Att vara fast i ett brinnande helvete till synes utan slut är aldrig nagon rolig historia, det kan vi tva idioter abroad intyga. Ja ja, tänker ni, gnäll gnäll, vi har ju trots allt semester, men det är ju just da som man förväntar sig bli skonad fran elände! Hör noga pa nu, för det som följer kommer endast yttras en endaste gang, da vi hoppas kunna förtränga det fortast möjligt:
Uyuni hade bjudit pa mycket, bland annat tva svenska möten. Ett med Barbro, som tagit sin bolivianska man och barn och flyttat ifran Stockholms hets till tristessen i denna lilla by, och startat ett café, som jag varken vill säga bu eller bä om. Kanske mest bu. Ett möte med bolivianen Luis Fernando, som bott större delen av sitt liv i, bland annat, Karlstad och jobbat som pizzabagare, och helt resolut flyttat tillbaka till sin hemort och smällt upp en "svensk" pizzeria. I ett land där priserna är svindlande laga blev vi tagna pa sängen när priset för vara tva pizzor uppgick till ett liknande det därhemma! Besvikelsen var, som ni säkert förstar, stor när dom inte alls smakade som dom vi i vanliga fall avnjuter pa Campino, men men...
Bussresa, igen. Varken den första eller sista. Tanken var att stanna en natt i Uyuni, för att dagen därpa resa vidare till Salta, Argentina, varpa vi bokade och enligt reglerna betalade ett litet skrymsle pa ett hostel för 60 svenska rikstaler. Uyuni, som visade sig vara en stad som Gud utan tvivel aldrig haft i atanke, var ingen stad vi önskade spendera sa mycket som en minut mer än nödvändigt i och av den enkla anledningen bestämde vi oss för att ge vart hostel kalla handen och nosa upp en buss därifran redan samma kväll. Bingo, för 70kr kunde vi fa komma därifran redan klockan atta pa en direkt-buss "cama", alltsa sovbuss som skulle ga raka vägen till den Argentinska gränsen. Pyttsan, den där sovbussen kunde vi, som vanligt, se i stjärnorna efter! Alldeles överöst med folk som, enligt deras packning att dömma, ständigt reser med hela bohaget under armen, vilket i detta fall betyder trangt, illa-luktande (vi misstänker att det är tillagat krubb dom har i sina manga kassar) och överjävligt! Inte nog med att bussen dessutom var kall som i graven, min fönsterplats visade sig inte vara sa skonad fran lidande (Davids "gang"-plats gav honom ständigt armbagar, väskor och bebisar i skallen, ack ja) som jag först ville tro da fönstret i tid och otid under nattens gang slog upp och gjorde att den vinterkalla luften formligen attackerade mig som nagot i stil med Carolas stormvind!

Det där med direkt-buss sen, pyttsan än en gang! Mitt i nattens mörker, mitt i en rondell, mitt i fan-vet-vart, stannar bussen, bom stopp! Vad händer nu, tänker vi, nagot oroliga över situationen. Inget sägs. Bussen stängs av, blir mörk. Fler och fler av det cirka 10 aterstaende resenärerna börjar skruva pa sig, och da det utbryter en hetsk diskussion mellan chauffören och tva av de "inhemska" resenärerna som mynnar ut i att dom i vrede lämnar bussen börjar vi pa allvar undra vad det är som pagar, da vi inte blivit tilldelade nagon som helst information. För att fa klarhet i situationen fragar sig en av de andra turisterna för om vad det är som försigar, och till svars fick hon att detta minsann inte var nagon direkt-buss, nej nej, och om 15-20 minuter skulle det anlända en annan buss, som skulle ta oss vidare mot var destionation, gränsen. Det där med tidsuppfattning vet vi ju sedan tidigare att Sydamerikanerna har noll hum om, sa vi förstod redan da att det skulle dröja mer än sa, men att vi efter EN TIMMA fortfarande skulle sitta och frysa i den mörka, kalla bussen var INTE vad vi haft med i beräkningen! Men, vad skulle vi göra? Gilla läget och hoppas pa att nagon barmhärtig samarit skulle ge oss nad.

Nu, iväg! Efter över en timmas väntan fick vi ordern att ta samtliga väskor och traska till den närliggande busstationen. I mitt stilla sinne tänkte jag att matte detta vara ett förbannat daligt skämt, men icke! Ve och fasa, men vi fick vara sa goda och ta vart pick och pack, ga till den, som tur var, ganska närliggande stationen, för att där mötas av en överfylld, igenimmad skit-buss! Mammaaaaa, hjääälp, men som sagt, gilla läget och hopp in i bussen! Ja, det förstass, efter att cirka ännu en halvtimma förflutit pa grund av korkade och seg-arbetade idioter, för att säga´t rent ut! Pa plats i bussen, jag bredvid en turist, David inklämd mellan tva bolivianska karlar. Tur i oturen att bolivianerna är skapta likt pygméer! I detta läget var det nog faktiskt mest synd om den lilla bolivianen invid fönstret som fick en sussande, dreglande viking över axeln nu och da. Och just det, allt detta skedde alltsa runt tre-tiden pa natten, i mörker och kyla, tyck synd om oss, atminstone liiite?

Tva timmar efter utsatt tid, kl.8, rullade vi in i gräns-byn till Argentina. Tanken var att när vi kommit igenom gränskontrollerna skulle vi hugga en taxi som skulle färda oss den 1km till busstationen. Tror ni vi fick tji? Det är klart att vi fick tji, ty där fanns inte en endaste taxi sa langt korpgluggarna kunde na! Och tur var väl det, för nagra pengar hade vi inte lyckats växla oss till. Med picket i ena handen och packet i den andra vandrade vi med, vid denna tiden, tunga steg genom den lilla staden pa morgonkvisten, för att pa vägen mötas av det värsta tänkbara. Inte tjuvar. Inte regn. Inte skoskav. Nej, utan blodtörstiga, rabiata hundar! Ni som känner oss väl, och mindre väl för den delen, har vetskap om att vi bägge tva avskyr hundar sa extremt sa det finns inte tillstymmelse till större hat, och att da attackeras av ett gäng pa 5-6 jyckar, troligtvis rabies-smittade och mer därtill, är sannerligen det värsta som kan inträffa! Viftandes med kassar och det närmaste, tänkbara tillhygge lyckades vi värja oss ifran deras huggande käftar (jajamen, dom högg efter oss som om vi var tva stycken kött) tills det att en mycket vänlig räddare i nöden lyckades schasa iväg dom. Dom gav inte upp riktigt där och da, utan luffsade efter oss in pa stationen för att nosa och "hota", men bett och skada lyckades vi klara oss undan. Eller ja, om man inte räknar den skadan som en svindlare till penga-växlare lyckades ge oss genom att lura oss pa 200 spänn! Naväl, vi fick köpt biljetter, kom pa en buss, lämnade det brinnande helvetet bakom oss för att, vad vi da inte visste, bege oss mot himmelen pa jorden - Salta, Argentina.

Naturen som kantade var väg hit var helt fantastisk, mina vänner. Sa växlande, sa vacker, sa Argentinsk, pa nage vis. Berg som antog färgen av rött, rosa, blatt och lila, och om Kuba gav oss asynen av hutlöst mycket vilda palmer gav Argentina oss asynen av hutlöst mycket vilda kaktusar, stora som träd. Att sedan sakta men säkert sjunka i höjd var som en ryggsäck som lättade ifran vara trötta axlar, puh! Att aterfa energi, glädje och andningsmöjligheter var som en skänk fran ovan. Och staden Salta sen, oj oj oj. Med en standard (och dessvärre även priser) som hemma ler lyckan mot oss, här trivs vi som Beda i farvattnet! Rent, vackert, härligt. Varmvatten, obegränsat, även i kranen, detta är lyx! Solen skiner, inte med sin franvaro som pa de senaste destinationerna, utan med sin fulla glans och tinar vara, sedan länge, förfrusta kroppar! Här njuter vi utav de godaste köttbitarna, det godaste vinet, det godaste livet!

Dagen som är imorgon kommer vi att efter tre dagar här säga adjö och bussa vidare mot nya upptag, förhoppningsvis med högre standard under resans gang. Vi ska nämligen bege oss mot Santiago, Chile, en resa som kommer ta 28 timmar. Ja, ni läste rätt, 28 timmar. Snälla, rara, ni kan väl skänka oss en lyckönskande tanke pa var färd?

Just i detta nu star min förtjusande karl framför sitt rätta element, spisen, i färd med att tillaga en troligtvis fantastisk köttfärssas. Färsen köpte vi, mald pa beställning, av slaktarn, och ravarorna är av finaste kvalitét. Erkänn att avunden kryper en aning i era kroppar? Inte? Men om jag tillägger att jag, efter att satt punkt för denna text, ska korka upp en delikat och billig flaska vin och njuta till fullo, ja, da kanske det pirrar lite i avundsjuke-nerven? Hur som, här far ni ett stycke bilder, varsegoda gott folk!

Lite av utdelningen av gardagens restaurangbesök, mumma! Kan varmt rekommendera vinet, som troligtvis gar pa betydligt mycket mer hemma i Svearike än dom cirka 60kr vi gav för det, men "Pietro" är iallafall namnet om ni är intresserade.


Djurlivet vi far lyckan att möta under var resa är enormt. Denna fjäril var langt ifran den största vi fatt skymta, men kanske den finaste, ruffigt leopardmönstrad!


Denna tisdag tog vi "telefericon", eller dragbanan som grabbarna i Svartlien hade sagt, upp till toppen som tornar upp här i Salta. Utsikten var inte pjakig alls!


Uppe pa toppen njöt vi av solen, aaah, solen...




...och allt det fina som där fanns att betitta!




Vi har sagt det tidigare, men vi säger det igen: NU har vi det bra!


Sist men inte minst vill vi basunera ut att onsdagen den 28 juni kl.18:45, svensk tid, kommer vi kliva ut ur ett plan tillhörande British Airways, ater pa svensk mark. Anteckna nu detta i era almenackor, men för er som tillhör Prim-klanen, säg inte sa mycket som ETT ENDASTE KNYST om detta till gamlingarna i Ullasjö Villan! Uppfattat? Tanken är nämligen att det ska sla ner som en bomb när jag ringer pa dörren med en pase kaffedopp i ena näven och presenter i den andra, och mamma har stillat min oro över att mormors hjärta ska fa en skadlig chock med orden "Nä för fanken, hon äter sa mycket hjärtmedicin sa det finns inget som kan stoppa den pumpen!¨. Och just det mor, denna lilla bete text far du väl pa nage vis trolla bort. Ta fram saxen och "redigera" lite vettja, pappret kanske "rakade" fastna i skrivar´n...