...men det räckte inte hela vägen fram, tyvärr. Nej, jag tror helt enkelt vi, som så många gånger förr under resans gång, hade byggt upp en luftslott på tok för högt, på tok för stort, på tok för magnifikt, för att Santiago i verkliga livet skulle kunna nå upp till dessa förväntningar. Ni tycker kanske att vi borde lärt oss av, bland annat, Cuba-vistelsen, att allt inte alltid te´r sig som man tänkt, men ni förstår att förhoppningar och tankar är stört omöjliga att styra, vare sig man vill att det ska vara så eller ej! Fast nu får ni inte tro att Santiago är skit och pannkaka, nej nej, bara lite dystrare än vårat luftslott ville visa på.

Klockan 15:00, onsdag, infann vi oss på stationen i Salta, ty så var bestämt. Bussen skulle avgå halv fyra, som vanligt en nattbuss, och denna skulle ta oss till Argentinas västra utkant, vingårds-staden Mendoza, för att där vänta i två timmar på vidare buss mot Chiles huvudstad, Santiago. Svenska, d.v.s. punktliga, som vi är stod vi på stationen med allt vårt bagage och kikade efter bussen. I enlighet med våra tidigare erfarenheter förväntar vi oss aldrig att bussen ska komma inrullande en endaste minut innan avgång, ty det där med marginaler är och förblir INTE sydamerikanernas grej, men hoppet är ju det sista man ska tappa! Vänta, vänta. Vänta lite till. Vänta, vänta och vänta. Tiden gick, men bussen gjorde det inte. När klockan slog avgångstid gick vi in på stationen för att ifrågasätta varför i hela fridens namn bussen dröjer och fick då till svars att vi kunde vara lugna, den kommer i sinom tid, alldeles strax. Okej. Vänta, vänta. Vänta lite till, men ingen buss. Vid det här laget började vi ana Christer Ulfbåge i mossen (dom som fattar, fattar!) och myror i brallan då våran två-timmars-marginal i Mendoza krympte allt mer och mer för var minut bussen valde att frånvara. Nej hörredu, sa vi till varandra i kör, nu får vi fanimej fråga vad som står på egentligen! Efter att själv utnämnt mig till bagagevakt fick David resolut traska in på stationen igen och efterlysa bussen! Vad vi fick till svar? "The service is late, the bus will be here at 17:15.". Tack för den televerket, tack! Hur kommer det sig att vi, som är ute och buss-backpackar, ALDRIG har någon som helst lycka när det kommer till just bussar? Någon högre makt hyser definitivt rejält med agg mot oss, det är fakta mitt herrskap. Med det sagt var det bara att vänta än mer, men som tur var inhyste stationen en liten restaurang som till min, för tillfället, dunder-förkylda lekamens lycka serverade whiskey i dricksglas, och till fotbolls-freaket Davids lycka visade, ja just det, fotboll. Vi klagade inte speciellt, vi hade´t ju bra, men en liten lyckokick anser jag oss faktiskt vara förtjänta av, så vi fortsätter hoppas.

Kvart över fem stod vi åter i givakt, om än något trumpet denna gång, för att invänta bussen, och efter många om och men avgick den ifrån Salta station strax innan klockan sex, över två timmar för sent, alldeles utmärkt för att göra våran nattliga resa outhärdlig i skräcken för att missa bussen i Mendoza. Eller nja, skräck är väl att ta i, men nog kände vi en nål eller två i rumpan som gjorde att vi inte till fullo kunde slappna av. Efter en smärtfri resa sladdade vi in i Mendoza cirkus tio i ett, tio minuter innan avgång mot Santiago. "Tjoho, prisa Gud!". Fast snarare "snabbt snabbt, hinna köpa mat, få med bagaget, gå på dass, skynda skynda!". Med kom vi och iväg for vi, något luggslitna, men tacksamma.

Vyerna på vägen gav närpå reaktionen "fågelholk". Stundtals satt man närpå som i trans. Så satans vackert så, ja, ord räcker inte till. Vi har sagt detta tidigare, men naturen och platserna vi får se under våran resas gång är något jag aldrig ens kunnat drömma om! Att naturen sen kan växla ifrån snö, bergstoppar och klarblå himmel till vidsträckta fält, sommarhetta och orangemålad himmel på en halvtimma är för mig förundrande. En del av er må tycka att våran resa verkar omständig och absolut inget för er, men jag kan sannerligen varmt rekommendera samtliga av er att överväga en resa hit! Ni har mitt ord på att det finns något för alla!

Frampå torsdagskvällen klev vi av bussen på "Terminal de Santiago de Chile" och var lost, totalt lost! Avtalet att möta upp vår Peru-kamrat, Joanna, på stationen visade sig vara lättare sagt än gjort då jag kan lova er att Stockholm central är som en fis i universum i jämförelse. Människor överallt, utgångar och ingångar till höger och vänster och vi visste varken ut eller in, men som tur var kom en barmhärtig samarit till vår undsättning, argentinaren Nelson som varit vår "granne" på bussen dit, och erbjöd oss hjälp. Ni ska veta en sak, vårt självförtroende gällande våra spanskakunskaper har gått ifrån hyffsat höga till under jord! När vi i Bolivia kunde föra en konversation, om än simpel, med lokalbefolkningen trodde vi att resten av resan skulle gå som en dans, men argentinarna, tillika chilenarna, har en helt annorluna och totalt obegriplig dialekt, dessutom pratar dom i ultrarapid och kvar står man som ett frågetecken. På något vis, hur vet jag inte, lyckades vi pussla ihop språket och Nelson hjälpte oss ringa Joanna och passade även på att ge oss sitt nummer med orden "Hör av er när ni är i Buenos Aires! Ni kan ju inte ringa, men skicka ett sms vettja!". Denna öppenhet, ack ja vad den värmer ett hemlängtande svenskt hjärta!

Till slut traskade Joanna in på stationen och vi kunde påbörja vår färd mot vårt boende i staden, Joannas hem. Ni förstår att hon bor i ett kollektiv här i Santiago, ett gammalt kylslaget hus som hon delar med ett par chilenare, en fransyska och en amerikanska, mycket trevligt! Vi har bidat vår tid med att promenera omkring, insupit staden, insupit det goda röda vinet (det gäller att passa på, while in Rome liksom), lagat mat, besökt otaliga second hand-butiker och besökt slummen. Det sistnämna tycker jag vi går in aningen närmre på, hör här:
Dagen som var igår, alltså lördag, stod det jobb på Joannas schema, med sluttid 23:00. Då var avtalet som sådant att strax innan elva skulle vi ta oss med tunnelbana till hennes arbetsplats, Aji Hostel, för att därifrån dra ut och göra sta´n! Vägbeskrivningen vi fått visade på att detta skulle vara en enkel match, varpå vi gav oss iväg ifrån huset några minuter efter tio och började gå mot t-bane-stationen, vilken vi överhuvudtaget inte visste vart den låg. Efter att ha vandrat i, vad vi inte var helt säkra på var rätt riktning, närmare en halvtimma tog vi modet till oss att fråga en argentinare om vägen. Puh, vi lyckades urskilja i gröten av ord som flödade ur hennes mun att vi var på rätt väg, fortsätt bara att gå! Jahopp, fram kom vi men då uppstod givetvis ett nytt problem, nämligen påfyllnad av åkkort! Med maskinen framför oss insåg vi, då om inte tidigare, att vi definitivt inte fått grepp om spanskan, hur fan gör man?! Troligtvis måste vi sett ut som om vi sålt smöret och tappat pengarna, för fram kom en kille som, kors i taket, pratade någorlunda engelska och hjälpte oss reda ut det hela. Några minuter senare satt vi på tunnelbanan påväg mot vår destionation, stationen för tunnelbane-byte, och minuter efter det var vi påväg mot vår slutdestination, Joannas jobb. Väl uppe på marknivå igen insåg vi att vägbeskrivningen tycktes på tok för enkel än vad den egentligen var, denna plats var ju enorm, men på någe vänster redde vi ut det och steg lättade in på hostelet tio över elva. "Söker ni Joanna? Jaha, men hon har gått hem, men gå ni till Avenue Salvador och ta någon av buss 420, 513 eller 514, så kommer ni hem.". Jahopp, då vare det där med den gamla oturen igen ja! Efter att ha bökat och knökat i över en timme fick vi beskedet att bege oss hem igen, men först var vi, utan att inneha karta, tvugna att hitta till Avenue Salvador. Good luck! Efter att ha velat lite hit, sedan lite dit, trillade vi på gatan tillika busshållplatsen och efter blott en minuts väntan kom bussen och det var bara att hoppa på. Helt ovetandes om restiden eller vad vi skulle förvänta oss av omgivningen utanför bussfönstret gav vi oss iväg, men när det gick allt längre och längre tid och husen blev slitnare, gatorna mörkare och människorna syntes allt mer tvivelaktiga anade vi att något var fel, väldigt fel, varpå vi frågade busschauffören "Plaza Ñuñoa?". Otrevligt mummel och obegripligheter till svars, hur skulle detta sluta? Som tur var satt där på bussen ett äldre par som hört vårt spörsmål och ville gärna hjälpa oss. Det var dessvärre inte mycket vi lyckades tyda, men tydligast blev ändå när mannen sa "detta området är..." och drog med fingret över halsen och frun skakade medgivande på huvudet. Okej, nu var det nog dags att börja bli lite rädda här! Dom fick oss av bussen och ropade, hojtade och pekade att den bussen DÄR borta ska ni med, skynda skynda! Vi förstod TYDLIGT att detta inte var ett område man som turist ville vistas på en mörk, sen lördagsnatt. Vi kom turligt nog på bussen i rätt riktning och strax efter klockan ett staplade vi in hemma hos Joanna och då var liksom lördags-nöjes-suget som bortblåst, varpå vi somnade sött, tacksamma över att inte sitta bundna och rånade runt ett träd likt gringos tillfångatagna av rödskinn.

Valparaiso är staden vid Chiles kust som vi reser vidare till imorgon. Hur länge vi stannar där återstår att se, men då Chile hittills inte riktigt visat sig så härligt som vi trodde kommer vi troligtvis åka tillbaka till Argentina, rättare sagt Mendoza, redan framåt onsdag/torsdag. Ni får, som sagt, inte tro att Santiago är kass, men det faller oss helt enkelt inte rätt och slätt på läppen, och då vi stormtrivdes så ofantligt bra i Argentina vill vi avlägga mer tid där. Dock läste jag att stället vi längtar mest till, vårt drömmål på resan, Rio De Janeiro, innehar vintertid när vi är där! Detta har gått mig helt förbi, en liten fågel har nämligen viskat i mitt öra att i Rio är det minsann ständigt jättevarmt och detta svalde jag med hull och hår. Nåväl, det kommer förhoppningsvis och troligtvis vara svensk sommarvärme, och bara jag får en skrytig bränna lagom till hemfärd och åtminstone avnjuta en Caipiriña i solnedgångens sken så är jag mer än nöjd! Nu sätter jag punkt och vill även passa på att gratulera alla mammor, ty idag är det morsdag här i Chile. Grattis, speciellt till min mamma, världens bästa mamma!

I väntan på försenad buss är vissa tacksamma för att det finns fler som inte kan leva utan en grön tv-bild...


...och vissa nöjer sig med en go´ bok!


Detta tyckte Matilda, 23 år, och David, 24 år, var väldigt lustigt!


Vy från ett bussfönster...






DETTA, mina vänner, kallar jag serpentin-väg!


Äntligen hemmagjord frukost igen, med Wasa-knäcke! Jajamen, det finns att inhandla här i Santiago förstår ni.


Huset vi bor i.


Gatan vi bor på.


Värden vi bor hos.


David i färd med att tillaga sin ooonderbaora Bouf bourguignon.


Kvinnans rätta plats i köket!


På promenad genom sta´n.


Lis och vållullar, jo jag tackar ja´!