• Resa genom ensamheten + Svart blogg", av Plura Jonsson
+++++ (5)

Plura, din gamle suput, ditt språk kan svaja, liksom din vindränkta blick alltför ofta gör, men det är det som gör't så jävla vackert! Så romantiskt! Så rått! Så jävla mänskligt!
Navet i "Eldkvarn", tillika numera tv-kocken, Plura Jonsson har i "Resa genom ensamheten" skildrat sitt liv på ett nästan oförskämt avklätt sätt. Många gånger blir det brutalt, många gånger avklätt i ordets rätta bemärkelse, ibland lite långdraget, men ständigt förvånansvärt ärligt.
Plura är i mångt och mycket ett fullfjädrat svin, men det kommer han aldrig för att försvara eller förminska allt ont han gjort. Plura är den han är, han har handlat som han gjort, take it or leave it!
Jag diggar Plura, jag diggar långt ifrån alla "Eldkvarns" alster, men Plura tycker jag om, fast jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör't, men så är det. Flertalet gånger kommer jag på mig själv med att muttra "men för fan Plura?!", och det är detta som jag finner så fint med denna bok, den berör!

Att stora delar av barndomsåren i Norrköping dock kunde kortas ner eller slopas helt är inget som på det stora hela drar ner slutbetyget, men det kan däremot göra små stunder utav läsandet aningen tradiga.

Barndom och svineri, framgång och sorg, men detta är inte enbart en bok om krossade hjärtan utan även om krossade tomater. Inte så herrans konstigt kanske, det är trots allt en biografi av och med en av vårt lands största gourmander! Och satiken vad jag njuter av denna matresa som löper parallellt med berättandet ifrån början till slut, och ibland slår jag ihop boken i ren frustration över att den där grillade makrillen är så långt ifrån, men det tar inte många sekunder förrens jag torkar mig i mungiporna och nyfiket kastar mig ut i denna "höga berg och djupa dalar"-historia Plura giver oss.

Egentligen har jag inget mer att diktera ner om denna bok, det är liksom svårt på någe vänster, som att återspegla en hel person... Fem poäng får'n, fan vet om det är för boken i sig eller min outgrundliga kärlek till kungen på Broadway, men gillar du också Plura? Läs den! Om inte? Läs den och älska honom, läs den och hata honom, läs den och känn bägge delarna. Eller låt bli, jag tror herr Jonsson ger blanka fan i vilket! Han har nog fullt upp med att botanisera bland gås-lever och lamm-sadel i Stockholms saluhall, eller idka älgskog i timtals med sin yngre förmåga till flickvän. Eller så skiter han helt enkelt bara i vilket! 




• "Kråkflickan", av Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist
+++++ (5)

Ju fler kockar desto sämre soppa? Absolut inte! Dessa bägge grabbar ror hem full pott med bravur och jag kan bra säga *klapp klapp klapp*. Applåd alltså, för att förtydliga för den trögtänkte.
Åh, vad bra den är, "Kråkflickan", jag blir så te' mig så jag inte vet vart jag ska ta till orda! Att denna första bok ut av tre slutar som tidernas nervigaste cliffhanger retar mig inte ett dugg, ty jag vet ju att det finns två till att avnjuta!
Att det är närmare 4 månader sedan jag läste den och euforin fortfarande sitter kvar är väl betyg nog, men jag ska försöka samla mig för att ge er lite mer kött på benen. 

*Samlar mig*

Denna thriller har orden "mord och psykoterapi" skrivna över titeln, och jag väljer att citera Sydsvenskan: "Ondska är bara förnamnet i den här skildringen...". Låter smaskigt, inte sant?

I detta fallet betyder två författare två huvudrollsinnehavare, vars historier löper parallellt med varandra [Spoiler alert] för att sedan flätas samman till en [Spoiler alert slut] men det är knivigt att uttala sig om denna bok utan att avslöja för mycket.

"Kråkflickan" är en svensk thriller med stort T, och jag begriper tamejfan inte hur Eriksson och Axlander Sundquist burit sig åt för att författa en 400 sidor lång spänningsbomb. Så välskriven. Så sammanhängande. Så briljant jävla bra! Hatten av alltså, och du är inte dålig om du inte imponeras av denna mentalt skruvade bok!
För ja, det är trots allt mord OCH psykoterapi den handlar om, men för den sakens skull blir den aldrig svår eller oåtkomlig. Mentalt skruvad och sjuk? Ja, men då måste man ha med i beräkningen att det är just detta som gör hela berättelsen.

På något vis vill jag avlägga en notis om vem som kanske inte bör sätta sig på denna banbrytande berg-och-dalbana till bok, men det vette skam, jag rekommenderar den till dig. Och till dig. Och till dig!
Är du en chic-litare som plöjt dig igenom samtliga Candace Bushnell verk? Eller kanske en obotlig Guillou-fantast, som skänkt till liv till Arn och tempelriddare? Läs "Kråkflickan" och älska den! Om du mot alla odds skulle avsky den, ge mig en rejäl känga och bränn boken på bål, men oddsen för att detta skulle inträffa är så små att dom kan liknas vid en fis i universum! Hur kan jag vara så säker på min sak? Läs den så får du se!




• "Hinsehäxan", av Lillemor Östlin
++++ (4)

Okej, hon har ingen sylvass penna direkt, skriftspråket är på en simpel nivå, MEN sicken jävla livshistoria fruntimmer't har! 
En annan älskar att vältra sig i tragiska, eller snarare tragikomiska i detta fallet, livshistorier där det finns något främmande och gärna lärorikt att hämta.
Har ni hört talas om Geijer-affären? (Om inte? Då tycker jag ni ska fylla på ert allmänbildnings-konto, pronto! En annan har ett visst förspel ifrån blöjåldern, då min extrema far alltid pratat Palme-mordet, kapardramat på Bulltofta osv med mig och därav sått ett enormt frö utav intresse för svensk nutids-historia.) Har ni hört talas om Doris Hopp? Eller kanske bordellhärvan? Finner ni det intressant? Läs "Hinsehäxan"! Här har ni nämligen Lennart Geijers, vad hon själv påstår, absoluta favorit-hora! Ja, alltså, inte jag då, Gud bevars, utan författarinnan. 

Egentligen skulle jag nog rekommendera den till alla er som fascineras av "Dom kallar oss mods"-trilogin eller Berny Pålsons "Vingklippt ängel", eller helt enkelt till er som vill läsa en lättläst livshistoria om en av Sveriges största kåkfarare tillika prostituerade, som hankade sig fram, med hjälp av piller och preparat, med sina två döttrar i 60- och 70-talets Stockholm.
Av mig får den hur som haver hela 4 plus, hur illa hon än skriver och hur stor/liten sanningshalten än må vara.




• "I en förvandlad stad", av Per-Anders Fogelström
++++ (4)

Att börja läsa en romansvit om fem böcker med den näst sista är sämre än omvänt, ja, det blir ju enbart avigt! Men vet ni vad? Det gjorde absolut inte ett endaste någe, även fast jag med facit i hand önskat att jag började från ruta ett, men jag är saligt nöjd ändå.

Vissa av er har säkerligen hört talas om, måhända även själva läst, Fogelströms femologi om Stockholm, Stockholm, stad i världen. (Jajamen, en textrad ut Pughs gamla dänga, men främst titeln på den sista boken i serien.) Redan i bok ett får vi lära känna de människor vi får nöjet att följa fram till slutet, dess avkommor, fruar, män, älskare, osv., vilket till en början gjorde det lite knepigt att hipp som happ hoppa in mitt på, men tack vare författarens klanderfria, fängslande och, på någe vis, "mellan-raderna-informativa" sätt att skriva benade man snabbt ut vem som var vem och vad, och ganska snart var bilden av samtliga personer glasklar! 
"I en förvandlad stad" utspelar sig mellan åren 1925-1945 i just jämt vår älskade huvudstad, närmare bestämt underbara Söder och dess arbetarkvarter. Det är detta som får mig att må, ty Fogelström skildrar så vackert och bildligt hur Stockholm såg ut, kändes och förändrades, och som den historie-fanatiker jag är myser jag från topp till tå. Storyn fick mig till en början inte att känna sug, men tacka fanken för att jag gav mig i kast med att följa dessa vardagsliv och öden, för jag gillar't skarpt! 
Och varför gör jag då det? Jo, det ska jag be att tala om: För Per-Anders Fogelström skriftspråk är i sig vackert och välgjort, men också så härligt målande och känslofyllt att jag är och känner för huvudpersonerna, samtliga av dom, hur olika de än må vara. DET tycker åtminstone jag är skickligt gjort och med finess förtjänar en stark fyra!

Det enda mindre bra, och absolut enda, är att jag stundtals kan känna det aningens rörigt och virrigt med alla dessa huvudpersoner, men det kan eventuellt ursäktas med att jag är extremt namnblind. I vilket fall som helst, inköp utav samtliga titlar, och i synnerhet sista delen som jag tror kommer falla mig ypperligt på läppen med sitt tids-spann på 1945-68, är prio ett på inköpslistan vid hemkomst. Känner du också för en tidsresa bland historiens 08:or? Då tycker jag du ska följa i mina fotspår! Fast förslagsvis, börja med bok ett...




• "Tårtgeneralen", av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson
+++ (3)

Den geniala humorduon Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har gjort det igen, om än inte lika lysande som i "Två nötkräm och en moviebox", men jag slår dom inte på fingrarna för det. Jag anser trots allt att dom trollat med temat för boken, och även om "Tårtgeneralen" måste erkännas vara ganska seg till en början, spricker den undan för undan upp och blottar en roande och tragikomisk historia väl värd att bida sin tid åt. Historien om Hasse P, den gamla a-lagaren som, som så många gånger förr, söker lyckan på nytt i en ny småstad, denna gång smutskastade Köping. Nykter och optimistisk ger  Hasse sig fanken på att bli rikskändis och inta rollen som kungen i sta'n, men hur blir man det i en inskränkt  småstad? Genom att glida runt på stulna cyklar i Parneviks gamla kostym? Delvis, men främst för sitt försök att sätta Köping på kartan genom att baka världens största smörgåstårta och på så vis hamna i Guinnes rekordbok! Enkelt? Den som läser blir varse!

Radarparet tar alltså med oss på en resa genom en speciell och anmärkningsvärd tid i huvudpersonen Hasse P's liv, och det är lika mycket en tid-och-plats-skildrande dokumentärbok som en humoristisk och extremt välskriven biografi, som man stundtals önskar inte vore verklighetsförankrad, för Hasse P's eget bästa.

En annan älskar Hammars och Wikingssons sätt att skriva och uttrycka sig, och jag lovordar även deras sätt att peta in fullkomligt relevanta, tillika irrelevanta, anekdoter som utan dessa inte hållit boken flytande.

Dock måste jag höja ett varningens finger, jag tror nämligen inte "Tårtgeneralen" faller alla på läppen, men jag har svårt för att utröna vem som ska hålla sig borta och vem som ska kasta sig över den. Liksom författarna ifråga, och inte minst huvudpersonen, är boken speciell på många vis. Skrattar du högt åt "100 höjdare", eller roas av att gotta dig i andras olycka eller små-stads-satir? Då tycker jag du gör rätt i att ge denna bok en chans!

Att boken är på tok för kort är inget grabbarna kan rå för, dom återberättar ju enbart historien, som tyvärr inte håller hela vägen. Detta i samspel med att "Två nötkräm och en moviebox" var så strålande att denna faller i skuggan, gör att det inte räcker hela vägen fram till full pott, men tre stackars plus får den! Till slut, tack Filip och tack Fredrik för att ni är så inåtahelsickes, jävla bäst!




• "Mannen som dog som en lax", av Mikael Niemi
+++ (3)

I mina ögon utspelar sig denna bok i den absolut ultimataste deckar-miljön, Norrland, närmare bestämt Tornedalen. Åh, egentligen borde alla böcker, deckare eller ej, utspela sig här i ur-sköna Norrland, men det är klart att det hade la bli'tt för bra. Och trist.

Som sagt, parallellt med Stockholm, utspelar sig denna rafflande deckare i Tornedalen. Oh ja, den ÄR rafflande och spänningen gör att vart du än befinner dig i boken är det en lidelse när du tvingas lägga den ifrån dig. Och säg mig, vem tycker inte om när mördaren/mördarna ges till känna först på sista, ja faktiskt absolut sista sidan, och innan dess sonderar hjärnkontoret för fullt mellan hundratals andra kandidater. Så spännande? Jajamen!

Överlag en bra och, mestadels, välskriven bok som faktiskt riktar sig till alla, delvis på grund av sina vitt skilda karaktärer. Min tidigare uppfattning är att enbart män 40+ sätter Mikael Niemis böcker i sin hand, men tji, detta är en bok jag definitivt varmt rekommenderar till alla som vill läsa en svensk deckare med glimten i ögat OCH djupaste allvar. Tjej som kille, gubbe som käring.

Tre plus, nääästan fyra, men i min smak var den på tok för kort! Minns ej med säkerhet, men cirka 200 snabbt slukade sidor, vilket är synd då jag fann den såpass roande och fängslande, och jag är fullt övertygad om att herr Niemi hade lyckats bre' på med ytterligare 200 sidor utan att boken, för den sakens skull, skulle dala det minsta!

Som sagt, jag kommer nog sätta korpgluggarna i den igen, därav tre plus, och jag kan inte bärga mig tills jag kommer hem och får sätta tänderna i "Populärmusik från Vittula". 

(Efterlysning!!! Har du eller känner du någon som möjligtvis sitter på ett exemplar utav "Populärmusik från Vittula" att låna ut, skänka bort eller sälja för en spottstyver, vänligen, hör av er! Den finns nämligen ej att få tag på någonstans, åtminstone inte vad mitt ljus och lykta kan ge sken av.)




• "Min mormors historia", av Katarina Mazetti, Bodil Malmsten, Zinat Pirzadeh m.fl.
+++ (3)

Först och främst vill jag klargöra hur boken är uppbyggd, för att ge denna recension rättvisa. Tolv kvinnor i olika åldrar, från olika samhällsskikt har fått i uppgift att på cirka 20 sidor författa ner historien om deras mormor, för att sedan samla dessa tolv historier i en och samma bok, "Min mormors historia".

Vad tycker då jag om detta koncept? Svaret: Oerhört intressant, men... 
Till en början tyckte jag idén var genial! Det var med ett pyrande intresse som jag kastade mig in i första historien, den om Birgitta Stenbergs mormor Alma, men något jag insåg ganska kvickt var att denna bok tyvärr kommer spela rollen som lättsmält busslektyr snarare än slukar-boken man ägnar timmar åt uppkrupen i soffan. Efter att ha läst ut boken känner jag en konstig tomhet, som om jag bara skummat boken. Ni förstår, på blott 20 sidor har man inte spelrum att bjussa på djupgående scenarion, vilket bidrar till att man aldrig får chans att lära känna personerna ifråga. Ibland på gott, ibland på ont, ty vissa av berättelserna är så gripande så lite vill ha mycket, medans andra går in i hjärnkontoret för att sedan försvinna ut igen.
Något som däremot är totalt gott är alla dessa olika sätt att skriva, som jag till en början befarade skulle bli jobbiga, men visade sig vara en riktig fröjd! Flertalet utav författarna skriver så jag hurrar, och man hinner heller aldrig tröttna med tanke på historiernas komprimerade storlek, snarare få mersmak.

Måhända upplägget hade kunnat ros i hamn om författarna fått mer sidor att fylla, men nu fick dom inte det därför tilldelar jag "Min mormors historia" 3 plus, varav ett är för det fina omslaget och för att den vill lyfta fram den starka kvinnan och hennes rätt i samhället. Halleluja!




• "Just kids", av Patti Smith
++ (2)

Nja, denna högt svävande ballong sprack ganska snabbt och seglade ner till marken.
Måhända att många av er tror jag är ett Patti Smith-fan, jag har hört det förr, men då tror ni fel. Det är ingen artist (icke att förglömma att hon även har konstnär och poet på sin lyra) jag fastnat för, däremot har hon levt i en era och krets där hon frotterat sig med människor jag sannerligen tycker om och finner intressanta, såsom David Bowie och Bob Dylan, och det var nog mina förhoppningar om en dokumentär ifrån denna svunna tid som fick mig att öppna denna självbiografi. 
Just det, själv-biografi! Från sida ett till slutet maler Patti på om sig själv och sina tankar och, bortsett ifrån årtals-stämplingen, tycker jag inte att man någonstans i boken får en känsla av tiden. Rent krasst kunde den utspelats 1998, och det gillar jag icke!

Förutom Patti själv släpper hon in ännu en person i boken, sin älskade livskamrat Robert, men nja, jag vet inte om det är hennes brist på dynamik eller mitt ointresse för personerna ifråga som får mig att med lidelse tvinga mig igenom mer än hälften av boken, men något är det som inte alls tänder en låga hos mig. Jag frågar mig åtskilliga gånger vad det är som gör denna boken så världsomspännande hyllad, men jag antar att smaken är som röven, klöven, och att jag, som det verkar, ensam utgör den ena skinkan.

Läs "Just kids" om du är intresserad utav Patti Smith. Läs "Punken - Please Kill Me" om du vill läsa en dokumentärbok om rockens vilda födsel, med allt ifrån Lou Reeds första homosexuella utsvävningar till Iggy Pops enorma och roande, fast att extrema (no shit?) drogberoende. Den boken kan dock vara lite kärv den med emellanåt, då den är uppbyggd ur och med intervjuer, men å andra sidan är det en bok som du kan lägga ifrån sig några veckor för att sedan med enkelhet plocka upp igen. Men, "Just Kids", två tråkiga plus.




• "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", av Jonas Jonasson
++ (2)

Kalla mig löjlig, men det enda som fått mig att trotsa denna oerhörda läshysteri som rått kring denna bok är idioten till förläggare som låtit Lasse Berghagens ord "Den roligaste boken jag någonsin läst!" pryda omslaget. Får det dig att bli sugen på att ge sig i kast med denna tegelsten? Jag lockas i varje fall ICKE! Ni förstår, min magkänsla sa mig att min humor inte spelade i samma liga som Lasses, och ni får själva avgöra vem som spelar i den högre...

Till slut hamnade "Hundraåringen..." i min ägo, passande nog på andra sidan jorden (Hundraåringen Allan flyger och far till världens alla hörn, ingen  "Spoiler alert" krävs för det avslöjandet), och det var enda alternativet att byta till sig när "di egna" tagit slut då jag vare sig kan tyda hebreiska eller få ut något begripligt ur tyskan.

Jag slog upp boken med samma entusiasm som när man knäpper av en blöja på ett barn på plommondiet som tultat runt med smatter i brallan och en stickande odör alltför länge. Alltså, högst återhållsamt och utan något som helst hopp om att gå vinnande ur den striden.
Vanligtvis brukar jag inte sätta näsan i en skrift då jag är övertygad om att den enbart kommer skänka mig lidelse, men när valmöjligheterna var skrala och  full-i-fan som jag är såg min chans att få håna och skratta alla "Hundraåringen..." älskare rakt upp i planeten, ja, då fick jag mig den lilla motivation som tydligen krävdes.

Såhär i efterhand kan jag konstatera följande: Lasse Berghagens humor och min spelar inte i samma liga, nej, jag tror inte ens vi utövar samma sport! Visserligen tror jag knappt ingen vågar påstå att boken inte gav utlopp för ett enda litet fnitter, men ett litet fnitter räcker inte för mig. Det är alldeles på tok för enkelt, hörrni, alldeles för tillrättalagt för att ge mig det författaren vill - skrattet som får en att slå sig på knät och skrocka "oj oj oj, sicken jäkla gubbe va!". Och kom inte dragandes med något mothugg om att den skulle vara på "gemene man"-nivå eller liknande, för det är bara ogenomtänkt snack och det tolererar jag icke som en vettig anledning. Inte heller "den bästa bok jag någonsin läst!", det säger mig tamejfan INGENTING! Nej Lasse, i det här fallet säger det mer om dig än om boken, och det ät sannerligen inga lovord.

Vart var jag nu? Jo, gubben drar ut genom fönstret... FÖR ATT HAN ÄR TRÖTT PÅ LIVET OCH SUGEN PÅ SPRIT! Come on, det är la enda anledningen till varför man går till "Wisers" varje helg, och the story om en emo's liv! Nåväl, han ger sig iväg... I NATTOFFLORNA! HÄR, mitt herrskap, förväntar sig Jonas Jonasson att vi ska dra på smilbanden, måhända riva av ett skratt, men varför?! För att gubben gör något som är vardag på samtliga äldreboenden från treriksröset till Smygehuk? (På tal om Lasse, är inte han den enda som fått "glädjen" att slå en golfboll över gränsen just vid treriksröset? Alltså, say no more...) DET ÄR FÖR ENKELT! Och såhär fortsätter det boken igenom. Gubben har tjorv med knäna, en sådan simpel och olustig igenkännighetsfaktor som vi återigen ska roas av, eller? Och hur enkelt gör författaren det inte för sig när han "spetsar till" Gunilla, inte bara med att bruka svärord (Hallå, sekelskiftet ringde och ville ha tillbaka sin moral!), utan också med att ha en elefant i lagår'n. Alltså, jag finner fan inga ord. JAG hade fan kunnat göra det bättre! Okej okej, jag kanske inte hade kunnat bemästra att skriva en bok, men sannerligen att fantisera ihop en hästlängder bättre än Jonas Jonasson!

Idén med att blanda in en historia i historien har aldrig varit min kopp av té, och då rakt inte när man gör det på ett sådant klumpigt och opassande sätt som här! Nej, jag finner faktiskt ingen anledningen att släppa den röda tråden när den glöder som mest för att sticka i totala oväsentligheter och stundvis riktigt jävla usla anekdoter om Gulag och Churchill, ty när man efter många om och men ska plocka upp den röda tråden igen är den alltid lika fes-ljummen och avslagen. Och såhär håller det på, bygger upp... Bygger upp... Och rämnar! Fy!

Så, nu var gallan slut, nu gör vi plats för rosornas intågande i denna text. Eller? Jag ryggar tillbaka en aning såhär i efterhand åt att detta antog formen av en regelrätt uppläxning, och vem är väl jag att axla en sådan mantel? Jag är blott en lekman på området, vem som helst. Faktum är att "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" har en viss poäng, men den faller i mina ögon platt på att den är så självklar i allt! Kan hända att det är möjligt att skriva om boken så att den förvånar och fängslar, men så som den är skriven i nuläget har den endast en håll-hake på mig: Kommer han få en avhyvling utav samariten på hemmet? Men men, tack för ordet, två plus får den, den var ju trots allt lite rar. Och jag log. En gång.




• "Factotum", av Charles Bukowskij
+ (1)

I herr Bukowskis livsbejakande självbiografi smäds inte orden, inte ett dyft, och då karl'n varit med om saker i sitt ständigt alkoholiserade liv som får även den fulaste fisken att höja på ögonbrynen, ja, då sätter även jag whiskyn i vrångstrupen! 

Personligen gillar jag varken Bukowskis sätt att skriva eller hans språk, och då är jag ändå själv å det grövsta i mun, men se snusk och äckel av denna rang är inget jag vill läsa om. Fast det är klart, utan det hade det varit omöjligt att sammanställa en självbiografi för författaren ifråga. Svordomar är en sak va, det säger jag inte ett endaste skit om, men det som framställs i "Factotum" får mig att krevera, och när han inte ens har någon poäng eller det minsta tilltalande och intressant historia att berätta, nej, då får han struten på hövet och en sketen etta i betyg! 
(Smaken är som baken, David avgudar Charles Bukowskis alla verk.)