överallt, utgångar och ingångar till höger och vänster och vi visste varken ut eller in, men som tur var kom en barmhärtig samarit till vår undsättning, argentinaren Nelson som varit vår "granne" på bussen dit, och erbjöd oss hjälp. Ni ska veta en sak, vårt självförtroende gällande våra spanskakunskaper har gått ifrån hyffsat höga till under jord! När vi i Bolivia kunde föra en konversation, om än simpel, med lokalbefolkningen trodde vi att resten av resan skulle gå som en dans, men argentinarna, tillika chilenarna, har en helt annorluna och totalt obegriplig dialekt, dessutom pratar dom i ultrarapid och kvar står man som ett frågetecken. På något vis, hur vet jag inte, lyckades vi pussla ihop språket och Nelson hjälpte oss ringa Joanna och passade även på att ge oss sitt nummer med orden "Hör av er när ni är i Buenos Aires! Ni kan ju inte ringa, men skicka ett sms vettja!". Denna öppenhet, ack ja vad den värmer ett hemlängtande svenskt hjärta!
Till slut traskade Joanna in på stationen och vi kunde påbörja vår färd mot vårt boende i staden, Joannas hem. Ni förstår att hon bor i ett kollektiv här i Santiago, ett gammalt kylslaget hus som hon delar med ett par chilenare, en fransyska och en amerikanska, mycket trevligt! Vi har bidat vår tid med att promenera omkring, insupit staden, insupit det goda röda vinet (det gäller att passa på, while in Rome liksom), lagat mat, besökt otaliga second hand-butiker och besökt slummen. Det sistnämna tycker jag vi går in aningen närmre på, hör här:
Dagen som var igår, alltså lördag, stod det jobb på Joannas schema, med sluttid 23:00. Då var avtalet som sådant att strax innan elva skulle vi ta oss med tunnelbana till hennes arbetsplats, Aji Hostel, för att därifrån dra ut och göra sta´n! Vägbeskrivningen vi fått visade på att detta skulle vara en enkel match, varpå vi gav oss iväg ifrån huset några minuter efter tio och började gå mot t-bane-stationen, vilken vi överhuvudtaget inte visste vart den låg. Efter att ha vandrat i, vad vi inte var helt säkra på var rätt riktning, närmare en halvtimma tog vi modet till oss att fråga en argentinare om vägen. Puh, vi lyckades urskilja i gröten av ord som flödade ur hennes mun att vi var på rätt väg, fortsätt bara att gå! Jahopp, fram kom vi men då uppstod givetvis ett nytt problem, nämligen påfyllnad av åkkort! Med maskinen framför oss insåg vi, då om inte tidigare, att vi definitivt inte fått grepp om spanskan, hur fan gör man?! Troligtvis måste vi sett ut som om vi sålt smöret och tappat pengarna, för fram kom en kille som, kors i taket, pratade någorlunda engelska och hjälpte oss reda ut det hela. Några minuter senare satt vi på tunnelbanan påväg mot vår destionation, stationen för tunnelbane-byte, och minuter efter det var vi påväg mot vår slutdestination, Joannas jobb. Väl uppe på marknivå igen insåg vi att vägbeskrivningen tycktes på tok för enkel än vad den egentligen var, denna plats var ju enorm, men på någe vänster redde vi ut det och steg lättade in på hostelet tio över elva. "Söker ni Joanna? Jaha, men hon har gått hem, men gå ni till Avenue Salvador och ta någon av buss 420, 513 eller 514, så kommer ni hem.". Jahopp, då vare det där med den gamla oturen igen ja! Efter att ha bökat och knökat i över en timme fick vi beskedet att bege oss hem igen, men först var vi, utan att inneha karta, tvugna att hitta till Avenue Salvador. Good luck! Efter att ha velat lite hit, sedan lite dit, trillade vi på gatan tillika busshållplatsen och efter blott en minuts väntan kom bussen och det var bara att hoppa på. Helt ovetandes om restiden eller vad vi skulle förvänta oss av omgivningen utanför bussfönstret gav vi oss iväg, men när det gick allt längre och längre tid och husen blev slitnare, gatorna mörkare och människorna syntes allt mer tvivelaktiga anade vi att något var fel, väldigt fel, varpå vi frågade busschauffören "Plaza Ñuñoa?". Otrevligt mummel och obegripligheter till svars, hur skulle detta sluta? Som tur var satt där på bussen ett äldre par som hört vårt spörsmål och ville gärna hjälpa oss. Det var dessvärre inte mycket vi lyckades tyda, men tydligast blev ändå när mannen sa "detta området är..." och drog med fingret över halsen och frun skakade medgivande på huvudet. Okej, nu var det nog dags att börja bli lite rädda här! Dom fick oss av bussen och ropade, hojtade och pekade att den bussen DÄR borta ska ni med, skynda skynda! Vi förstod TYDLIGT att detta inte var ett område man som turist ville vistas på en mörk, sen lördagsnatt. Vi kom turligt nog på bussen i rätt riktning och strax efter klockan ett staplade vi in hemma hos Joanna och då var liksom lördags-nöjes-suget som bortblåst, varpå vi somnade sött, tacksamma över att inte sitta bundna och rånade runt ett träd likt gringos tillfångatagna av rödskinn.
Valparaiso är staden vid Chiles kust som vi reser vidare till imorgon. Hur länge vi stannar där återstår att se, men då Chile hittills inte riktigt visat sig så härligt som vi trodde kommer vi troligtvis åka tillbaka till Argentina, rättare sagt Mendoza, redan framåt onsdag/torsdag. Ni får, som sagt, inte tro att Santiago är kass, men det faller oss helt enkelt inte rätt och slätt på läppen, och då vi stormtrivdes så ofantligt bra i Argentina vill vi avlägga mer tid där. Dock läste jag att stället vi längtar mest till, vårt drömmål på resan, Rio De Janeiro, innehar vintertid när vi är där! Detta har gått mig helt förbi, en liten fågel har nämligen viskat i mitt öra att i Rio är det minsann ständigt jättevarmt och detta svalde jag med hull och hår. Nåväl, det kommer förhoppningsvis och troligtvis vara svensk sommarvärme, och bara jag får en skrytig bränna lagom till hemfärd och åtminstone avnjuta en Caipiriña i solnedgångens sken så är jag mer än nöjd! Nu sätter jag punkt och vill även passa på att gratulera alla mammor, ty idag är det morsdag här i Chile. Grattis, speciellt till min mamma, världens bästa mamma!
I väntan på försenad buss är vissa tacksamma för att det finns fler som inte kan leva utan en grön tv-bild...
...och vissa nöjer sig med en go´ bok!
Detta tyckte Matilda, 23 år, och David, 24 år, var väldigt lustigt!
Vy från ett bussfönster...
DETTA, mina vänner, kallar jag serpentin-väg!
Äntligen hemmagjord frukost igen, med Wasa-knäcke! Jajamen, det finns att inhandla här i Santiago förstår ni.
Huset vi bor i.
Gatan vi bor på.
Värden vi bor hos.
David i färd med att tillaga sin ooonderbaora Bouf bourguignon.
Kvinnans rätta plats i köket!
På promenad genom sta´n.
Lis och vållullar, jo jag tackar ja´!
Konsten att ga fran helvetets lidande till himmelrikets njutning pa ett dygn!
Att vara fast i ett brinnande helvete till synes utan slut är aldrig nagon rolig historia, det kan vi tva idioter abroad intyga. Ja ja, tänker ni, gnäll gnäll, vi har ju trots allt semester, men det är ju just da som man förväntar sig bli skonad fran elände! Hör noga pa nu, för det som följer kommer endast yttras en endaste gang, da vi hoppas kunna förtränga det fortast möjligt:
Uyuni hade bjudit pa mycket, bland annat tva svenska möten. Ett med Barbro, som tagit sin bolivianska man och barn och flyttat ifran Stockholms hets till tristessen i denna lilla by, och startat ett café, som jag varken vill säga bu eller bä om. Kanske mest bu. Ett möte med bolivianen Luis Fernando, som bott större delen av sitt liv i, bland annat, Karlstad och jobbat som pizzabagare, och helt resolut flyttat tillbaka till sin hemort och smällt upp en "svensk" pizzeria. I ett land där priserna är svindlande laga blev vi tagna pa sängen när priset för vara tva pizzor uppgick till ett liknande det därhemma! Besvikelsen var, som ni säkert förstar, stor när dom inte alls smakade som dom vi i vanliga fall avnjuter pa Campino, men men...
Bussresa, igen. Varken den första eller sista. Tanken var att stanna en natt i Uyuni, för att dagen därpa resa vidare till Salta, Argentina, varpa vi bokade och enligt reglerna betalade ett litet skrymsle pa ett hostel för 60 svenska rikstaler. Uyuni, som visade sig vara en stad som Gud utan tvivel aldrig haft i atanke, var ingen stad vi önskade spendera sa mycket som en minut mer än nödvändigt i och av den enkla anledningen bestämde vi oss för att ge vart hostel kalla handen och nosa upp en buss därifran redan samma kväll. Bingo, för 70kr kunde vi fa komma därifran redan klockan atta pa en direkt-buss "cama", alltsa sovbuss som skulle ga raka vägen till den Argentinska gränsen. Pyttsan, den där sovbussen kunde vi, som vanligt, se i stjärnorna efter! Alldeles överöst med folk som, enligt deras packning att dömma, ständigt reser med hela bohaget under armen, vilket i detta fall betyder trangt, illa-luktande (vi misstänker att det är tillagat krubb dom har i sina manga kassar) och överjävligt! Inte nog med att bussen dessutom var kall som i graven, min fönsterplats visade sig inte vara sa skonad fran lidande (Davids "gang"-plats gav honom ständigt armbagar, väskor och bebisar i skallen, ack ja) som jag först ville tro da fönstret i tid och otid under nattens gang slog upp och gjorde att den vinterkalla luften formligen attackerade mig som nagot i stil med Carolas stormvind!
Det där med direkt-buss sen, pyttsan än en gang! Mitt i nattens mörker, mitt i en rondell, mitt i fan-vet-vart, stannar bussen, bom stopp! Vad händer nu, tänker vi, nagot oroliga över situationen. Inget sägs. Bussen stängs av, blir mörk. Fler och fler av det cirka 10 aterstaende resenärerna börjar skruva pa sig, och da det utbryter en hetsk diskussion mellan chauffören och tva av de "inhemska" resenärerna som mynnar ut i att dom i vrede lämnar bussen börjar vi pa allvar undra vad det är som pagar, da vi inte blivit tilldelade nagon som helst information. För att fa klarhet i situationen fragar sig en av de andra turisterna för om vad det är som försigar, och till svars fick hon att detta minsann inte var nagon direkt-buss, nej nej, och om 15-20 minuter skulle det anlända en annan buss, som skulle ta oss vidare mot var destionation, gränsen. Det där med tidsuppfattning vet vi ju sedan tidigare att Sydamerikanerna har noll hum om, sa vi förstod redan da att det skulle dröja mer än sa, men att vi efter EN TIMMA fortfarande skulle sitta och frysa i den mörka, kalla bussen var INTE vad vi haft med i beräkningen! Men, vad skulle vi göra? Gilla läget och hoppas pa att nagon barmhärtig samarit skulle ge oss nad.
Nu, iväg! Efter över en timmas väntan fick vi ordern att ta samtliga väskor och traska till den närliggande busstationen. I mitt stilla sinne tänkte jag att matte detta vara ett förbannat daligt skämt, men icke! Ve och fasa, men vi fick vara sa goda och ta vart pick och pack, ga till den, som tur var, ganska närliggande stationen, för att där mötas av en överfylld, igenimmad skit-buss! Mammaaaaa, hjääälp, men som sagt, gilla läget och hopp in i bussen! Ja, det förstass, efter att cirka ännu en halvtimma förflutit pa grund av korkade och seg-arbetade idioter, för att säga´t rent ut! Pa plats i bussen, jag bredvid en turist, David inklämd mellan tva bolivianska karlar. Tur i oturen att bolivianerna är skapta likt pygméer! I detta läget var det nog faktiskt mest synd om den lilla bolivianen invid fönstret som fick en sussande, dreglande viking över axeln nu och da. Och just det, allt detta skedde alltsa runt tre-tiden pa natten, i mörker och kyla, tyck synd om oss, atminstone liiite?
Tva timmar efter utsatt tid, kl.8, rullade vi in i gräns-byn till Argentina. Tanken var att när vi kommit igenom gränskontrollerna skulle vi hugga en taxi som skulle färda oss den 1km till busstationen. Tror ni vi fick tji? Det är klart att vi fick tji, ty där fanns inte en endaste taxi sa langt korpgluggarna kunde na! Och tur var väl det, för nagra pengar hade vi inte lyckats växla oss till. Med picket i ena handen och packet i den andra vandrade vi med, vid denna tiden, tunga steg genom den lilla staden pa morgonkvisten, för att pa vägen mötas av det värsta tänkbara. Inte tjuvar. Inte regn. Inte skoskav. Nej, utan blodtörstiga, rabiata hundar! Ni som känner oss väl, och mindre väl för den delen, har vetskap om att vi bägge tva avskyr hundar sa extremt sa det finns inte tillstymmelse till större hat, och att da attackeras av ett gäng pa 5-6 jyckar, troligtvis rabies-smittade och mer därtill, är sannerligen det värsta som kan inträffa! Viftandes med kassar och det närmaste, tänkbara tillhygge lyckades vi värja oss ifran deras huggande käftar (jajamen, dom högg efter oss som om vi var tva stycken kött) tills det att en mycket vänlig räddare i nöden lyckades schasa iväg dom. Dom gav inte upp riktigt där och da, utan luffsade efter oss in pa stationen för att nosa och "hota", men bett och skada lyckades vi klara oss undan. Eller ja, om man inte räknar den skadan som en svindlare till penga-växlare lyckades ge oss genom att lura oss pa 200 spänn! Naväl, vi fick köpt biljetter, kom pa en buss, lämnade det brinnande helvetet bakom oss för att, vad vi da inte visste, bege oss mot himmelen pa jorden - Salta, Argentina.
Naturen som kantade var väg hit var helt fantastisk, mina vänner. Sa växlande, sa vacker, sa Argentinsk, pa nage vis. Berg som antog färgen av rött, rosa, blatt och lila, och om Kuba gav oss asynen av hutlöst mycket vilda palmer gav Argentina oss asynen av hutlöst mycket vilda kaktusar, stora som träd. Att sedan sakta men säkert sjunka i höjd var som en ryggsäck som lättade ifran vara trötta axlar, puh! Att aterfa energi, glädje och andningsmöjligheter var som en skänk fran ovan. Och staden Salta sen, oj oj oj. Med en standard (och dessvärre även priser) som hemma ler lyckan mot oss, här trivs vi som Beda i farvattnet! Rent, vackert, härligt. Varmvatten, obegränsat, även i kranen, detta är lyx! Solen skiner, inte med sin franvaro som pa de senaste destinationerna, utan med sin fulla glans och tinar vara, sedan länge, förfrusta kroppar! Här njuter vi utav de godaste köttbitarna, det godaste vinet, det godaste livet!
Dagen som är imorgon kommer vi att efter tre dagar här säga adjö och bussa vidare mot nya upptag, förhoppningsvis med högre standard under resans gang. Vi ska nämligen bege oss mot Santiago, Chile, en resa som kommer ta 28 timmar. Ja, ni läste rätt, 28 timmar. Snälla, rara, ni kan väl skänka oss en lyckönskande tanke pa var färd?
Just i detta nu star min förtjusande karl framför sitt rätta element, spisen, i färd med att tillaga en troligtvis fantastisk köttfärssas. Färsen köpte vi, mald pa beställning, av slaktarn, och ravarorna är av finaste kvalitét. Erkänn att avunden kryper en aning i era kroppar? Inte? Men om jag tillägger att jag, efter att satt punkt för denna text, ska korka upp en delikat och billig flaska vin och njuta till fullo, ja, da kanske det pirrar lite i avundsjuke-nerven? Hur som, här far ni ett stycke bilder, varsegoda gott folk!
Lite av utdelningen av gardagens restaurangbesök, mumma! Kan varmt rekommendera vinet, som troligtvis gar pa betydligt mycket mer hemma i Svearike än dom cirka 60kr vi gav för det, men "Pietro" är iallafall namnet om ni är intresserade.
Djurlivet vi far lyckan att möta under var resa är enormt. Denna fjäril var langt ifran den största vi fatt skymta, men kanske den finaste, ruffigt leopardmönstrad!
Denna tisdag tog vi "telefericon", eller dragbanan som grabbarna i Svartlien hade sagt, upp till toppen som tornar upp här i Salta. Utsikten var inte pjakig alls!
Uppe pa toppen njöt vi av solen, aaah, solen...
...och allt det fina som där fanns att betitta!
Vi har sagt det tidigare, men vi säger det igen: NU har vi det bra!
Sist men inte minst vill vi basunera ut att onsdagen den 28 juni kl.18:45, svensk tid, kommer vi kliva ut ur ett plan tillhörande British Airways, ater pa svensk mark. Anteckna nu detta i era almenackor, men för er som tillhör Prim-klanen, säg inte sa mycket som ETT ENDASTE KNYST om detta till gamlingarna i Ullasjö Villan! Uppfattat? Tanken är nämligen att det ska sla ner som en bomb när jag ringer pa dörren med en pase kaffedopp i ena näven och presenter i den andra, och mamma har stillat min oro över att mormors hjärta ska fa en skadlig chock med orden "Nä för fanken, hon äter sa mycket hjärtmedicin sa det finns inget som kan stoppa den pumpen!¨. Och just det mor, denna lilla bete text far du väl pa nage vis trolla bort. Ta fram saxen och "redigera" lite vettja, pappret kanske "rakade" fastna i skrivar´n...
