Ibland krävs det inte mycket för att man, när dagen går mot sitt slut, kan tänka tillbaka på dagen som varit och med ett litet leende nöjt konstatera att den varit bra.

När vi trötta och sömndruckna satt vid frukostbordet imorse var det ingen av oss som riktigt såg fram emot denna fredag i La Paz. Det såg ut som att det skulle bli ytterligare en dag av väntan. Väntan på att timmarna ska passera så att vi kan hoppa på nattbussen och åka vidare i den sydamerikanska natten. De här dagarna brukar se ut så här. Packa väskan på morgonen. Checka ut runt 10-12. Slänga in väskorna i ett väskrum. Traska runt på stan. Sitta på internet-kafé. Äta lunch. Traska runt på stan. Kolla på folk. Återvända till hotellet. Byta om till bekväma kläder. Göra sina behov på hotellets toa. Ta en taxi. Vänta på bussen. Hoppa in i bussen. Förhoppningsvis sova på bussen.

Det blir ofta inte de roligaste dagarna på resan. Idag lyckades dock denna väntans dag bli en bra dag. Den började som vanligt, promenera på stan och surfa, sedan satte vi oss på en bänk på Plaza de Sucre utanför San Pedro-fängelset (f.ö Matildas favoritplats i La Paz) och åt varsin glass. Efter en stund kommer en boliviansk gubbe och slår sig ner bredvid oss. Han samtalar lite lätt om vardagliga ting. Att han inte gillar Bolivia för att det är för kallt, att kyrkan vid torget är från 1400-talet och att vi har vackra blå ögon. För att sedan tacka för sig och traska vidare genom parken denna fredagsförmiddag. Inte mycket att prata om egentligen men det är sådana här små gemytliga möten som gör att det är underbart att resa. Bara en liten pratstund med en människa som lever sitt liv så olikt ens eget på andra sidan jorden.

Dagen fortsatte, vår vana trogen, med en lunch på Elins Café del Mundo. Precis när vi kommer in säger Elin till mig att guiden från rosabussarna-resan för två år sedan, Marco, precis lämnat caféet och finns på andra sidan gatan. Jag lyckas greppa tag i Marco när han kommer ut från en telefonkiosk (jo det finns fortfarande sådana här) och får ett förvånat ansikte till svars. Marco som är från gruvstaden Potosi i Bolivia träffade en svenska i Bolivia, de flyttade till Sverige, fick tre-fyra barn och skilde sig. Då började Marco jobba som guide åt Rosa Bussarna i Sydamerika. En lite lurig kille med många bollar i luften. Hur som helst, det är alltid lika trevligt att få syn på ett gammalt bekant ansikte, snacka en stund, utbyta vänlighetsfraser och lyckönska varandra inför framtiden. Det blev några timmar på caféet där vi återigen tjötade gött med Elin, glupskt satte i oss varsin chokladboll och till slut sade hej då och lyckönskade Elin inför hennes kommande bolivianska bröllop.

Som sagt, ibland krävs det inte så mycket mer än några trevliga samtal och möten med fina människor för att dagen ska bli bra.