Long time no see, som dom säger i staterna, och är man pa resande fot har man frisedel att slänga sig med utomländska uttryck. Och nu var det faktiskt "lang tid ingen syn", dels för att vi satsar helt och fullt pa att ha semester sahär pa slutspurten av dessa 147 dagar pa resande fot, och dels för att vi faktiskt inte gjort nagot vidare intressant eller spektakulärt som är värt att berätta om. Men da vi känner att vi maste löpa hela linan ut och inte ramla pa malsnöret kommer vi härmed koka ihop en, förhoppningsvis, ätbar soppa av varan sista tid här i Brasilien. Sa, nu kör vi gott folk, vi tar vid där vi slutade, bon apetit...

 

Klockan 09:20 onsdagen den 20 juni satte vi oss pa denna resas absolut sista bussresa. Ja, atminstone den sista langfärdsbussen, stadsbussarna här i Rio kunde vi definitivt klarat oss utan, men ater till det senare. Det var med iver, lättnad och en skvätt eufori som vi gjorde oss bekväma i bussen, närpa sentimentala, men ända inte ty sa herrans kul att aka buss är det faktiskt inte, även fast bussarna i Brasilien har varit bland det bästa pa hela resan. Bra gjort Brasse, och tack ska du ha! Väl pa bussen hade vi, enligt tidtabellen, 5 timmar framför oss, men da vi numera gar pa "Sydamerikansk tid" vet vi att detta som minst betyder 6 timmar.

Mycket riktigt, strax efter att klockan slagit 15:00 rullade vi in i Rio, närmare bestämt pa en busstation. Vilken visste vi inte, och inte heller hade vi i förväg tagit reda pa vilken busstation vi skulle kliva av pa. Dalig planering eller var vi bara blaögda som trodde att Rio, största staden i Brasilien med en folkmängd pa närmare 11.9 miljoner invanare, enbart skulle hysa en bussterminal? Vet ej, men av klev vi och rätt blev det. Högg en taxi, fick efter cirkalisa 7 uttals-försök, fram vilken adress som var varan slutdestination, och fram kom vi. Fram till CabanaCopa, hostelet vi blivit varmt rekomenderade. Tja, vad kan vi säga? Vad sägs som en repris? Smaken är som röven, klöven! Vi förväntade oss nagot som, enligt rekommendantens utsago, skulle vara "det bästa hostel jag nagonsin bott pa". Troligtvis, och turligt nog, har vi uppenbarligen tidigare bott pa riktigt dunder-vinnare till hostels, ty detta var ett no-no-no. Tillat mig delge er ett djupdyk i historien om CabanaCopa and the two idiots abroad! Vi anlände till nagot som till en början sag helt okej ut. Den gladlynta och trevliga grabben som stod i receptionen önskade oss varmt välkomna och bad oss fylla i ett "kontrakt" gällande var vistelse här. Punkter som "sabotage debiteras kreditkortet", "hostelet ansvarar ej för stulna tillhörigheter" och "märk din mat med namn och datum" prickades av, men sen kom vi till den kritiska punkten "vi kommer debitera dig för eventuell sanering om du tar med dig bed-bugs till hostelet". Jahopp. Da jag trots min laga alder och verila kropp lyckas dra pa mig alzheimer minns jag ej om jag berättat om följande i förra inlägget, sa jag ber om ursäkt för eventuell upprepning, men under resans gang har vi rakat ut för bed-bugs pa diverse ställen. Vet ni inte vad bed-bugs är? Inte vi heller, egentligen, och det är just detta som gör det hela än mer obehagligt, och i ärlighetens namn har ingen av oss vagat googla det av rädslan av vad svaret ska visa. Vad vi däremot kan berätta, av egen erfarenhet, är att bed-bugs är en ohyra som kan liknas vid ett kvalster, spindel eller lus, som lever i sängar och ger bett pa langa rader. Spindelbett, som vi ocksa fatt otaliga, ger ofta en rodnad kring sjävla bettet, sitter i langt om länge och sitter ett och ett, inte i stora flockar. Bed-bugsen däremot, dom biter helt enkelt i langa rader, bett efter bett som ett pärlband pa armen, magen, benet eller vart än just DU är som go´ast att sätta tänderna i. Dom är yttepyttiga till växten, antar färgen gul och stört omöjliga att värja sig emot. Inte ens det starkaste myggmedlet de kunde uppbringa i Peru satte P för dom. Enna sega jävla rackare helt enkelt. Ater till den kritiska i historien jag försöker berätta emellan mina egna "avbrytningar". Jo, efter sista natten i Paraty upptäckte jag att min arm bokstavligt talat invaderats av bed-bugs-bett, och Davids rygg var täckt av en liten radda den ocksa, men da betten inte kliar eller sticks, utan bara finns där och är sytliga, lade vi ingen större vikt vid detta da vi lämnat hostelet, och därmed även smittohärds-sängen. Well, inte trodde väl vi, tva renliga svennar, att bed-bugs är en akomma som förföljer dig? Men vad skulle vi göra? Det var bara att kryssa i rutan "OK", och slänga pa pokeransiktet för vi har ju absolut inga bed-bugs vi inte, höhöhö.

 

Efter den valsen tog vi vart pick och pack och begav oss mot rummet, eller ska vi kanske säga cellen. Boendena här i Rio är SVIN-DYRA, och som ni kanske läst har staden denna veckan agerat värd för en enorm miljökonferens där höjdar-politiker fran all världens hall och kanter kommit och talat, sa även fran Sverige. Tummen upp för att världen sakta men säkert börjat inse att vart sätt att leva är ohallbart, tummen ner för att deras möten gör att boendepriserna slar i taket! Väldigt, väldigt mycket pengar trodde vi skulle resultera i ett suveränt och rymligt 8 bädds dorm. Hur kunde vi vara sa dumma? Jag och matt är ingen bra kombo, men enligt min uppskattning är arean 3x10 meter i den "cell" vi inhysts i. Vi delar alltsa denna med 8 andra svettiga människor, med vardera minst ett stycke skrymmande bagage. Okej, det finns förvaringsskap för dessa. För väskorna alltsa, inte för de andra svettiga turisterna, om det ända vore sa väl, men dessa förvaringsskap rymmer icke ett stycka skrymmande bagage vilket resulterar i kaos! Lyckligt nog avslutades konferensen vid veckans slut, och da manga av vara rumskamrater var deltagare utav denna atervände dom hem och vi jublade! En grabb aterstod, han reste klockan 5 imorse (utan att ha packat dagen innan, IDIOT! Levde jävel med sina prylar och tände taklampan, vilket är ett big no-no i ett dorm om folk sover, innan han gav sig av), en ny grabb kom, men vi jublar ända!
Sa, som sagt, att vi dels riskerar att ha dragit hit bed-bugs och dels bor i en cell gör inte att oddsen för det hela ser speciellt lovande ut. För fa toaletter som städas pa tok för sällan, en usel frukost, en spis som ser ut att ha blivit kvar sen portugiserna invaderade stället för flera hundra ar sedan, en bar som tycker att eftermiddagen är bästa tiden att ha öppet pa istället för pa kvällen, fullt utav riktiga jävla rötägg till turister, och ja, blä blä och blä. Visst har det sina goda sidor ocksa, som att sma nyfikna apor gör en sällskap till frukost, men fördelar har ju alla hostels, dock väger dom langt ifran över pa CabanaCopa. Vi har atminstone nära till stranden numero uno, alltid nagot!

 

Tiden här i Rio de Janeiro har förflutit förvanansvärt snabbt, nästan lite för snabbt. Och vad har vi da gjort under tiden? Jo, de tva första dagarna höll vi tummarna för att solen skulle kika fram, och när den väl gjorde det har vi gjort vart yttersta för att bygga bränna pa Copacabana, druckit 15kronors Caipirinhas, kollat fotboll med mera, med mera. Tillat mig ga närmare in pa det sistnämnda.

Som ni säkert vet har ett utav Davids stora mal med denna resan varit att bevittna fotboll utav världsklass! Dessvärre har vi endast suttit pa läktaren en gang, och detta var i Guatemala, pa en andra divisions-match. I Buenos Aires var vi bägge tva taggade till tusen för att fa se "riktig" fotboll, men tyvärr var det pa tok för dyrt, och da det inte spelades nagon höjdar-match under tiden vi var där fick det va´. Men nu, nu var tiden kommen! 700 svenska rikstaler pungade vi ut för varsin biljett till matchen Botafogo - Ponte Preta, med avspark igar. Var skjuts dit bestod av en minibuss som fylldes upp av oss, en brittisk kille, en belgisk kille, ett par ifran Puerto Rico, tre schweishare, och... FYRA GALNA SKOTTAR I KILT! Sanna mina ord, dessa grabbar levde för livets ljuva! Hall igang och tjo och tjim var deras melodi, och faktum är att dom var enna riktigt skojiga pysar med en god humor och hela härligheten hängandes fritt under kilten, som sig bör.

Innan matchen slog vi läger vid en lokal "pub", närmare bestämt mitt pa gatan utanför ett hem där dom salde öl och korv över staketet. Later det otrevligt? Inte det minsta! Jag vagar till och med pasta att detta är ett av de bästa ställen vi fullnat te´ pa under denna resa! Hur som haver, där slog vi oss ner pa plast-pallar, och hungrig som jag var högg jag in pa en saftig och välgrillad Salsicha, och njöt. Njöt fram tills att jag hörde mig själv vrala i högan sky av att benen pa pallen gav vika at alla hall och kvar satt jag pa backen med min halvt utspilda bärs i näven och fyra AS-GARVANDE skottar rätt i nyllet! Den ena, tillika den som levererade de mest träffsäkra skämten, pekade pa den stackars Ringestena-tösen och gormade "You shouldn´t have eaten that sausage!". Nä, han hade nog rätt, men vill man showa och kamma hem skrattkavalkader, ja, da far man göra vad som krävs!
Sen var det dags för avspark. Som 2 av 7000 i publiken kände vi oss aningen molokna da arenan totalt rymmer 45 000, men när supportrarna väl kickade igang höjdes stämingen till tusen. Trist var dock att hemmalaget Botafogo var skamligt usla och gick förlorande ur striden, men man kan väl inte fa allt antar jag och vi var ända rätt nöjda när vi tagade ut ur arenan!

 

"While in Rome", som det sa fint heter, kan lätt ändras till "While in Rio" vilket betyder nagot i stil med "svulla sa mycket du bara orkar pa en Churrascaria och hinka i dig billiga Caipirinhas medans du kan!". Detta har vi gjort, jag menar, vi är ju inte dom som är dom, och med sällskap av var vän David satte vi en afton av mot, just det, en Churrascaria. För att förklara pa ett ungefär är detta en restaurang där det ska ätas. Ja ja, det är väl alla restauranger till för, men tro mig, INTE som pa en Churrascaria! Här betalar man ett pris, och för detta far man hugga in pa en dignande buffé full utav alla världens godsaker. Och som om inte det vore nog, med cirkus 5 minuters mellanrum kommer servitörer fram med olika köttspett och serverar. Och serverar. Och serverar. Och det tar aldrig slut! Tror ni att ni har avnjutit gott kött? Ja, da maste ni har besökt en Churrascaria, annars vet ni inte vad ni talar om...

Mätta och belatna styrde vi kosan mot Lapa, ett utav de främsta tillhallena för partaj här i Rio de Janeiro. Bussresan dit kunde dock slutat som en stor blodfläck pa trottoaren da busschaufförerna kör som TVÄTTÄKTA JÄVLA SKIT-IDIOTER HÄR!!! Gasen i botten, bromsen i botten, byta fil hit, byta fil dit. En annan trodde det var en bussbiljett man betalade för, inte en färd i en loco-poco berg-och-dalbana! Förvanansvärt nog kom vi fram till Lapa i behall, och vad ska jag säga? Vi hade a jolly good time! Gata efter gata, efter gata, efter gata, fulla med barer, nattklubbar, pubar, och som om inte det vore nog, stand längs med gatorna där de saldes caipirinhas och pilsner till riktigt planboks-vänliga priser. Dock inte "dagen-efter"-vänliga priser, men vad gör väl det när man endast lever en gang? Det som mitt i all glädje är sa trist är att risken för ran här är större än nagonstans under resan, troligtvis, vilket gör att vi inte har ett endaste foto att visa upp ifran denna kväll da kameran vilade i tryggt förvar "därhemma". Ni far helt enkelt fantisera ihop nagot som passar ert tycke och smak bäst utefter den information jag delgivit er!

 

Resterande tid, alltsa 2 dagar, kommer spenderas pa följande vis: stek pa Ipanema, besöka Jesus-statyn och socker-toppen, dricka än mer Caipirinhas (while in Rio) och maximera njutningen innan vi tvingas ta plats pa flyget hem. Pa onsdag klockan elva, kvällstid, lättar planet ifran Brasiliansk mark för att ta oss till London. En timmas väntan i London följt utav 2 timmars flyg till Sverige för att, om allt gar enligt planerna, ta mark pa Landvetter 18:45 torsdagen den 28:e juni 2012. Da är det 147 dagar sedan vi vinkade farväl till mamma Anette och mamma Eva-Marie. 147 dagar sedan vi andades svensk luft. 147 dagar sedan vi drack kranvatten. 147 dagar sedan vi vaknade i vara egna sängar. 147 dagar sedan vi för första gangen satte backpacker´n pa vara ryggar. 147 dagar sedan vi pabörjade resan ni här har fatt ta del av, och jag tror även jag talar för David när jag säger att detta varit dom 147 bästa dagarna i mitt liv! Det är med stolthet, glädje och, givetvis, viss bitterhet som vi kommer atervända hem igen. Men, det är inte slut än! Mycket kan hända pa 2 dagar, men var sa snälla och hall tummarna för att det inte ska vara händelser av det negativa slaget. Tack!

 

Ni har alla hört talas om den, stranden Copacabana. Inte lika go´ en mulen dag som en...

 

...av de soliga slaget! Det bästa av allt, vi bor blott 10 minuters promenad ifran den. Avundsjuka?

 

Det är lätt hänt att man blir lite nanig när solen steker pa, inte minst om man gar klädd i vinterjacka och langbyxor. Det kan krävas att man tar en tupplur eller tva för att komma pa banan igen, och da ska man vara glad för att Copacabana har den mjukaste, finaste sanden du kan tänka dig. (Obs! Sant!)

 

"Davidarna" lirar frisbee/frispee/freespee/flygande téfat. Den ena David träffade vi i Paraty och vi alla fann varann direkt, den andra David träffade jag en regning dag pa Specsavers, men det är en helt annan historia...

 

Vagorna pa Copacabana är monster, verkligen monster! Knivigt att fa med pa bild, men jag gav det ett försök och även fast detta var langt ifran den största tycker jag ända man kan se att DETTA, mitt herrskap, icke är nagra vagar att försöka "dyka med" i alá Tulúm-style. Hm, vi vet ju alla hur det gick den gangen...

 

INTE läge att visa sig pa styva linan!

 

Paret Claesson/Prim, som ni numera är vana att se oss.

 

Utanför arenan som jag, trots mina försök att trotsa alzheimer´n, inte lyckas komma pa namnet pa!

 

Ja, vilka tror ni detta är?

 

HEJA BOTAFOGO!

 

Varning för apor! Sadana här über-düber-söta apor bor det vid hostelet...

 

...dessvärre har dom endast visat sig när mobilkameran varit det enda att tillga, därav sämre bildkvalité, men denna lilla herren smög fram och tjuvlyssnade pa vart frukostsamtal. Smooth!

 

Förvaringsskapen i rummen rymmer som sagt inte mö...

 

... men en "Prim" gar det allt plats. Tada!