Just jämt, São Sebastião pa Brasiliens sydliga kust, där befinner vi oss nu. Inte San Sebastian som manga därhemma velat fa det till, men hey, jag klandrar er icke, ty portugisiskan är och förblir ett mysterium. Vid första anhöran kan man närpa misstaga det för att vara spraket fran forna Sovjet, men nej, sen tycks man utröna att det kanske ända är detsamma som serbiska? Fast ända inte riktigt, hm... Men till slut gar det upp ett ljus, da hör man! Att man kunnat vara sa urbota korkad och inte känna igen spraket numero uno ifran barndomen. Det är ju för i hela helsefyr Pingu-spraket dom bräker ur sig! Slutsats: Portugisiskan har formats av Pingus sprak, och inget annat, allra minst tvärt om. Punkt.

Fredag förmiddag anlände vi alltsa till denna lilla, men inte mindre bra för det, kust-stad i Brasilien, São Sebastião. Anhalten är för oss lite av ett "wild-card", lite av en "peka-pa-kartan-dit-aker-vi"-grej. Da vi sedan länge (länge för oss under denna resan, planerings-mässigt, är cirkus 2 veckor) vetat att vi ska spendera näst-sista veckan i Paraty, följt av sista veckan i Rio, och att dessförinnan befinna oss i Florianopolis behövde vi ett mellanlandnings-ställe att peta in däremellan, och da guideböckerna förvanansvärt nog är pinsamt skrala pa ställen härikring valde vi helt resolut att hitta ett ställe pa kartan och utan minsta kött pa benen bestämma att DIT aker vi. Kul, absolut, speciellt da vi var fullt malinriktade pa att knäcka myten om att vara "wild-card" inte skulle löpa ut i nagot speciellt lyckat. Si, denna gangen verkar vi sannerligen ha lyckats! Vädret är ännu inte pa varan sida, men temperaturen ligger pa en behaglig niva och vi kan ÄNTLIGEN gömma dom tjockaste tröjorna sa langt ner i bagen det bara är möjligt. Gardagen bjöd pa spridda regnskurar, men vad gjorde väl det när vi hade fullt upp med annat, sasom tvätta exempelvis, en lyx vi inte företagit oss sedan Mendoza. Snuskigt kan tyckas, men det är backpacker-livet i ett nötskal! En annan syssla denna regntunga dag var att inta en härlig uteservering, som till herr´n i sällskapets lycka visade EM-invigningen (Eller? Naväl, första matchen var det i vart fall, sa langt var jag med!). Här intog vi en lunchbuffé, den första i sitt slag under denna 5 manader langa resa. En skräll kan tyckas, men vi befinner oss ju trots allt inte i lunchbufféernas heliga land, Sverige. Däremot är dom väldigt förtjusta i att bufféa loss i vikt! Jajamensan, i vikt. Ni förstar, man plockar pa sig av de dignande delikatesserna som det Brasilianska buffébordet har att erbjuda (Brasilianska köket är faktiskt ingen större hit, men det hör inte hit salänge dom sjävla älskar att moffa i sig utav "godsakerna".) för att sedan väga in tallriken och därefter betala priset per kilo. Smidigt och enkelt!
Hur som, vart var jag nu? Jo, lunchen intogs, fotbollen konsumerades och strax hade vi betalt till restaurangägaren tillika servitören "Herr Stövel" (DETTA ord, mitt herrskap, "stövel", skapar alltid osämja mellan mig och David. Jag hävdar envist att det uttalas "stövel" men langt "ö", medans David, lika envis han, hävdar att det gör det alls inte utan uttalas "stövvel", men rappt "ö" och "v". Jo jo, vi vet ju allesammans vem som har rätt, inte sant?). "Herr Stövel" var dagen till ära iklädd en regelrätt bonna-klädsel, alltsa en med aren kommen tjock-tröja av valfritt sportmärke alternativt valfritt varumärke, slappa jeans som antagit nyansen gul-brun instoppade i ett par militärgröna rejäla gummistövlar. Detta var nagot som vi, tills hans förvaning, inte tyckte var det minsta otrevligt utan enbart charmigt! Jäkla gemytlig karl dock, sa dit lovade vi att aterkomma, men da vi inte sa "Eou laoa kra sem mjola sae!", som Pingu hade sagt, är det oklart om det gick fram korrekt, men det gör nog detsamma.
Klart och betalt drog vi oss vidare till en matvaruaffär och herre jävlar! Nog för att vi rakat pa riktiga praktexempel till matbutiker tidigare sa kniper nog ända São Sebastião första platsen. Det maste man ge dom, Sydamerikanerna, att nog för att dom kan vara slarviga och sket-aktiga med mangt om mycket, sa sköter dom sina mataffärer med en pedantisk hand, öga för kvalitét och en perfektion vi hemmave´ bara kunnat drömma om. Rent, snyggt och fräscht! All respekt för er som jobbar pa ICA, Coop, Willys och allt vare heter, jag har själv statt där och staplat äpplen en gang i tiden, men inte fan är det vare sig trevligt eller, mot kunden, rätt och riktigt att man sätter fingrarna genom frukten när man är ute efter den fräscha varianten. Nä, Sveriges handlare, skärpning!
Resten utav kvällen bestod utav följande: Re-la-la-la-la-la-la-laxa!

Vad ska jag mer stilla era skvaller-stinna korpgluggar med tro? Hostelet vi nu intagit, det enda i sitt slag som har öppet sahär ars (när vi gottar oss i sommar därhemma är det vinter här och tvärt om, burr! Dalig planering av oss? Ja ja...) är ur-blast. Ja, ur-blast pa det viset att det är öde, bortsett ifran receptionisten och städerskan, som stämplar ut kl.23 och därefter lämnar stället för sitt öde. Bortsett ifran dessa kan man med enkelhet dra paralellerna till "The Shining", och med "redrum, redrum, redrum" och "Heeeere´s Johnny"! ekandes i huvudet samtidigt som regnet smattrade mot rutorna var det inte utan svarigheter man somnade in igar. Detta till trots maste jag faktiskt medge att det är ett riktigt trevligt hostel vi har att göra med. Utmärkt kök, pool, biljardbord, wifi (om än inte den snabba varianten, men man kan inte fa allt), datorer för utlaning, nära till havet, TV, amerikanska skvallerblaskor, rent och fräscht, och allt detta FÖR OSS SJÄLVA! Ja, ni gissar rätt, vi mar som vi förtjänar, som tvättäkta svin. Nej nej, nu gjorde jag mig lite lustig, klart vi inte mar som svin. Vi mar som toppskiktet utav monarkin, bortsett ifran att det är varat, med blod, svett och tarar, ihopskrapade kapital vi festar loss pa, och inte era skattepengar!

Skämmes tamejfan att vi inte lyckas bjuda pa nagra gottigheter under tiden i Florianopolis, usch! Eller jo, hur kan jag glömma Davids inlägg om människorna vi mött under resans gang, som väckte känslor och gav plats för debatt. Alltid lika roligt när man kan fa människor att öppna munnen, i detta fallet avlägga en kommentar, men jag säger som mor min, och da syftar jag pa allas ställningstagande till det hela: smaken är som röven - klöven! Visst är det väl underbart att vi människor, svenskar, italienare, bolivianer, amerikaner, ljusa, mörka, mittimellan, kan tycka olika, och ännu bättre, att vi alla har rätt att yttra varan asikt! Och här kommer min: Brasilianarna är överlag ENORMT go´a och, framförallt, sympatiska människor!
Florianopolis var det ja, justus! Där bodde vi pa ett hostel vid namn "Hilltop", och ja, "Hilltop" levde sannerligen upp till sitt namn. Ute pa en liten kobbe ("kobbe" kan vara fel benämning, det jag syftar pa är en liten ö väldigt nära fastlandet, som i sig ocksa är en ö.), utan vare sig bilar eller regelrätta vägar, uppa en liten knalt fann vi vart boende. Hostel och hostel, nja, det var snarare som ett utav de "casas" vi bodde pa i Cuba, minns ni? Familjen var ypperligt trevlig, tror vi. Pingu-spraket ater igen, men dom var ständigt glada och ingenting verkade vara till nagot bekymmer, och den hemlagade frukosten, som man fick som pa beställning vare sig man klev upp nio eller tolv pa morgonkvisten, var mumma för nagra som tvingats leva pa tva torra skivor toast, über-söt marmelad och ängla-piss till kaffe dom senaste manaderna. Fast ja, nu ska jag faktiskt tillata mig vara ärlig om kaffet. I Brasilien har det i alla tider funnits gott om socker, sa även i dags dato. Deras kändaste sprit, den som används till deras nationaldrink tillika Lina Österlings favorit-drink Caipirinha (nu vet ni det om ni nagon gang far för er att överraska henne med nagot sadant, och det tycker jag absolut ni ska göra!), är gjord pa socker. Socker, socker, socker, that´s the story of Brasilien. Och hur är da kaffet? Vad fan tror ni?! Sockrigt saklart! Till och med pappa Gino hade ansett att det var odrickbart, SA illa är det faktiskt. Tur att allt det övriga är sa bra sa man slipper haka upp sig pa det i tid och minut.
Var tid i Floripa, som inhemskingarna kallar det, bidade vi at att vila, läsa (oj oj vad vi har hunnit läsa under var tid pa resande fot, därför ska jag inom kort bjuda pa en maffig bokrecension, höll öjjena öppna!), promenera, laga mat och baka tarta (torta, som det heter pa spanska. Pa portugisiska? Hah, fraga mig, va...). Mahända det gick er obemärkt förbi att det var Sveriges nationaldag här i veckan, eller kanske inte, ty man är ledig da. Eller? Ja, Gud vet, inte jag. En annan har ingen som helst koll pa den svenska almanackan och de tillhörande röda dagarna längre, speciellt inte pa andra sidan jordklotet. Är det ens lagligt att fira nationaldagen nu för tiden i vart avlanga land? Jag menar, man är ju rasist om man flaggar med var bla-gula fana och sjunger "Du gamla du fria", och för att inte tala om en sadan hemsk människa man är om man gar till kyrkan och sjunger psalmer pa skolavslutningen, oj oj oj... Nä fy fan, sadant där tjafs äcklar mig sa till den milda grad, sen far var och en tycka vad den vill, men att man inte ska fa vara patriot pa en själig niva i sitt egna land är helt sanslöst! Jag vet nog inget land där dom gömmer undan och suddar ut flaggan, religionen och sättet att leva pa ett sadant sätt som vi i Sverige, och till vilken jävla nytta? Tror vi pa fullaste allvar att invandrare och medborgare av utomsocknes härkomst skulle ta illa vid sig om vi har en svensk flagga vajandes i vinden pa var flaggstang, eller sjunger nationalsangen pa den nationaldag vi bör, i högsta grad, fira (fast fan vet varför? Nagon kung som stupade va?). Jag menar, dom later ju sina flaggor stolt hänga i sin prakt, och vad bryr vi oss om det? Äsch, skit samma, jag ids inte argumentera för mitt tycke och vilja med 1 kilo sockersött morgonkaffe pumpandes likt adrenalin i venerna...
Vi tyckte iallafall att vi skulle sta upp för vart kära modersland, som jag igar lyckades övertala David att vi kan vara förbaskat stolta över, även fast det brister pa manga sätt och vis, sa vi slog slag i saken att baka en tarta. En svensk, go´ jordgubbstarta med vanlijkräm och sockerkake-botten, och massvis med smarrig grädde. Tror ni detta var en lätt match? Da kan jag göra klart för er att ni har väldigt fel. Ute i Barra Lagoa, som är delen av Florianopolis där vi bodde, har dom dessvärre inte en endaste exemplarisk mataffär, nej, utan vi fick springa runt som skallade rattor mellan hela 4 olika butiker för att fa ihop hyffsade ingredienser till varan "svenska" sommar-tarta. Den kom att besta utav sockerkake-botten med en lustig bismak utav fan vet, färdigvispad grädde stinn utav socker (saklart!), vaniljkräm som utav nagon outgrundlig anledning smakade plast och aceton sa den slopades och fick sin rätta plats, i soporna, färgat socker (saklart!) och jordgubbar. Medans David var i färd att... Ja, vad gjorde han? Blandade caipirinah? Vad han än sysselsatte sig med antog jag rollen som sockerbagare och satte igang med det som kom att sluta i en hyffsat OK med absolut inte pa langa vägar likt en svensk jordgubbs-tarta. Vi fick iallafall fram budskapet att det var Svearikes dag, hipp hipp hurra, och de som deltog i kalaste tyckte bakverket smakade förträffligt, och vissa tassade till och med upp frampa natt-timmarna för att sleva i sig en bit till. Det anser atminstone jag vara ett skapligt betyg!

Nej vet ni vad, nu sitter David här och idogt försöker fa mig att sätta punkt, sa nu gör jag det, och försöker fa upp nagra trevliga bilder som en bjussig slut-kläm! Adios amigos, eller som dom säger här, aomaschkao laouf mao pajjala haj!

Utsikten fran hostelet en solig dag gick inte av för hackor. Det vita ljus-skimret under bron är den enorma stranden, det ni!


En regnig dag var utsikten inte lika charmig, men ja, den vad inte fy skam da heller.


Sa i brist pa möjlighet att ligga i solen och pressa gav vi oss ut pa promenad, längs stranden bland annat.


Som sagt, trist himmel till trots var det ganska vackert.


Sen spatserade vi vidare pa Barra Lagoas sma gator...


...där man bland annat kan finna blommor likt denna!


Och väl hemma kan man klappa hunden. Ja, ni läste rätt, hundhatarna klappade hunden. En av de väldigt, väldigt fa hundarna i världen som inte luktade aber, inte hoppade och dreglade och var jobbig, nej, den var helt reko.


Sen maste man givetvis aterhämta sig med en skvätt skinka...


...ty annars orkar man inte baka en sahär utomordentligt granner Sverige-tarta...


...som man sedan kan kalasa loss pa frampa kvällskvisten. Kakan ner och botten opp!