Lyd mitt råd: Lita aldrig på en peruan! Eller på någon, egentligen, ensam är stark! Ni förstår att vi blivit bittert snuvade på buss-konfektyren. I Cuzco valde vi nämligen att gå till en "agencia" inne i stan för inköp att bussbiljetter, för att slippa böket och stöket med att ta sig till busstationen som låg en 10-minuters taxiresa utanför city. Sagt och gjort, mannen bakom disken var så trevlig och gav ett seriöst och pålitligt intryck, måhända att hans goda engelskakunskaper gav honom skenet av att vara professionell, inte vet jag, men skenet bedrog! 250 svenska riksdaler gick kalaset på, men då vi bokade, eller snarare inte, en hyfsat lyxig buss med sovsäten och hela baletten fick det vara värt varenda öre. Tick tack, tiden gick och klockan slog resdags, alltså halv elva på kvällen. Framme på busstationen irrade vi trötta omkring med vårt bihang till packning i jakt på vår lyx-buss, men vart var den? Ingenstans? Nej, just det, den fanns ingenstans att finna, gissa varför? Den existerade icke! Dock hade vi våra biljetter, så långt allt väl, men bussen som faktiskt fanns var, ja, knappt kallad buss... Den var rent ut sagt förjävlig, resten får ni fylla i själva! Nåväl, där och då var vi tacksamma över att få lämna köldbitna och ur-tvättade Cuzco bakom oss, även fast detta skulle ske i en farkost värdig slaktfärdiga kvigor. (Okej, ingen är väl för hur kreatur behandlas inför slaktbänken, men för att skänka er en bild av läget!) Eller? Haha, varför ha tur när man kan ha otur? Den skenheliga idioten hade sålt oss falska biljetter, våra säten på bussen tillhörde någon annan, vilket gav upphov till en sjuhelsikes cirkus! Snipp, snapp, snutt, vi kom iallfall med bussen, som knappt är värd kallas buss, till slut, fick sitta bredvid dasset, som uppskattningsvis inte blivit städat sen bussen rullade ur fabriken för ack så många år sedan varpå det stank likt Hades, fick hacka tänder av bistert köld-drag och böja benen i omänskliga vinklar för att få plats. Som sagt, lita aldrig på en peruansk biljettförsäljare! Eller någon!

Att vi blev avsläppta och dömda till ensamhet i en bonna-höla ute i ingenstans, fick fånga en minimal mini-buss skockfylld med rultiga peruanska damer med plommonstop, åka med denna till gränsen, hoppa av, vandra en bete, fånga en ny minimal mini-buss även den fylld till bristningsgränsen med, i detta fall, tandlösa Bolivianskor med plommonstop, förtog inte den vackra vyn vi möttes av när vi på morgonenkvisten rullade in i Copacabana, Bolivia. Byn i sig är varken bu eller bä, ännu en Sydamerikansk liten håla, men då den pryddes av örhänget Titicacasjön njöt vi till fullo! Det där med att solnedgången i Mancora ska ha varit den vackraste vi skådat får vi nog lov att ta tillbaka, ty solnedgången vid Titicacasjön var oslagbar! Jag låter, kort och gott, bilderna tala.

I Copacabana kan man beskåda Titicacasjön och... Och? Ja, inte så värst mycket mer, så en natt var mer än nog vill jag lova. Vi åt. Vi drack. Vi promenerade. Vi åt lite till. Vi (läs: David Anders Claesson, a.k.a. Popcorn-älskar'n) begick misstaget att köpa en SÄCK med popcorn, för att i efterhand inse att dom var kanderade, vilket icke faller David på läppen. Bye bye säcken!

Det är glada i hågen vi kan berätta att vår hemlängtan gudskelov börjat trappa av! Om det beror på att vi vant oss vid kylan, att det inte ens är hälften av restiden kvar eller att vi smälde i oss den sista av de medhavda påsarna "Ahlgrens bilar" häromdagen vet jag inte, men skönt är det. Och vet ni vad, La Paz visade sig vara en ganska gemytlig stad, trots sin position på 3600 meter över havet och överspännande fattigdom. Well, det är fortfarande inte läge att beställa in en chokladpudding med risk för otrevliga associationer, men bådas förkylningar är så gott som bortblåsta och vi kan ta oss ann staden med nya friska tag. Att vi sen ansåg oss vara förtjänta av ett gött boende, och därför tog in på ett hotell med jacuzzi på rummet för blott 300kr natten, höjer nivån för njutningen likså några pinnhål.

La Paz, den Bolivianska huvudstaden, har en hel del att erbjuda, och det mesta är snor-billigt. Idag spatserade vi exempelvis förbi restaurang efter restaurang med menyns dyraste rätt för ynka 10kr. Ett butelj av den finare sortens Argentinska viner får du punga ut 35kr för. Vi klagar INTE! Dagen till ära har vi varit ute och stor-shoppat i billigare-än-Ullareds-land, men detta säger vi inte flaska om, för ni vill väl inte veta vad presentutdelningen kommer bestå utav? Tänkte väl det! När magarna började knorra svängde vi förbi, Davids vän ifrån Rosa bussarna-tiden, Elins café här i stan, Café del Mundo. Smaklökarna fick sig ett hejdundrande kalas där, och pricken över i:t utgjordes av mmh mums svenska negerbollar. App app, inte neger som i mörkhyad, utan neger som i negro, namnet för färgen svart på spanska. Eller som pappa Rudolf hade sagt: "Nnno, no! We call them... Wienerbreads!". Ja jävla Rudolf. Åh, nu slog det mig hur sugen jag är att kolla på "Sunes sommar", en svensk klassiker! För att ge er en inblick i vårt förhållande kan David ibland kalla mig "Guuud? Guud?" a'la Rudolf i sjuksängen-style när han vill påkalla min uppmärksamhet. Fungerar föga, men... Imorgon återvänder vi dock till "Café del Mundo" för att smaska kexchoklad, då blir det fest!

Det definitivt största som hänt idag är, i mina ögon, skit-fränt! Jajamen! Ni har nog inte alla läst boken, men troligtvis hört talas om Jonas, även kallad "El Choco", så även namnet på hans bok. Jonas, svensken som för några år sedan misslyckades med att smuggla knark från Bolivia till Sverige och blev dömd att sitta på Bolivias farligaste fängelse. Om ni inte läst boken, gör det snarast! Hans berättelser från innanför fängelsemurarna är chockerande, minst sagt. Detta fängelse, San Pedro, är väldigt speciellt på så vis att det hyser fångar som skulle få Juha Valjakkala att göra i byxorna och Charles Manson att känna avund, troligtvis. Fast, tänker ni, det finns väl flertalet fängelser med fångar av den rang? Jovars, men skillnaden är att San Pedro är beläget mitt i smeten, bland prunkande parker, affärer och dagis, och jag vill inte ens tänka tanken vad som skulle ske om fångarna, som enbart vaktas av poliser utanför murarna (innanför råder fång-hierarki, det är deras värld, dom som sätter reglerna, dom som upprätthåller dom) skulle bli starka nog att bryta sig ut! Nåväl, här utanför satt vi iallafall, sög på varsin glass och bevittnade den långa kön av kvinnor och barn i färd med att besöka sina män, fäder eller söner. Ja, det vill säga dessa kvinnor och barn som inte valt att bo med sina män innanför murarna, då detta är fullt möjligt, men det får ni själva läsa om i boken. Så urbota svårt att förstå, samtidigt så urbota intressant, att bara ett fåtal meter ifrån min plats i solen sitter män som begått dom mest horribla saker, och också män som begått småbrott och tvingas leva sida vid sida av stor-bovarna. Ja hujedamej! Däremot tackade vi inte ja till alternativet att göra ett besök innanför murarna. Detta är fullt möjligt (Obs! Inte lagligt!) om du är villig att betala för mutor och måhända även ditt liv, då det som sagt är fångarna som styr och ställer därinne och det, obehagligt men sant, hänt att turister inte kommit ut levande. Nä, jag håller mitt liv alldeles för kärt för att ta den risken, men jag passade på att slänga in ett getöga för en sekund när det gläntades på "sidodörren", enda dörren in förutom stora porten tillika "ingången" för turister, men det vill jag lova att det såg allt annat än gästvänligt ut.

"Guuud? Guuud? Jag är hungrig!" skanderar en svulten David just i detta nu, så jag får avsluta härmed. Ögongodiset slänger jag upp antingen senare idag alternativt imorgon. Håll till godo, och tackar än en gång så ödmjukast för alla fina kommentarer! Jag tycker ni allesammans borde ha mamma Anette som förebild, ty vi tycker det är så kul när ni avlägger några ord i kommentarfältet, ska det behöva vara så herrans svårt när allt kommer omkring?