Sista dansen i Rio...
Trodde ni gardagens inlägg skulle komma att bli det sista i historien "David och Matilda gör Central- och Sydamerika"? Isafall kunde ni inte ha mer fel! Men da den 145:e dagens inlägg blev förvanansvärt langt tänker vi nu enbart bjussa pa lite gottigheter för öjjena era, och även lugna er med att väskorna är packade, allt gick ner, sa vi syns pa Landvetter pa torsdag hoppas jag?
Sista dagen i Rio de Janeiro, dags att beta av Cristo Redentor a.k.a. Jesus-statyn pa var lilla lista av världens sju underverk. Här poserar vi för kamerorna framför den nästan lika kända socker-toppen a.k.a. Pão de Açúcar.
Inte ens halvvägs upp och utsikten var som tagen ur en tavla! Eller ur en "Fast and the Furious"-rulle. Men skam den som ger sig, allt eller inget, hela vägen upp till Jesus var bestämt!
Väl uppe vid frälsarens fötter var utsikten enorm, fattas inte annat.
Hej Jesus!
Spejar ut över Barra Lagoa.
Nagra gentila apor kom och morsade pa oss. Lika trevligt varje gang, i synnerhet när dom tuffat te´ sig med frisyr alá MC Hammer.
SISTA PACKNINGEN, tacka fan för det!
David Anders Claesson, som ni är vana att se honom. Blaögd och skäggig, men om han ler? Ja, det har aldrig nagon lyckats utröna...
...FÖRRENS NU! En eftermiddag i Paraty fick han för sig att nu sa är det slut pa gamla tider, nu sa är det färdigt inom kort, nu ska hela rasket rakas, nu ska hela rasket bort! Frillen kan ni dock tacka mig för, inte barberar´n som utförde ett tvivelaktigt jobb, vilket ledde till att jag fick sätta sax och trimmer i nävarna och skrida till verket med nagot herr Claesson velat länge, klippa kort. Men som sagt, för första gangen pa 3 ar är skägget väck, dessvärre kommer ni inte fa se detta live, da det, hör och häpna, allaredan växt ut och att halla´t kort finns inte pa kartan tydligen...
Och på den 145:e dagen...
Long time no see, som dom säger i staterna, och är man pa resande fot har man frisedel att slänga sig med utomländska uttryck. Och nu var det faktiskt "lang tid ingen syn", dels för att vi satsar helt och fullt pa att ha semester sahär pa slutspurten av dessa 147 dagar pa resande fot, och dels för att vi faktiskt inte gjort nagot vidare intressant eller spektakulärt som är värt att berätta om. Men da vi känner att vi maste löpa hela linan ut och inte ramla pa malsnöret kommer vi härmed koka ihop en, förhoppningsvis, ätbar soppa av varan sista tid här i Brasilien. Sa, nu kör vi gott folk, vi tar vid där vi slutade, bon apetit...
Klockan 09:20 onsdagen den 20 juni satte vi oss pa denna resas absolut sista bussresa. Ja, atminstone den sista langfärdsbussen, stadsbussarna här i Rio kunde vi definitivt klarat oss utan, men ater till det senare. Det var med iver, lättnad och en skvätt eufori som vi gjorde oss bekväma i bussen, närpa sentimentala, men ända inte ty sa herrans kul att aka buss är det faktiskt inte, även fast bussarna i Brasilien har varit bland det bästa pa hela resan. Bra gjort Brasse, och tack ska du ha! Väl pa bussen hade vi, enligt tidtabellen, 5 timmar framför oss, men da vi numera gar pa "Sydamerikansk tid" vet vi att detta som minst betyder 6 timmar.
Mycket riktigt, strax efter att klockan slagit 15:00 rullade vi in i Rio, närmare bestämt pa en busstation. Vilken visste vi inte, och inte heller hade vi i förväg tagit reda pa vilken busstation vi skulle kliva av pa. Dalig planering eller var vi bara blaögda som trodde att Rio, största staden i Brasilien med en folkmängd pa närmare 11.9 miljoner invanare, enbart skulle hysa en bussterminal? Vet ej, men av klev vi och rätt blev det. Högg en taxi, fick efter cirkalisa 7 uttals-försök, fram vilken adress som var varan slutdestination, och fram kom vi. Fram till CabanaCopa, hostelet vi blivit varmt rekomenderade. Tja, vad kan vi säga? Vad sägs som en repris? Smaken är som röven, klöven! Vi förväntade oss nagot som, enligt rekommendantens utsago, skulle vara "det bästa hostel jag nagonsin bott pa". Troligtvis, och turligt nog, har vi uppenbarligen tidigare bott pa riktigt dunder-vinnare till hostels, ty detta var ett no-no-no. Tillat mig delge er ett djupdyk i historien om CabanaCopa and the two idiots abroad! Vi anlände till nagot som till en början sag helt okej ut. Den gladlynta och trevliga grabben som stod i receptionen önskade oss varmt välkomna och bad oss fylla i ett "kontrakt" gällande var vistelse här. Punkter som "sabotage debiteras kreditkortet", "hostelet ansvarar ej för stulna tillhörigheter" och "märk din mat med namn och datum" prickades av, men sen kom vi till den kritiska punkten "vi kommer debitera dig för eventuell sanering om du tar med dig bed-bugs till hostelet". Jahopp. Da jag trots min laga alder och verila kropp lyckas dra pa mig alzheimer minns jag ej om jag berättat om följande i förra inlägget, sa jag ber om ursäkt för eventuell upprepning, men under resans gang har vi rakat ut för bed-bugs pa diverse ställen. Vet ni inte vad bed-bugs är? Inte vi heller, egentligen, och det är just detta som gör det hela än mer obehagligt, och i ärlighetens namn har ingen av oss vagat googla det av rädslan av vad svaret ska visa. Vad vi däremot kan berätta, av egen erfarenhet, är att bed-bugs är en ohyra som kan liknas vid ett kvalster, spindel eller lus, som lever i sängar och ger bett pa langa rader. Spindelbett, som vi ocksa fatt otaliga, ger ofta en rodnad kring sjävla bettet, sitter i langt om länge och sitter ett och ett, inte i stora flockar. Bed-bugsen däremot, dom biter helt enkelt i langa rader, bett efter bett som ett pärlband pa armen, magen, benet eller vart än just DU är som go´ast att sätta tänderna i. Dom är yttepyttiga till växten, antar färgen gul och stört omöjliga att värja sig emot. Inte ens det starkaste myggmedlet de kunde uppbringa i Peru satte P för dom. Enna sega jävla rackare helt enkelt. Ater till den kritiska i historien jag försöker berätta emellan mina egna "avbrytningar". Jo, efter sista natten i Paraty upptäckte jag att min arm bokstavligt talat invaderats av bed-bugs-bett, och Davids rygg var täckt av en liten radda den ocksa, men da betten inte kliar eller sticks, utan bara finns där och är sytliga, lade vi ingen större vikt vid detta da vi lämnat hostelet, och därmed även smittohärds-sängen. Well, inte trodde väl vi, tva renliga svennar, att bed-bugs är en akomma som förföljer dig? Men vad skulle vi göra? Det var bara att kryssa i rutan "OK", och slänga pa pokeransiktet för vi har ju absolut inga bed-bugs vi inte, höhöhö.
Efter den valsen tog vi vart pick och pack och begav oss mot rummet, eller ska vi kanske säga cellen. Boendena här i Rio är SVIN-DYRA, och som ni kanske läst har staden denna veckan agerat värd för en enorm miljökonferens där höjdar-politiker fran all världens hall och kanter kommit och talat, sa även fran Sverige. Tummen upp för att världen sakta men säkert börjat inse att vart sätt att leva är ohallbart, tummen ner för att deras möten gör att boendepriserna slar i taket! Väldigt, väldigt mycket pengar trodde vi skulle resultera i ett suveränt och rymligt 8 bädds dorm. Hur kunde vi vara sa dumma? Jag och matt är ingen bra kombo, men enligt min uppskattning är arean 3x10 meter i den "cell" vi inhysts i. Vi delar alltsa denna med 8 andra svettiga människor, med vardera minst ett stycke skrymmande bagage. Okej, det finns förvaringsskap för dessa. För väskorna alltsa, inte för de andra svettiga turisterna, om det ända vore sa väl, men dessa förvaringsskap rymmer icke ett stycka skrymmande bagage vilket resulterar i kaos! Lyckligt nog avslutades konferensen vid veckans slut, och da manga av vara rumskamrater var deltagare utav denna atervände dom hem och vi jublade! En grabb aterstod, han reste klockan 5 imorse (utan att ha packat dagen innan, IDIOT! Levde jävel med sina prylar och tände taklampan, vilket är ett big no-no i ett dorm om folk sover, innan han gav sig av), en ny grabb kom, men vi jublar ända!
Sa, som sagt, att vi dels riskerar att ha dragit hit bed-bugs och dels bor i en cell gör inte att oddsen för det hela ser speciellt lovande ut. För fa toaletter som städas pa tok för sällan, en usel frukost, en spis som ser ut att ha blivit kvar sen portugiserna invaderade stället för flera hundra ar sedan, en bar som tycker att eftermiddagen är bästa tiden att ha öppet pa istället för pa kvällen, fullt utav riktiga jävla rötägg till turister, och ja, blä blä och blä. Visst har det sina goda sidor ocksa, som att sma nyfikna apor gör en sällskap till frukost, men fördelar har ju alla hostels, dock väger dom langt ifran över pa CabanaCopa. Vi har atminstone nära till stranden numero uno, alltid nagot!
Sa, som sagt, att vi dels riskerar att ha dragit hit bed-bugs och dels bor i en cell gör inte att oddsen för det hela ser speciellt lovande ut. För fa toaletter som städas pa tok för sällan, en usel frukost, en spis som ser ut att ha blivit kvar sen portugiserna invaderade stället för flera hundra ar sedan, en bar som tycker att eftermiddagen är bästa tiden att ha öppet pa istället för pa kvällen, fullt utav riktiga jävla rötägg till turister, och ja, blä blä och blä. Visst har det sina goda sidor ocksa, som att sma nyfikna apor gör en sällskap till frukost, men fördelar har ju alla hostels, dock väger dom langt ifran över pa CabanaCopa. Vi har atminstone nära till stranden numero uno, alltid nagot!
Tiden här i Rio de Janeiro har förflutit förvanansvärt snabbt, nästan lite för snabbt. Och vad har vi da gjort under tiden? Jo, de tva första dagarna höll vi tummarna för att solen skulle kika fram, och när den väl gjorde det har vi gjort vart yttersta för att bygga bränna pa Copacabana, druckit 15kronors Caipirinhas, kollat fotboll med mera, med mera. Tillat mig ga närmare in pa det sistnämnda.
Som ni säkert vet har ett utav Davids stora mal med denna resan varit att bevittna fotboll utav världsklass! Dessvärre har vi endast suttit pa läktaren en gang, och detta var i Guatemala, pa en andra divisions-match. I Buenos Aires var vi bägge tva taggade till tusen för att fa se "riktig" fotboll, men tyvärr var det pa tok för dyrt, och da det inte spelades nagon höjdar-match under tiden vi var där fick det va´. Men nu, nu var tiden kommen! 700 svenska rikstaler pungade vi ut för varsin biljett till matchen Botafogo - Ponte Preta, med avspark igar. Var skjuts dit bestod av en minibuss som fylldes upp av oss, en brittisk kille, en belgisk kille, ett par ifran Puerto Rico, tre schweishare, och... FYRA GALNA SKOTTAR I KILT! Sanna mina ord, dessa grabbar levde för livets ljuva! Hall igang och tjo och tjim var deras melodi, och faktum är att dom var enna riktigt skojiga pysar med en god humor och hela härligheten hängandes fritt under kilten, som sig bör.
Innan matchen slog vi läger vid en lokal "pub", närmare bestämt mitt pa gatan utanför ett hem där dom salde öl och korv över staketet. Later det otrevligt? Inte det minsta! Jag vagar till och med pasta att detta är ett av de bästa ställen vi fullnat te´ pa under denna resa! Hur som haver, där slog vi oss ner pa plast-pallar, och hungrig som jag var högg jag in pa en saftig och välgrillad Salsicha, och njöt. Njöt fram tills att jag hörde mig själv vrala i högan sky av att benen pa pallen gav vika at alla hall och kvar satt jag pa backen med min halvt utspilda bärs i näven och fyra AS-GARVANDE skottar rätt i nyllet! Den ena, tillika den som levererade de mest träffsäkra skämten, pekade pa den stackars Ringestena-tösen och gormade "You shouldn´t have eaten that sausage!". Nä, han hade nog rätt, men vill man showa och kamma hem skrattkavalkader, ja, da far man göra vad som krävs!
Sen var det dags för avspark. Som 2 av 7000 i publiken kände vi oss aningen molokna da arenan totalt rymmer 45 000, men när supportrarna väl kickade igang höjdes stämingen till tusen. Trist var dock att hemmalaget Botafogo var skamligt usla och gick förlorande ur striden, men man kan väl inte fa allt antar jag och vi var ända rätt nöjda när vi tagade ut ur arenan!
Sen var det dags för avspark. Som 2 av 7000 i publiken kände vi oss aningen molokna da arenan totalt rymmer 45 000, men när supportrarna väl kickade igang höjdes stämingen till tusen. Trist var dock att hemmalaget Botafogo var skamligt usla och gick förlorande ur striden, men man kan väl inte fa allt antar jag och vi var ända rätt nöjda när vi tagade ut ur arenan!
"While in Rome", som det sa fint heter, kan lätt ändras till "While in Rio" vilket betyder nagot i stil med "svulla sa mycket du bara orkar pa en Churrascaria och hinka i dig billiga Caipirinhas medans du kan!". Detta har vi gjort, jag menar, vi är ju inte dom som är dom, och med sällskap av var vän David satte vi en afton av mot, just det, en Churrascaria. För att förklara pa ett ungefär är detta en restaurang där det ska ätas. Ja ja, det är väl alla restauranger till för, men tro mig, INTE som pa en Churrascaria! Här betalar man ett pris, och för detta far man hugga in pa en dignande buffé full utav alla världens godsaker. Och som om inte det vore nog, med cirkus 5 minuters mellanrum kommer servitörer fram med olika köttspett och serverar. Och serverar. Och serverar. Och det tar aldrig slut! Tror ni att ni har avnjutit gott kött? Ja, da maste ni har besökt en Churrascaria, annars vet ni inte vad ni talar om...
Mätta och belatna styrde vi kosan mot Lapa, ett utav de främsta tillhallena för partaj här i Rio de Janeiro. Bussresan dit kunde dock slutat som en stor blodfläck pa trottoaren da busschaufförerna kör som TVÄTTÄKTA JÄVLA SKIT-IDIOTER HÄR!!! Gasen i botten, bromsen i botten, byta fil hit, byta fil dit. En annan trodde det var en bussbiljett man betalade för, inte en färd i en loco-poco berg-och-dalbana! Förvanansvärt nog kom vi fram till Lapa i behall, och vad ska jag säga? Vi hade a jolly good time! Gata efter gata, efter gata, efter gata, fulla med barer, nattklubbar, pubar, och som om inte det vore nog, stand längs med gatorna där de saldes caipirinhas och pilsner till riktigt planboks-vänliga priser. Dock inte "dagen-efter"-vänliga priser, men vad gör väl det när man endast lever en gang? Det som mitt i all glädje är sa trist är att risken för ran här är större än nagonstans under resan, troligtvis, vilket gör att vi inte har ett endaste foto att visa upp ifran denna kväll da kameran vilade i tryggt förvar "därhemma". Ni far helt enkelt fantisera ihop nagot som passar ert tycke och smak bäst utefter den information jag delgivit er!
Resterande tid, alltsa 2 dagar, kommer spenderas pa följande vis: stek pa Ipanema, besöka Jesus-statyn och socker-toppen, dricka än mer Caipirinhas (while in Rio) och maximera njutningen innan vi tvingas ta plats pa flyget hem. Pa onsdag klockan elva, kvällstid, lättar planet ifran Brasiliansk mark för att ta oss till London. En timmas väntan i London följt utav 2 timmars flyg till Sverige för att, om allt gar enligt planerna, ta mark pa Landvetter 18:45 torsdagen den 28:e juni 2012. Da är det 147 dagar sedan vi vinkade farväl till mamma Anette och mamma Eva-Marie. 147 dagar sedan vi andades svensk luft. 147 dagar sedan vi drack kranvatten. 147 dagar sedan vi vaknade i vara egna sängar. 147 dagar sedan vi för första gangen satte backpacker´n pa vara ryggar. 147 dagar sedan vi pabörjade resan ni här har fatt ta del av, och jag tror även jag talar för David när jag säger att detta varit dom 147 bästa dagarna i mitt liv! Det är med stolthet, glädje och, givetvis, viss bitterhet som vi kommer atervända hem igen. Men, det är inte slut än! Mycket kan hända pa 2 dagar, men var sa snälla och hall tummarna för att det inte ska vara händelser av det negativa slaget. Tack!
Ni har alla hört talas om den, stranden Copacabana. Inte lika go´ en mulen dag som en...
...av de soliga slaget! Det bästa av allt, vi bor blott 10 minuters promenad ifran den. Avundsjuka?
Det är lätt hänt att man blir lite nanig när solen steker pa, inte minst om man gar klädd i vinterjacka och langbyxor. Det kan krävas att man tar en tupplur eller tva för att komma pa banan igen, och da ska man vara glad för att Copacabana har den mjukaste, finaste sanden du kan tänka dig. (Obs! Sant!)
"Davidarna" lirar frisbee/frispee/freespee/flygande téfat. Den ena David träffade vi i Paraty och vi alla fann varann direkt, den andra David träffade jag en regning dag pa Specsavers, men det är en helt annan historia...
Vagorna pa Copacabana är monster, verkligen monster! Knivigt att fa med pa bild, men jag gav det ett försök och även fast detta var langt ifran den största tycker jag ända man kan se att DETTA, mitt herrskap, icke är nagra vagar att försöka "dyka med" i alá Tulúm-style. Hm, vi vet ju alla hur det gick den gangen...
INTE läge att visa sig pa styva linan!
Paret Claesson/Prim, som ni numera är vana att se oss.
Utanför arenan som jag, trots mina försök att trotsa alzheimer´n, inte lyckas komma pa namnet pa!
Ja, vilka tror ni detta är?
HEJA BOTAFOGO!
Varning för apor! Sadana här über-düber-söta apor bor det vid hostelet...
...dessvärre har dom endast visat sig när mobilkameran varit det enda att tillga, därav sämre bildkvalité, men denna lilla herren smög fram och tjuvlyssnade pa vart frukostsamtal. Smooth!
Förvaringsskapen i rummen rymmer som sagt inte mö...
... men en "Prim" gar det allt plats. Tada!
Vamos alá playa, ÄNTELIGEN!
Ohoj styrman Jansson! Och styrman Johansson! Och styrman Österman! Och allt vad ni nu heter! Vissa av er kommenterar här i bloggen, vissa mer frekvent än andra (tack snälla, rara, bästa mamma! Det är en fröjd att läsa dina kommentarer, och ÄNTLIGEN har jag kommit till insikt med vart ifran jag fatt mitt sinne för att definitivt INTE kunna fatta mig kort!). Vissa av er är, för oss, kända läsare, men vissa inte. Och just för att vi börjar sjunga pa sista refrängen här pa denna trevliga instans vi valt att kalla "Two idiots abroad", och i undersöknings syfte (läs: ren och skär nyfikenhet), skulle vi gladeligen uppskatta om ni som följt oss mer eller mindre under dessa 5 manader vill avlägga en rad i kommentarsfältet? Vad som helst, ett "hej" eller "tack" eller "snabba brillor, vart haru kirrat dom?" eller, ja, vad fan som helst. Det skulle värma vara härjade kroppar fran topp till ta!
5 manader har, som sagt, förlöpt, vilket känns helt obegripligt sanslöst! Att vi inom en snar framtid ater star pa svensk mark gar inte första, ty hemresan har hela tiden känts sa avlägsen, men... Vi har sagt det innan och vi säger´t igen, hur underbart resandet än är pa alla möjliga sätt och vis ska det ända bli fantastiskt skönt att komma hem. För ett tag. Jag betvivlar att vi självmant kommer bli staende och stampa pa samma plats en längre tid, nu när man fatt smak pa sa mycket annat än lella Ringestena, som dock fortfarande är himmelen pa jorden!
Eftersom ni, troligtvis, är sadana fruktansvärt sympatiska människor sa antar vi att ni vill ha en för- och nackdelar-lista med att sätta fötterna pa bla-gul mark igen? Inte? Ha, det far ni minsann ända, so here we go!
Fördelar med att atervända hem till Svea rike:
- Kunna öppna ett kylskap, fyllt med göttiga saker! Drömmen att fa sätta tänderna i en grov macka med leverpastej och gammeldags ättiksgurka. Eller kavring med massa smör och kaviar, aaah.
- Kunna dricka vanlig, hederlig, go´, kaller mjölk. Utan konserveringsmedel och ett bäst-före-datum ett ar framat.
- Kunna spola ner pappret i toaletten, inte i en korg vid sidan om, och överlag slippa oroa sig över stopp i tjottan.
- Kunna duscha varmt när fan man vill, hur länge man vill OCH varmt vatten i kranen pa toan och vasken. Diska rent är stört omöjligt utan hett vatten!
- Bekvämligheten att alla butiker tar kort, istället för tvärt om. Och bekvämligheten, och tryggheten, med att alla uttagsautomater godtar ditt kort. Och att det överhuvudtaget finns uttagsautomater.
- Första vad som sägs pa TV:n, och slippa en spansktalande, grovröstad Steve Carell och en Jennifer Aniston med rökröst alá gul Blend-kärring.
- SNUS!
- Slippa att tvingas ta pa sig smutsiga kläder, och kunna tvätta när fanken man vill.
- Kunna dricka vattnet ut kranen. OBS! Var tacksamma över denna lyx, det säger jag bara...
- Kunna jäsa ner sig i soffan en regntung dag och köra "Polisen i Strömstad"-maraton eller guldkornen ur "Grattis världen!".
- Kunna läsa en tidning. Ah, "Veckans NU!", skvaller!
- Äta bakverk och godis som smakar annat än torrt, sliskigt socker. Ah, jordgubbstarta med grädde! Ah, saltlakrits!
- Ha bilen som alternativt transportmedel.
- Slippa vidriga, skabbiga rabieshundar, ÖVERALLT!
- Fika, fika, fika!
- Kunna dricka kaffe utan att minuten senare ila till toa, och, ja...
Nackdelarna med att ater sätta alebottnarna pa svensk mark:
- Första vad alla säger. Ibland ids man inte lyssna pa blasta fjortistjejer och slöddriga alkisar pa bussen.
- Att alla andra förstar vad man säger. Slut pa skitsnacket om gud och alla människor.
- Tvingas vara gla´ över EN solig sommarvecka om aret istället för FEMTIOEN.
- Behöva sitta med hundhövet, alternativt undvika, om man beställer en pilsner före kl.18. Pa en helg.
- Bli skinnad av att äta pa restaurang.
- Bli skinnad av att inhandla alkohol, som man maste armbaga sig fram till pa ett Systembolag med skrala öppettider.
- Inte kunna avnjuta en ljummen kväll utan mygg och knott.
- Stress och jobbpress, ve och fasa.
- Betala räkningar.
- Tvanget att ständigt ha med sig yuppie-nallen, om man inte vill höra "Varför svarar du ALDRIG?!".
Ja, listorna kan göras oändligt langa, men nu har ni iallafall fatt en inblick i, för er som inte vet, hur det är att inte kunna se vardagsting som självklarheter när man lever i en ryggsäck! Och vet ni vad? Här kommer jag knyta igen gottesäcken för denna gang. Vad vi gör om dagarna? Vi njuuuter! Äta, stranden, sola, duscha, sova, ja, det är väl i stort sett allt. Hall till godo med lite bilder vettja, nästa gang är det mycket möjligt att vi har mer spännande saker att erbjuda, da vi nämligen far vidare mot Rio de Janeiro pa onsdag, ai ai ai. Ta hand om varandra och hall nu ställningarna, ty snart ses vi igen!
Ps. Jag gjorde´t! Gevetvis! Det som inte fick hända, det hände. Antar att Cancún är alldeles för langt bak i historien för att göra sig pamint i mitt stille sinne fortfarande. Jajamen, sol-oljan pa, brassa brassa brassa, och nu sitter jag här som ett stoppljus och känner mig dum. Dock har ansiktet klarat sig helskinnat, men bröstet, aj aj aj, den gamle bringan, DEN är inte att leka med. Ack ja, ack ja...
Playan för sig själva, jo jag tackar ja!
Perfekt om man bara vill flyta runt i lugnan ro (ah vad jag minns när jag var liten och skiten och mor min ständigt retades med att hon var mästare pa att flyta, men hur enträget jag än försökte sjönk jag likt en sten. NU mamma, nu vet jag hemligheten: schlappna av!
Annan utmärkt sysselsättning efter att flyta runt och njuta är att läsa sin kärings böcker, som enligt herren själv ska vara sa himmelens kassa. Jo jo...
Mormor och morfar är med, tro för guds skull inget annat!
Med världens bästa Josefinito och Kringlan i lurarna kan även en sadan här icke ergonomisk ställning finnas skön...
...inte minst när man lärt sig av misstaget att icke ha en knuten bikini när man steker rygg-biffen!
Flamman pa rö´ - med ögon som gnistrar ikapp med gatlyktera, det ni!
Paraty-torg by night.
ÄCKEL!!! Bästa sättet att bli av med dom? Pssst och klappa med händerna, väl beprövat! Fungerar närpa varje gang!
Tommen opp för crepes, mumma!
5 manader har, som sagt, förlöpt, vilket känns helt obegripligt sanslöst! Att vi inom en snar framtid ater star pa svensk mark gar inte första, ty hemresan har hela tiden känts sa avlägsen, men... Vi har sagt det innan och vi säger´t igen, hur underbart resandet än är pa alla möjliga sätt och vis ska det ända bli fantastiskt skönt att komma hem. För ett tag. Jag betvivlar att vi självmant kommer bli staende och stampa pa samma plats en längre tid, nu när man fatt smak pa sa mycket annat än lella Ringestena, som dock fortfarande är himmelen pa jorden!
Eftersom ni, troligtvis, är sadana fruktansvärt sympatiska människor sa antar vi att ni vill ha en för- och nackdelar-lista med att sätta fötterna pa bla-gul mark igen? Inte? Ha, det far ni minsann ända, so here we go!
Fördelar med att atervända hem till Svea rike:
- Kunna öppna ett kylskap, fyllt med göttiga saker! Drömmen att fa sätta tänderna i en grov macka med leverpastej och gammeldags ättiksgurka. Eller kavring med massa smör och kaviar, aaah.
- Kunna dricka vanlig, hederlig, go´, kaller mjölk. Utan konserveringsmedel och ett bäst-före-datum ett ar framat.
- Kunna spola ner pappret i toaletten, inte i en korg vid sidan om, och överlag slippa oroa sig över stopp i tjottan.
- Kunna duscha varmt när fan man vill, hur länge man vill OCH varmt vatten i kranen pa toan och vasken. Diska rent är stört omöjligt utan hett vatten!
- Bekvämligheten att alla butiker tar kort, istället för tvärt om. Och bekvämligheten, och tryggheten, med att alla uttagsautomater godtar ditt kort. Och att det överhuvudtaget finns uttagsautomater.
- Första vad som sägs pa TV:n, och slippa en spansktalande, grovröstad Steve Carell och en Jennifer Aniston med rökröst alá gul Blend-kärring.
- SNUS!
- Slippa att tvingas ta pa sig smutsiga kläder, och kunna tvätta när fanken man vill.
- Kunna dricka vattnet ut kranen. OBS! Var tacksamma över denna lyx, det säger jag bara...
- Kunna jäsa ner sig i soffan en regntung dag och köra "Polisen i Strömstad"-maraton eller guldkornen ur "Grattis världen!".
- Kunna läsa en tidning. Ah, "Veckans NU!", skvaller!
- Äta bakverk och godis som smakar annat än torrt, sliskigt socker. Ah, jordgubbstarta med grädde! Ah, saltlakrits!
- Ha bilen som alternativt transportmedel.
- Slippa vidriga, skabbiga rabieshundar, ÖVERALLT!
- Fika, fika, fika!
- Kunna dricka kaffe utan att minuten senare ila till toa, och, ja...
Nackdelarna med att ater sätta alebottnarna pa svensk mark:
- Första vad alla säger. Ibland ids man inte lyssna pa blasta fjortistjejer och slöddriga alkisar pa bussen.
- Att alla andra förstar vad man säger. Slut pa skitsnacket om gud och alla människor.
- Tvingas vara gla´ över EN solig sommarvecka om aret istället för FEMTIOEN.
- Behöva sitta med hundhövet, alternativt undvika, om man beställer en pilsner före kl.18. Pa en helg.
- Bli skinnad av att äta pa restaurang.
- Bli skinnad av att inhandla alkohol, som man maste armbaga sig fram till pa ett Systembolag med skrala öppettider.
- Inte kunna avnjuta en ljummen kväll utan mygg och knott.
- Stress och jobbpress, ve och fasa.
- Betala räkningar.
- Tvanget att ständigt ha med sig yuppie-nallen, om man inte vill höra "Varför svarar du ALDRIG?!".
Ja, listorna kan göras oändligt langa, men nu har ni iallafall fatt en inblick i, för er som inte vet, hur det är att inte kunna se vardagsting som självklarheter när man lever i en ryggsäck! Och vet ni vad? Här kommer jag knyta igen gottesäcken för denna gang. Vad vi gör om dagarna? Vi njuuuter! Äta, stranden, sola, duscha, sova, ja, det är väl i stort sett allt. Hall till godo med lite bilder vettja, nästa gang är det mycket möjligt att vi har mer spännande saker att erbjuda, da vi nämligen far vidare mot Rio de Janeiro pa onsdag, ai ai ai. Ta hand om varandra och hall nu ställningarna, ty snart ses vi igen!
Ps. Jag gjorde´t! Gevetvis! Det som inte fick hända, det hände. Antar att Cancún är alldeles för langt bak i historien för att göra sig pamint i mitt stille sinne fortfarande. Jajamen, sol-oljan pa, brassa brassa brassa, och nu sitter jag här som ett stoppljus och känner mig dum. Dock har ansiktet klarat sig helskinnat, men bröstet, aj aj aj, den gamle bringan, DEN är inte att leka med. Ack ja, ack ja...
Playan för sig själva, jo jag tackar ja!
Perfekt om man bara vill flyta runt i lugnan ro (ah vad jag minns när jag var liten och skiten och mor min ständigt retades med att hon var mästare pa att flyta, men hur enträget jag än försökte sjönk jag likt en sten. NU mamma, nu vet jag hemligheten: schlappna av!
Annan utmärkt sysselsättning efter att flyta runt och njuta är att läsa sin kärings böcker, som enligt herren själv ska vara sa himmelens kassa. Jo jo...
Mormor och morfar är med, tro för guds skull inget annat!
Med världens bästa Josefinito och Kringlan i lurarna kan även en sadan här icke ergonomisk ställning finnas skön...
...inte minst när man lärt sig av misstaget att icke ha en knuten bikini när man steker rygg-biffen!
Flamman pa rö´ - med ögon som gnistrar ikapp med gatlyktera, det ni!
Paraty-torg by night.
ÄCKEL!!! Bästa sättet att bli av med dom? Pssst och klappa med händerna, väl beprövat! Fungerar närpa varje gang!
Tommen opp för crepes, mumma!
5 månaders bokrecensioner, varsego´!
• Resa genom ensamheten + Svart blogg", av Plura Jonsson
+++++ (5)
Plura, din gamle suput, ditt språk kan svaja, liksom din vindränkta blick alltför ofta gör, men det är det som gör't så jävla vackert! Så romantiskt! Så rått! Så jävla mänskligt!
Navet i "Eldkvarn", tillika numera tv-kocken, Plura Jonsson har i "Resa genom ensamheten" skildrat sitt liv på ett nästan oförskämt avklätt sätt. Många gånger blir det brutalt, många gånger avklätt i ordets rätta bemärkelse, ibland lite långdraget, men ständigt förvånansvärt ärligt.
Plura är i mångt och mycket ett fullfjädrat svin, men det kommer han aldrig för att försvara eller förminska allt ont han gjort. Plura är den han är, han har handlat som han gjort, take it or leave it!
Jag diggar Plura, jag diggar långt ifrån alla "Eldkvarns" alster, men Plura tycker jag om, fast jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör't, men så är det. Flertalet gånger kommer jag på mig själv med att muttra "men för fan Plura?!", och det är detta som jag finner så fint med denna bok, den berör!
Att stora delar av barndomsåren i Norrköping dock kunde kortas ner eller slopas helt är inget som på det stora hela drar ner slutbetyget, men det kan däremot göra små stunder utav läsandet aningen tradiga.
Barndom och svineri, framgång och sorg, men detta är inte enbart en bok om krossade hjärtan utan även om krossade tomater. Inte så herrans konstigt kanske, det är trots allt en biografi av och med en av vårt lands största gourmander! Och satiken vad jag njuter av denna matresa som löper parallellt med berättandet ifrån början till slut, och ibland slår jag ihop boken i ren frustration över att den där grillade makrillen är så långt ifrån, men det tar inte många sekunder förrens jag torkar mig i mungiporna och nyfiket kastar mig ut i denna "höga berg och djupa dalar"-historia Plura giver oss.
Egentligen har jag inget mer att diktera ner om denna bok, det är liksom svårt på någe vänster, som att återspegla en hel person... Fem poäng får'n, fan vet om det är för boken i sig eller min outgrundliga kärlek till kungen på Broadway, men gillar du också Plura? Läs den! Om inte? Läs den och älska honom, läs den och hata honom, läs den och känn bägge delarna. Eller låt bli, jag tror herr Jonsson ger blanka fan i vilket! Han har nog fullt upp med att botanisera bland gås-lever och lamm-sadel i Stockholms saluhall, eller idka älgskog i timtals med sin yngre förmåga till flickvän. Eller så skiter han helt enkelt bara i vilket!
• "Kråkflickan", av Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist
+++++ (5)
Ju fler kockar desto sämre soppa? Absolut inte! Dessa bägge grabbar ror hem full pott med bravur och jag kan bra säga *klapp klapp klapp*. Applåd alltså, för att förtydliga för den trögtänkte.
Åh, vad bra den är, "Kråkflickan", jag blir så te' mig så jag inte vet vart jag ska ta till orda! Att denna första bok ut av tre slutar som tidernas nervigaste cliffhanger retar mig inte ett dugg, ty jag vet ju att det finns två till att avnjuta!
Att det är närmare 4 månader sedan jag läste den och euforin fortfarande sitter kvar är väl betyg nog, men jag ska försöka samla mig för att ge er lite mer kött på benen.
*Samlar mig*
Denna thriller har orden "mord och psykoterapi" skrivna över titeln, och jag väljer att citera Sydsvenskan: "Ondska är bara förnamnet i den här skildringen...". Låter smaskigt, inte sant?
I detta fallet betyder två författare två huvudrollsinnehavare, vars historier löper parallellt med varandra [Spoiler alert] för att sedan flätas samman till en [Spoiler alert slut] men det är knivigt att uttala sig om denna bok utan att avslöja för mycket.
"Kråkflickan" är en svensk thriller med stort T, och jag begriper tamejfan inte hur Eriksson och Axlander Sundquist burit sig åt för att författa en 400 sidor lång spänningsbomb. Så välskriven. Så sammanhängande. Så briljant jävla bra! Hatten av alltså, och du är inte dålig om du inte imponeras av denna mentalt skruvade bok!
För ja, det är trots allt mord OCH psykoterapi den handlar om, men för den sakens skull blir den aldrig svår eller oåtkomlig. Mentalt skruvad och sjuk? Ja, men då måste man ha med i beräkningen att det är just detta som gör hela berättelsen.
På något vis vill jag avlägga en notis om vem som kanske inte bör sätta sig på denna banbrytande berg-och-dalbana till bok, men det vette skam, jag rekommenderar den till dig. Och till dig. Och till dig!
Är du en chic-litare som plöjt dig igenom samtliga Candace Bushnell verk? Eller kanske en obotlig Guillou-fantast, som skänkt till liv till Arn och tempelriddare? Läs "Kråkflickan" och älska den! Om du mot alla odds skulle avsky den, ge mig en rejäl känga och bränn boken på bål, men oddsen för att detta skulle inträffa är så små att dom kan liknas vid en fis i universum! Hur kan jag vara så säker på min sak? Läs den så får du se!
• "Hinsehäxan", av Lillemor Östlin
++++ (4)
Okej, hon har ingen sylvass penna direkt, skriftspråket är på en simpel nivå, MEN sicken jävla livshistoria fruntimmer't har!
En annan älskar att vältra sig i tragiska, eller snarare tragikomiska i detta fallet, livshistorier där det finns något främmande och gärna lärorikt att hämta.
Har ni hört talas om Geijer-affären? (Om inte? Då tycker jag ni ska fylla på ert allmänbildnings-konto, pronto! En annan har ett visst förspel ifrån blöjåldern, då min extrema far alltid pratat Palme-mordet, kapardramat på Bulltofta osv med mig och därav sått ett enormt frö utav intresse för svensk nutids-historia.) Har ni hört talas om Doris Hopp? Eller kanske bordellhärvan? Finner ni det intressant? Läs "Hinsehäxan"! Här har ni nämligen Lennart Geijers, vad hon själv påstår, absoluta favorit-hora! Ja, alltså, inte jag då, Gud bevars, utan författarinnan.
Egentligen skulle jag nog rekommendera den till alla er som fascineras av "Dom kallar oss mods"-trilogin eller Berny Pålsons "Vingklippt ängel", eller helt enkelt till er som vill läsa en lättläst livshistoria om en av Sveriges största kåkfarare tillika prostituerade, som hankade sig fram, med hjälp av piller och preparat, med sina två döttrar i 60- och 70-talets Stockholm.
Av mig får den hur som haver hela 4 plus, hur illa hon än skriver och hur stor/liten sanningshalten än må vara.
• "I en förvandlad stad", av Per-Anders Fogelström
++++ (4)
Att börja läsa en romansvit om fem böcker med den näst sista är sämre än omvänt, ja, det blir ju enbart avigt! Men vet ni vad? Det gjorde absolut inte ett endaste någe, även fast jag med facit i hand önskat att jag började från ruta ett, men jag är saligt nöjd ändå.
Vissa av er har säkerligen hört talas om, måhända även själva läst, Fogelströms femologi om Stockholm, Stockholm, stad i världen. (Jajamen, en textrad ut Pughs gamla dänga, men främst titeln på den sista boken i serien.) Redan i bok ett får vi lära känna de människor vi får nöjet att följa fram till slutet, dess avkommor, fruar, män, älskare, osv., vilket till en början gjorde det lite knepigt att hipp som happ hoppa in mitt på, men tack vare författarens klanderfria, fängslande och, på någe vis, "mellan-raderna-informativa" sätt att skriva benade man snabbt ut vem som var vem och vad, och ganska snart var bilden av samtliga personer glasklar!
"I en förvandlad stad" utspelar sig mellan åren 1925-1945 i just jämt vår älskade huvudstad, närmare bestämt underbara Söder och dess arbetarkvarter. Det är detta som får mig att må, ty Fogelström skildrar så vackert och bildligt hur Stockholm såg ut, kändes och förändrades, och som den historie-fanatiker jag är myser jag från topp till tå. Storyn fick mig till en början inte att känna sug, men tacka fanken för att jag gav mig i kast med att följa dessa vardagsliv och öden, för jag gillar't skarpt!
Och varför gör jag då det? Jo, det ska jag be att tala om: För Per-Anders Fogelström skriftspråk är i sig vackert och välgjort, men också så härligt målande och känslofyllt att jag är och känner för huvudpersonerna, samtliga av dom, hur olika de än må vara. DET tycker åtminstone jag är skickligt gjort och med finess förtjänar en stark fyra!
Det enda mindre bra, och absolut enda, är att jag stundtals kan känna det aningens rörigt och virrigt med alla dessa huvudpersoner, men det kan eventuellt ursäktas med att jag är extremt namnblind. I vilket fall som helst, inköp utav samtliga titlar, och i synnerhet sista delen som jag tror kommer falla mig ypperligt på läppen med sitt tids-spann på 1945-68, är prio ett på inköpslistan vid hemkomst. Känner du också för en tidsresa bland historiens 08:or? Då tycker jag du ska följa i mina fotspår! Fast förslagsvis, börja med bok ett...
• "Tårtgeneralen", av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson
+++ (3)
Den geniala humorduon Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har gjort det igen, om än inte lika lysande som i "Två nötkräm och en moviebox", men jag slår dom inte på fingrarna för det. Jag anser trots allt att dom trollat med temat för boken, och även om "Tårtgeneralen" måste erkännas vara ganska seg till en början, spricker den undan för undan upp och blottar en roande och tragikomisk historia väl värd att bida sin tid åt. Historien om Hasse P, den gamla a-lagaren som, som så många gånger förr, söker lyckan på nytt i en ny småstad, denna gång smutskastade Köping. Nykter och optimistisk ger Hasse sig fanken på att bli rikskändis och inta rollen som kungen i sta'n, men hur blir man det i en inskränkt småstad? Genom att glida runt på stulna cyklar i Parneviks gamla kostym? Delvis, men främst för sitt försök att sätta Köping på kartan genom att baka världens största smörgåstårta och på så vis hamna i Guinnes rekordbok! Enkelt? Den som läser blir varse!
Radarparet tar alltså med oss på en resa genom en speciell och anmärkningsvärd tid i huvudpersonen Hasse P's liv, och det är lika mycket en tid-och-plats-skildrande dokumentärbok som en humoristisk och extremt välskriven biografi, som man stundtals önskar inte vore verklighetsförankrad, för Hasse P's eget bästa.
En annan älskar Hammars och Wikingssons sätt att skriva och uttrycka sig, och jag lovordar även deras sätt att peta in fullkomligt relevanta, tillika irrelevanta, anekdoter som utan dessa inte hållit boken flytande.
Dock måste jag höja ett varningens finger, jag tror nämligen inte "Tårtgeneralen" faller alla på läppen, men jag har svårt för att utröna vem som ska hålla sig borta och vem som ska kasta sig över den. Liksom författarna ifråga, och inte minst huvudpersonen, är boken speciell på många vis. Skrattar du högt åt "100 höjdare", eller roas av att gotta dig i andras olycka eller små-stads-satir? Då tycker jag du gör rätt i att ge denna bok en chans!
Att boken är på tok för kort är inget grabbarna kan rå för, dom återberättar ju enbart historien, som tyvärr inte håller hela vägen. Detta i samspel med att "Två nötkräm och en moviebox" var så strålande att denna faller i skuggan, gör att det inte räcker hela vägen fram till full pott, men tre stackars plus får den! Till slut, tack Filip och tack Fredrik för att ni är så inåtahelsickes, jävla bäst!
• "Mannen som dog som en lax", av Mikael Niemi
+++ (3)
I mina ögon utspelar sig denna bok i den absolut ultimataste deckar-miljön, Norrland, närmare bestämt Tornedalen. Åh, egentligen borde alla böcker, deckare eller ej, utspela sig här i ur-sköna Norrland, men det är klart att det hade la bli'tt för bra. Och trist.
Som sagt, parallellt med Stockholm, utspelar sig denna rafflande deckare i Tornedalen. Oh ja, den ÄR rafflande och spänningen gör att vart du än befinner dig i boken är det en lidelse när du tvingas lägga den ifrån dig. Och säg mig, vem tycker inte om när mördaren/mördarna ges till känna först på sista, ja faktiskt absolut sista sidan, och innan dess sonderar hjärnkontoret för fullt mellan hundratals andra kandidater. Så spännande? Jajamen!
Överlag en bra och, mestadels, välskriven bok som faktiskt riktar sig till alla, delvis på grund av sina vitt skilda karaktärer. Min tidigare uppfattning är att enbart män 40+ sätter Mikael Niemis böcker i sin hand, men tji, detta är en bok jag definitivt varmt rekommenderar till alla som vill läsa en svensk deckare med glimten i ögat OCH djupaste allvar. Tjej som kille, gubbe som käring.
Tre plus, nääästan fyra, men i min smak var den på tok för kort! Minns ej med säkerhet, men cirka 200 snabbt slukade sidor, vilket är synd då jag fann den såpass roande och fängslande, och jag är fullt övertygad om att herr Niemi hade lyckats bre' på med ytterligare 200 sidor utan att boken, för den sakens skull, skulle dala det minsta!
Som sagt, jag kommer nog sätta korpgluggarna i den igen, därav tre plus, och jag kan inte bärga mig tills jag kommer hem och får sätta tänderna i "Populärmusik från Vittula".
(Efterlysning!!! Har du eller känner du någon som möjligtvis sitter på ett exemplar utav "Populärmusik från Vittula" att låna ut, skänka bort eller sälja för en spottstyver, vänligen, hör av er! Den finns nämligen ej att få tag på någonstans, åtminstone inte vad mitt ljus och lykta kan ge sken av.)
• "Min mormors historia", av Katarina Mazetti, Bodil Malmsten, Zinat Pirzadeh m.fl.
+++ (3)
Först och främst vill jag klargöra hur boken är uppbyggd, för att ge denna recension rättvisa. Tolv kvinnor i olika åldrar, från olika samhällsskikt har fått i uppgift att på cirka 20 sidor författa ner historien om deras mormor, för att sedan samla dessa tolv historier i en och samma bok, "Min mormors historia".
Vad tycker då jag om detta koncept? Svaret: Oerhört intressant, men...
Till en början tyckte jag idén var genial! Det var med ett pyrande intresse som jag kastade mig in i första historien, den om Birgitta Stenbergs mormor Alma, men något jag insåg ganska kvickt var att denna bok tyvärr kommer spela rollen som lättsmält busslektyr snarare än slukar-boken man ägnar timmar åt uppkrupen i soffan. Efter att ha läst ut boken känner jag en konstig tomhet, som om jag bara skummat boken. Ni förstår, på blott 20 sidor har man inte spelrum att bjussa på djupgående scenarion, vilket bidrar till att man aldrig får chans att lära känna personerna ifråga. Ibland på gott, ibland på ont, ty vissa av berättelserna är så gripande så lite vill ha mycket, medans andra går in i hjärnkontoret för att sedan försvinna ut igen.
Något som däremot är totalt gott är alla dessa olika sätt att skriva, som jag till en början befarade skulle bli jobbiga, men visade sig vara en riktig fröjd! Flertalet utav författarna skriver så jag hurrar, och man hinner heller aldrig tröttna med tanke på historiernas komprimerade storlek, snarare få mersmak.
Måhända upplägget hade kunnat ros i hamn om författarna fått mer sidor att fylla, men nu fick dom inte det därför tilldelar jag "Min mormors historia" 3 plus, varav ett är för det fina omslaget och för att den vill lyfta fram den starka kvinnan och hennes rätt i samhället. Halleluja!
• "Just kids", av Patti Smith
++ (2)
Nja, denna högt svävande ballong sprack ganska snabbt och seglade ner till marken.
Måhända att många av er tror jag är ett Patti Smith-fan, jag har hört det förr, men då tror ni fel. Det är ingen artist (icke att förglömma att hon även har konstnär och poet på sin lyra) jag fastnat för, däremot har hon levt i en era och krets där hon frotterat sig med människor jag sannerligen tycker om och finner intressanta, såsom David Bowie och Bob Dylan, och det var nog mina förhoppningar om en dokumentär ifrån denna svunna tid som fick mig att öppna denna självbiografi.
Just det, själv-biografi! Från sida ett till slutet maler Patti på om sig själv och sina tankar och, bortsett ifrån årtals-stämplingen, tycker jag inte att man någonstans i boken får en känsla av tiden. Rent krasst kunde den utspelats 1998, och det gillar jag icke!
Förutom Patti själv släpper hon in ännu en person i boken, sin älskade livskamrat Robert, men nja, jag vet inte om det är hennes brist på dynamik eller mitt ointresse för personerna ifråga som får mig att med lidelse tvinga mig igenom mer än hälften av boken, men något är det som inte alls tänder en låga hos mig. Jag frågar mig åtskilliga gånger vad det är som gör denna boken så världsomspännande hyllad, men jag antar att smaken är som röven, klöven, och att jag, som det verkar, ensam utgör den ena skinkan.
Läs "Just kids" om du är intresserad utav Patti Smith. Läs "Punken - Please Kill Me" om du vill läsa en dokumentärbok om rockens vilda födsel, med allt ifrån Lou Reeds första homosexuella utsvävningar till Iggy Pops enorma och roande, fast att extrema (no shit?) drogberoende. Den boken kan dock vara lite kärv den med emellanåt, då den är uppbyggd ur och med intervjuer, men å andra sidan är det en bok som du kan lägga ifrån sig några veckor för att sedan med enkelhet plocka upp igen. Men, "Just Kids", två tråkiga plus.
• "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", av Jonas Jonasson
++ (2)
Kalla mig löjlig, men det enda som fått mig att trotsa denna oerhörda läshysteri som rått kring denna bok är idioten till förläggare som låtit Lasse Berghagens ord "Den roligaste boken jag någonsin läst!" pryda omslaget. Får det dig att bli sugen på att ge sig i kast med denna tegelsten? Jag lockas i varje fall ICKE! Ni förstår, min magkänsla sa mig att min humor inte spelade i samma liga som Lasses, och ni får själva avgöra vem som spelar i den högre...
Till slut hamnade "Hundraåringen..." i min ägo, passande nog på andra sidan jorden (Hundraåringen Allan flyger och far till världens alla hörn, ingen "Spoiler alert" krävs för det avslöjandet), och det var enda alternativet att byta till sig när "di egna" tagit slut då jag vare sig kan tyda hebreiska eller få ut något begripligt ur tyskan.
Jag slog upp boken med samma entusiasm som när man knäpper av en blöja på ett barn på plommondiet som tultat runt med smatter i brallan och en stickande odör alltför länge. Alltså, högst återhållsamt och utan något som helst hopp om att gå vinnande ur den striden.
Vanligtvis brukar jag inte sätta näsan i en skrift då jag är övertygad om att den enbart kommer skänka mig lidelse, men när valmöjligheterna var skrala och full-i-fan som jag är såg min chans att få håna och skratta alla "Hundraåringen..." älskare rakt upp i planeten, ja, då fick jag mig den lilla motivation som tydligen krävdes.
Såhär i efterhand kan jag konstatera följande: Lasse Berghagens humor och min spelar inte i samma liga, nej, jag tror inte ens vi utövar samma sport! Visserligen tror jag knappt ingen vågar påstå att boken inte gav utlopp för ett enda litet fnitter, men ett litet fnitter räcker inte för mig. Det är alldeles på tok för enkelt, hörrni, alldeles för tillrättalagt för att ge mig det författaren vill - skrattet som får en att slå sig på knät och skrocka "oj oj oj, sicken jäkla gubbe va!". Och kom inte dragandes med något mothugg om att den skulle vara på "gemene man"-nivå eller liknande, för det är bara ogenomtänkt snack och det tolererar jag icke som en vettig anledning. Inte heller "den bästa bok jag någonsin läst!", det säger mig tamejfan INGENTING! Nej Lasse, i det här fallet säger det mer om dig än om boken, och det ät sannerligen inga lovord.
Vart var jag nu? Jo, gubben drar ut genom fönstret... FÖR ATT HAN ÄR TRÖTT PÅ LIVET OCH SUGEN PÅ SPRIT! Come on, det är la enda anledningen till varför man går till "Wisers" varje helg, och the story om en emo's liv! Nåväl, han ger sig iväg... I NATTOFFLORNA! HÄR, mitt herrskap, förväntar sig Jonas Jonasson att vi ska dra på smilbanden, måhända riva av ett skratt, men varför?! För att gubben gör något som är vardag på samtliga äldreboenden från treriksröset till Smygehuk? (På tal om Lasse, är inte han den enda som fått "glädjen" att slå en golfboll över gränsen just vid treriksröset? Alltså, say no more...) DET ÄR FÖR ENKELT! Och såhär fortsätter det boken igenom. Gubben har tjorv med knäna, en sådan simpel och olustig igenkännighetsfaktor som vi återigen ska roas av, eller? Och hur enkelt gör författaren det inte för sig när han "spetsar till" Gunilla, inte bara med att bruka svärord (Hallå, sekelskiftet ringde och ville ha tillbaka sin moral!), utan också med att ha en elefant i lagår'n. Alltså, jag finner fan inga ord. JAG hade fan kunnat göra det bättre! Okej okej, jag kanske inte hade kunnat bemästra att skriva en bok, men sannerligen att fantisera ihop en hästlängder bättre än Jonas Jonasson!
Idén med att blanda in en historia i historien har aldrig varit min kopp av té, och då rakt inte när man gör det på ett sådant klumpigt och opassande sätt som här! Nej, jag finner faktiskt ingen anledningen att släppa den röda tråden när den glöder som mest för att sticka i totala oväsentligheter och stundvis riktigt jävla usla anekdoter om Gulag och Churchill, ty när man efter många om och men ska plocka upp den röda tråden igen är den alltid lika fes-ljummen och avslagen. Och såhär håller det på, bygger upp... Bygger upp... Och rämnar! Fy!
Så, nu var gallan slut, nu gör vi plats för rosornas intågande i denna text. Eller? Jag ryggar tillbaka en aning såhär i efterhand åt att detta antog formen av en regelrätt uppläxning, och vem är väl jag att axla en sådan mantel? Jag är blott en lekman på området, vem som helst. Faktum är att "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" har en viss poäng, men den faller i mina ögon platt på att den är så självklar i allt! Kan hända att det är möjligt att skriva om boken så att den förvånar och fängslar, men så som den är skriven i nuläget har den endast en håll-hake på mig: Kommer han få en avhyvling utav samariten på hemmet? Men men, tack för ordet, två plus får den, den var ju trots allt lite rar. Och jag log. En gång.
• "Factotum", av Charles Bukowskij
+ (1)
I herr Bukowskis livsbejakande självbiografi smäds inte orden, inte ett dyft, och då karl'n varit med om saker i sitt ständigt alkoholiserade liv som får även den fulaste fisken att höja på ögonbrynen, ja, då sätter även jag whiskyn i vrångstrupen!
Personligen gillar jag varken Bukowskis sätt att skriva eller hans språk, och då är jag ändå själv å det grövsta i mun, men se snusk och äckel av denna rang är inget jag vill läsa om. Fast det är klart, utan det hade det varit omöjligt att sammanställa en självbiografi för författaren ifråga. Svordomar är en sak va, det säger jag inte ett endaste skit om, men det som framställs i "Factotum" får mig att krevera, och när han inte ens har någon poäng eller det minsta tilltalande och intressant historia att berätta, nej, då får han struten på hövet och en sketen etta i betyg!
(Smaken är som baken, David avgudar Charles Bukowskis alla verk.)
Vemod och lättnad i flip-flopens förlovade land.
Klockan nio pa morgonen, dagen som var igar, rullade vi aningen sorgsna och vemodiga ut ur São Sebastião, mot näst sista anhalten innnan hemfärd, Paraty. Sveriges pinsamma "uppvisning" i EM spädde givetvis pa den dystra känslan en aning, men största anledningen till varför vi nu har börjat hänga med huvudet är att det genast, som en blixt fran en klar himmel, blivit sa tydligt att vi faktiskt snart reser hem! Nu är det bara en bussresa och tva väsk-packningar som aterstar av dessa 5 manader pa resande fot. Vemodigt, jävligt vemodigt, men samtidigt förbaskat skönt!
För hur mycket man än vill stanna kvar i fantastiska Brasilien och fortsätta upptäcka världen ska det bli gött att komma hem. Hem till lugnet i Ringestena, hem till familjen, hem till vännerna, oh fy fasen vad man saknar er allesammans! Det vet ni ju givetvis om, men det kan inte sägas nog. Och Eva-Marie, David saknar sin mamma jättemycket, även fast det som vuxen karl tar emot att erkänna, och pappa Anders och brorsan och syrran ocksa. Och för att inte tala om hur mycket han längtar efter grabbarna, oj oj oj! Jag kan skvallra om presenter som kommer fa er att vara skinnfladda i händerna efter alla applader som kommer skandera...
En annan längtar hjärtskärande mycket till att fa krama om allihopa, att fa retas med brorsbarnen och skratta at deras kloka ord, att fa ligga pa mormors och morfars kökssoffa och lyssna pa mormors gagg och morfars "Va siger du käring?" med en snus under läppen, och kanske ta ett dopp i bästa sjön i hela världen - mormors och morfars alldeles egna sjö, äta mig till matkoma av mammas goda husmanskost, frossa i svenskt godis, ha mysaftnar och festkvällar med bästa pumorna man kan tänka sig, och ja, listan kan göras hur lang som helst! Och tur är väl det, ty det är just alla dessa sköna saker, som i vanliga fall är sketen vardag, som gör att man med glädje kryssar för dag efter dag i agendan och undan för undan gar mot hemfärd. Och det ska vi idag fira med hemmagjorder potatisgratäng, ty utelivet här i Brasilien gräver djuuupa avgrundr te´ hal i fickorna, det är en sak som är jävligt säker!
Vädret har äntligen gatt med pa att bjuda pa andra bullar än de vi serverats dom senaste veckorna. Nog för att termometern visade glad gubbe även i Florianopolis och São Sebastião, men kan vi nu glädjas at kort-byxat och kort-ärmat dygnet runt!
Glada i hagen traskade vi denna morgon iväg till stranden i gassande sol och, rutinerade och fast beslutna om att inte göra om Mexiko-misstaget, rejält insmorda med solskyddsfaktor HÖG. Detta hade likväl kunnat kvitta. Efter promenaden pa 20 minuter (lyxigt med en strand runt husknuten, men varför välja den när man kan välja den längst bort, för gräset är alltid grönare pa andra sidan. Väl..?) och efter att med millimeterprecision placerat ut vara badlakan i sanden valde solen att vinka good-bye och sälla sig till platsen bakom molnen. Vad tror ni, var det varan gamla vanliga "tur" som satte in tro? Hur som haver, värmen valde att stanna vid "perfekt", men vem vill pressa pa playan utan att bygga en skrytig bränna under tiden? Nja, tva timmars playa-tid, sen fick det vara nog och vi traskade lika bleka, och lika glada, tillbaka till vart boende mitt i den lilla staden Paraty.
Nagot mer att tillägga har jag inte för tillfället och da magen knorrar sa förfärligt avslutar jag med ett bildregn och ber att fa aterkomma inom en snar framtid, och tills dess har vi förhoppningsvis 1. Fatt en flashig bränna och 2. Hittat pa nagot intressant sa ni slipper läsa tjafs och tjofs, inlägg efter inlägg. Ta hand om er, och matte djävulen ta er om ni inte lockar fram sommar och sol tills vi kommer hem! Adjöken adjö!
Pa stammishaket i São Sebastião, tio guldstjärnor av tio möjliga! Davida-Sven frossar i buffémat framför, ja, gissa?
EM gevetvis! Fast just denna match hade man ju önskat kunde gatt till historien som ogjord, omgjord eller välgjord. Skit samma, nya tag pa fredag, HEJA SVERIGE!
Den São Sebastiãnska stranden, som vi dessvärre inte fick tillfälle att njuta av sa värst mycket...
...men strandpromenaden gick an den ocksa!
Kockarna stilar till det i köket som visade sig vara det överlägset sämsta under hela resan! Jag kan än idag inte första hur vi kunde svänga ihop kyckling i ugn med ris och sallad när det enda som fanns att finna i kniv-väg var en matkniv, största skalen var en mattallrik och grytorna var av storlek XXXL, men skam den som ger sig!
Pa med den gamle fjällräven för näst-näst sista gangen denna resa. DET känns fanimej lättande!
Efter en 3 timmar kort och behaglig bussfärd anlände vi till kolonialstaden Paraty. Den vackraste av alla de tusentals kolinialstäder vi sett under denna resa, utan tvekan! (Lägg märke till min tuffa hipster-posé, som jag var totalt omedveten om, JAG SVÄR!)
En liten promenad ner till hamnen och alla de färgsprakande batarna. Vajjert!
Kollar in stranden. Helt klart godkänd!
Här skulle man la kunnat bosätta sig ja, utan problem!
En gla´ kille som snyggat sig te´ för att göra sta´n!
För hur mycket man än vill stanna kvar i fantastiska Brasilien och fortsätta upptäcka världen ska det bli gött att komma hem. Hem till lugnet i Ringestena, hem till familjen, hem till vännerna, oh fy fasen vad man saknar er allesammans! Det vet ni ju givetvis om, men det kan inte sägas nog. Och Eva-Marie, David saknar sin mamma jättemycket, även fast det som vuxen karl tar emot att erkänna, och pappa Anders och brorsan och syrran ocksa. Och för att inte tala om hur mycket han längtar efter grabbarna, oj oj oj! Jag kan skvallra om presenter som kommer fa er att vara skinnfladda i händerna efter alla applader som kommer skandera...
En annan längtar hjärtskärande mycket till att fa krama om allihopa, att fa retas med brorsbarnen och skratta at deras kloka ord, att fa ligga pa mormors och morfars kökssoffa och lyssna pa mormors gagg och morfars "Va siger du käring?" med en snus under läppen, och kanske ta ett dopp i bästa sjön i hela världen - mormors och morfars alldeles egna sjö, äta mig till matkoma av mammas goda husmanskost, frossa i svenskt godis, ha mysaftnar och festkvällar med bästa pumorna man kan tänka sig, och ja, listan kan göras hur lang som helst! Och tur är väl det, ty det är just alla dessa sköna saker, som i vanliga fall är sketen vardag, som gör att man med glädje kryssar för dag efter dag i agendan och undan för undan gar mot hemfärd. Och det ska vi idag fira med hemmagjorder potatisgratäng, ty utelivet här i Brasilien gräver djuuupa avgrundr te´ hal i fickorna, det är en sak som är jävligt säker!
Vädret har äntligen gatt med pa att bjuda pa andra bullar än de vi serverats dom senaste veckorna. Nog för att termometern visade glad gubbe även i Florianopolis och São Sebastião, men kan vi nu glädjas at kort-byxat och kort-ärmat dygnet runt!
Glada i hagen traskade vi denna morgon iväg till stranden i gassande sol och, rutinerade och fast beslutna om att inte göra om Mexiko-misstaget, rejält insmorda med solskyddsfaktor HÖG. Detta hade likväl kunnat kvitta. Efter promenaden pa 20 minuter (lyxigt med en strand runt husknuten, men varför välja den när man kan välja den längst bort, för gräset är alltid grönare pa andra sidan. Väl..?) och efter att med millimeterprecision placerat ut vara badlakan i sanden valde solen att vinka good-bye och sälla sig till platsen bakom molnen. Vad tror ni, var det varan gamla vanliga "tur" som satte in tro? Hur som haver, värmen valde att stanna vid "perfekt", men vem vill pressa pa playan utan att bygga en skrytig bränna under tiden? Nja, tva timmars playa-tid, sen fick det vara nog och vi traskade lika bleka, och lika glada, tillbaka till vart boende mitt i den lilla staden Paraty.
Nagot mer att tillägga har jag inte för tillfället och da magen knorrar sa förfärligt avslutar jag med ett bildregn och ber att fa aterkomma inom en snar framtid, och tills dess har vi förhoppningsvis 1. Fatt en flashig bränna och 2. Hittat pa nagot intressant sa ni slipper läsa tjafs och tjofs, inlägg efter inlägg. Ta hand om er, och matte djävulen ta er om ni inte lockar fram sommar och sol tills vi kommer hem! Adjöken adjö!
Pa stammishaket i São Sebastião, tio guldstjärnor av tio möjliga! Davida-Sven frossar i buffémat framför, ja, gissa?
EM gevetvis! Fast just denna match hade man ju önskat kunde gatt till historien som ogjord, omgjord eller välgjord. Skit samma, nya tag pa fredag, HEJA SVERIGE!
Den São Sebastiãnska stranden, som vi dessvärre inte fick tillfälle att njuta av sa värst mycket...
...men strandpromenaden gick an den ocksa!
Kockarna stilar till det i köket som visade sig vara det överlägset sämsta under hela resan! Jag kan än idag inte första hur vi kunde svänga ihop kyckling i ugn med ris och sallad när det enda som fanns att finna i kniv-väg var en matkniv, största skalen var en mattallrik och grytorna var av storlek XXXL, men skam den som ger sig!
Pa med den gamle fjällräven för näst-näst sista gangen denna resa. DET känns fanimej lättande!
Efter en 3 timmar kort och behaglig bussfärd anlände vi till kolonialstaden Paraty. Den vackraste av alla de tusentals kolinialstäder vi sett under denna resa, utan tvekan! (Lägg märke till min tuffa hipster-posé, som jag var totalt omedveten om, JAG SVÄR!)
En liten promenad ner till hamnen och alla de färgsprakande batarna. Vajjert!
Kollar in stranden. Helt klart godkänd!
Här skulle man la kunnat bosätta sig ja, utan problem!
En gla´ kille som snyggat sig te´ för att göra sta´n!
Hurra för Sverige, och hurra för São Sebastião!
Just jämt, São Sebastião pa Brasiliens sydliga kust, där befinner vi oss nu. Inte San Sebastian som manga därhemma velat fa det till, men hey, jag klandrar er icke, ty portugisiskan är och förblir ett mysterium. Vid första anhöran kan man närpa misstaga det för att vara spraket fran forna Sovjet, men nej, sen tycks man utröna att det kanske ända är detsamma som serbiska? Fast ända inte riktigt, hm... Men till slut gar det upp ett ljus, da hör man! Att man kunnat vara sa urbota korkad och inte känna igen spraket numero uno ifran barndomen. Det är ju för i hela helsefyr Pingu-spraket dom bräker ur sig! Slutsats: Portugisiskan har formats av Pingus sprak, och inget annat, allra minst tvärt om. Punkt.
Fredag förmiddag anlände vi alltsa till denna lilla, men inte mindre bra för det, kust-stad i Brasilien, São Sebastião. Anhalten är för oss lite av ett "wild-card", lite av en "peka-pa-kartan-dit-aker-vi"-grej. Da vi sedan länge (länge för oss under denna resan, planerings-mässigt, är cirkus 2 veckor) vetat att vi ska spendera näst-sista veckan i Paraty, följt av sista veckan i Rio, och att dessförinnan befinna oss i Florianopolis behövde vi ett mellanlandnings-ställe att peta in däremellan, och da guideböckerna förvanansvärt nog är pinsamt skrala pa ställen härikring valde vi helt resolut att hitta ett ställe pa kartan och utan minsta kött pa benen bestämma att DIT aker vi. Kul, absolut, speciellt da vi var fullt malinriktade pa att knäcka myten om att vara "wild-card" inte skulle löpa ut i nagot speciellt lyckat. Si, denna gangen verkar vi sannerligen ha lyckats! Vädret är ännu inte pa varan sida, men temperaturen ligger pa en behaglig niva och vi kan ÄNTLIGEN gömma dom tjockaste tröjorna sa langt ner i bagen det bara är möjligt. Gardagen bjöd pa spridda regnskurar, men vad gjorde väl det när vi hade fullt upp med annat, sasom tvätta exempelvis, en lyx vi inte företagit oss sedan Mendoza. Snuskigt kan tyckas, men det är backpacker-livet i ett nötskal! En annan syssla denna regntunga dag var att inta en härlig uteservering, som till herr´n i sällskapets lycka visade EM-invigningen (Eller? Naväl, första matchen var det i vart fall, sa langt var jag med!). Här intog vi en lunchbuffé, den första i sitt slag under denna 5 manader langa resa. En skräll kan tyckas, men vi befinner oss ju trots allt inte i lunchbufféernas heliga land, Sverige. Däremot är dom väldigt förtjusta i att bufféa loss i vikt! Jajamensan, i vikt. Ni förstar, man plockar pa sig av de dignande delikatesserna som det Brasilianska buffébordet har att erbjuda (Brasilianska köket är faktiskt ingen större hit, men det hör inte hit salänge dom sjävla älskar att moffa i sig utav "godsakerna".) för att sedan väga in tallriken och därefter betala priset per kilo. Smidigt och enkelt!
Hur som, vart var jag nu? Jo, lunchen intogs, fotbollen konsumerades och strax hade vi betalt till restaurangägaren tillika servitören "Herr Stövel" (DETTA ord, mitt herrskap, "stövel", skapar alltid osämja mellan mig och David. Jag hävdar envist att det uttalas "stövel" men langt "ö", medans David, lika envis han, hävdar att det gör det alls inte utan uttalas "stövvel", men rappt "ö" och "v". Jo jo, vi vet ju allesammans vem som har rätt, inte sant?). "Herr Stövel" var dagen till ära iklädd en regelrätt bonna-klädsel, alltsa en med aren kommen tjock-tröja av valfritt sportmärke alternativt valfritt varumärke, slappa jeans som antagit nyansen gul-brun instoppade i ett par militärgröna rejäla gummistövlar. Detta var nagot som vi, tills hans förvaning, inte tyckte var det minsta otrevligt utan enbart charmigt! Jäkla gemytlig karl dock, sa dit lovade vi att aterkomma, men da vi inte sa "Eou laoa kra sem mjola sae!", som Pingu hade sagt, är det oklart om det gick fram korrekt, men det gör nog detsamma.
Klart och betalt drog vi oss vidare till en matvaruaffär och herre jävlar! Nog för att vi rakat pa riktiga praktexempel till matbutiker tidigare sa kniper nog ända São Sebastião första platsen. Det maste man ge dom, Sydamerikanerna, att nog för att dom kan vara slarviga och sket-aktiga med mangt om mycket, sa sköter dom sina mataffärer med en pedantisk hand, öga för kvalitét och en perfektion vi hemmave´ bara kunnat drömma om. Rent, snyggt och fräscht! All respekt för er som jobbar pa ICA, Coop, Willys och allt vare heter, jag har själv statt där och staplat äpplen en gang i tiden, men inte fan är det vare sig trevligt eller, mot kunden, rätt och riktigt att man sätter fingrarna genom frukten när man är ute efter den fräscha varianten. Nä, Sveriges handlare, skärpning!
Resten utav kvällen bestod utav följande: Re-la-la-la-la-la-la-laxa!
Vad ska jag mer stilla era skvaller-stinna korpgluggar med tro? Hostelet vi nu intagit, det enda i sitt slag som har öppet sahär ars (när vi gottar oss i sommar därhemma är det vinter här och tvärt om, burr! Dalig planering av oss? Ja ja...) är ur-blast. Ja, ur-blast pa det viset att det är öde, bortsett ifran receptionisten och städerskan, som stämplar ut kl.23 och därefter lämnar stället för sitt öde. Bortsett ifran dessa kan man med enkelhet dra paralellerna till "The Shining", och med "redrum, redrum, redrum" och "Heeeere´s Johnny"! ekandes i huvudet samtidigt som regnet smattrade mot rutorna var det inte utan svarigheter man somnade in igar. Detta till trots maste jag faktiskt medge att det är ett riktigt trevligt hostel vi har att göra med. Utmärkt kök, pool, biljardbord, wifi (om än inte den snabba varianten, men man kan inte fa allt), datorer för utlaning, nära till havet, TV, amerikanska skvallerblaskor, rent och fräscht, och allt detta FÖR OSS SJÄLVA! Ja, ni gissar rätt, vi mar som vi förtjänar, som tvättäkta svin. Nej nej, nu gjorde jag mig lite lustig, klart vi inte mar som svin. Vi mar som toppskiktet utav monarkin, bortsett ifran att det är varat, med blod, svett och tarar, ihopskrapade kapital vi festar loss pa, och inte era skattepengar!
Skämmes tamejfan att vi inte lyckas bjuda pa nagra gottigheter under tiden i Florianopolis, usch! Eller jo, hur kan jag glömma Davids inlägg om människorna vi mött under resans gang, som väckte känslor och gav plats för debatt. Alltid lika roligt när man kan fa människor att öppna munnen, i detta fallet avlägga en kommentar, men jag säger som mor min, och da syftar jag pa allas ställningstagande till det hela: smaken är som röven - klöven! Visst är det väl underbart att vi människor, svenskar, italienare, bolivianer, amerikaner, ljusa, mörka, mittimellan, kan tycka olika, och ännu bättre, att vi alla har rätt att yttra varan asikt! Och här kommer min: Brasilianarna är överlag ENORMT go´a och, framförallt, sympatiska människor!
Florianopolis var det ja, justus! Där bodde vi pa ett hostel vid namn "Hilltop", och ja, "Hilltop" levde sannerligen upp till sitt namn. Ute pa en liten kobbe ("kobbe" kan vara fel benämning, det jag syftar pa är en liten ö väldigt nära fastlandet, som i sig ocksa är en ö.), utan vare sig bilar eller regelrätta vägar, uppa en liten knalt fann vi vart boende. Hostel och hostel, nja, det var snarare som ett utav de "casas" vi bodde pa i Cuba, minns ni? Familjen var ypperligt trevlig, tror vi. Pingu-spraket ater igen, men dom var ständigt glada och ingenting verkade vara till nagot bekymmer, och den hemlagade frukosten, som man fick som pa beställning vare sig man klev upp nio eller tolv pa morgonkvisten, var mumma för nagra som tvingats leva pa tva torra skivor toast, über-söt marmelad och ängla-piss till kaffe dom senaste manaderna. Fast ja, nu ska jag faktiskt tillata mig vara ärlig om kaffet. I Brasilien har det i alla tider funnits gott om socker, sa även i dags dato. Deras kändaste sprit, den som används till deras nationaldrink tillika Lina Österlings favorit-drink Caipirinha (nu vet ni det om ni nagon gang far för er att överraska henne med nagot sadant, och det tycker jag absolut ni ska göra!), är gjord pa socker. Socker, socker, socker, that´s the story of Brasilien. Och hur är da kaffet? Vad fan tror ni?! Sockrigt saklart! Till och med pappa Gino hade ansett att det var odrickbart, SA illa är det faktiskt. Tur att allt det övriga är sa bra sa man slipper haka upp sig pa det i tid och minut.
Var tid i Floripa, som inhemskingarna kallar det, bidade vi at att vila, läsa (oj oj vad vi har hunnit läsa under var tid pa resande fot, därför ska jag inom kort bjuda pa en maffig bokrecension, höll öjjena öppna!), promenera, laga mat och baka tarta (torta, som det heter pa spanska. Pa portugisiska? Hah, fraga mig, va...). Mahända det gick er obemärkt förbi att det var Sveriges nationaldag här i veckan, eller kanske inte, ty man är ledig da. Eller? Ja, Gud vet, inte jag. En annan har ingen som helst koll pa den svenska almanackan och de tillhörande röda dagarna längre, speciellt inte pa andra sidan jordklotet. Är det ens lagligt att fira nationaldagen nu för tiden i vart avlanga land? Jag menar, man är ju rasist om man flaggar med var bla-gula fana och sjunger "Du gamla du fria", och för att inte tala om en sadan hemsk människa man är om man gar till kyrkan och sjunger psalmer pa skolavslutningen, oj oj oj... Nä fy fan, sadant där tjafs äcklar mig sa till den milda grad, sen far var och en tycka vad den vill, men att man inte ska fa vara patriot pa en själig niva i sitt egna land är helt sanslöst! Jag vet nog inget land där dom gömmer undan och suddar ut flaggan, religionen och sättet att leva pa ett sadant sätt som vi i Sverige, och till vilken jävla nytta? Tror vi pa fullaste allvar att invandrare och medborgare av utomsocknes härkomst skulle ta illa vid sig om vi har en svensk flagga vajandes i vinden pa var flaggstang, eller sjunger nationalsangen pa den nationaldag vi bör, i högsta grad, fira (fast fan vet varför? Nagon kung som stupade va?). Jag menar, dom later ju sina flaggor stolt hänga i sin prakt, och vad bryr vi oss om det? Äsch, skit samma, jag ids inte argumentera för mitt tycke och vilja med 1 kilo sockersött morgonkaffe pumpandes likt adrenalin i venerna...
Vi tyckte iallafall att vi skulle sta upp för vart kära modersland, som jag igar lyckades övertala David att vi kan vara förbaskat stolta över, även fast det brister pa manga sätt och vis, sa vi slog slag i saken att baka en tarta. En svensk, go´ jordgubbstarta med vanlijkräm och sockerkake-botten, och massvis med smarrig grädde. Tror ni detta var en lätt match? Da kan jag göra klart för er att ni har väldigt fel. Ute i Barra Lagoa, som är delen av Florianopolis där vi bodde, har dom dessvärre inte en endaste exemplarisk mataffär, nej, utan vi fick springa runt som skallade rattor mellan hela 4 olika butiker för att fa ihop hyffsade ingredienser till varan "svenska" sommar-tarta. Den kom att besta utav sockerkake-botten med en lustig bismak utav fan vet, färdigvispad grädde stinn utav socker (saklart!), vaniljkräm som utav nagon outgrundlig anledning smakade plast och aceton sa den slopades och fick sin rätta plats, i soporna, färgat socker (saklart!) och jordgubbar. Medans David var i färd att... Ja, vad gjorde han? Blandade caipirinah? Vad han än sysselsatte sig med antog jag rollen som sockerbagare och satte igang med det som kom att sluta i en hyffsat OK med absolut inte pa langa vägar likt en svensk jordgubbs-tarta. Vi fick iallafall fram budskapet att det var Svearikes dag, hipp hipp hurra, och de som deltog i kalaste tyckte bakverket smakade förträffligt, och vissa tassade till och med upp frampa natt-timmarna för att sleva i sig en bit till. Det anser atminstone jag vara ett skapligt betyg!
Nej vet ni vad, nu sitter David här och idogt försöker fa mig att sätta punkt, sa nu gör jag det, och försöker fa upp nagra trevliga bilder som en bjussig slut-kläm! Adios amigos, eller som dom säger här, aomaschkao laouf mao pajjala haj!
Utsikten fran hostelet en solig dag gick inte av för hackor. Det vita ljus-skimret under bron är den enorma stranden, det ni!
En regnig dag var utsikten inte lika charmig, men ja, den vad inte fy skam da heller.
Sa i brist pa möjlighet att ligga i solen och pressa gav vi oss ut pa promenad, längs stranden bland annat.
Som sagt, trist himmel till trots var det ganska vackert.
Sen spatserade vi vidare pa Barra Lagoas sma gator...
...där man bland annat kan finna blommor likt denna!
Och väl hemma kan man klappa hunden. Ja, ni läste rätt, hundhatarna klappade hunden. En av de väldigt, väldigt fa hundarna i världen som inte luktade aber, inte hoppade och dreglade och var jobbig, nej, den var helt reko.
Sen maste man givetvis aterhämta sig med en skvätt skinka...
...ty annars orkar man inte baka en sahär utomordentligt granner Sverige-tarta...
...som man sedan kan kalasa loss pa frampa kvällskvisten. Kakan ner och botten opp!
Fredag förmiddag anlände vi alltsa till denna lilla, men inte mindre bra för det, kust-stad i Brasilien, São Sebastião. Anhalten är för oss lite av ett "wild-card", lite av en "peka-pa-kartan-dit-aker-vi"-grej. Da vi sedan länge (länge för oss under denna resan, planerings-mässigt, är cirkus 2 veckor) vetat att vi ska spendera näst-sista veckan i Paraty, följt av sista veckan i Rio, och att dessförinnan befinna oss i Florianopolis behövde vi ett mellanlandnings-ställe att peta in däremellan, och da guideböckerna förvanansvärt nog är pinsamt skrala pa ställen härikring valde vi helt resolut att hitta ett ställe pa kartan och utan minsta kött pa benen bestämma att DIT aker vi. Kul, absolut, speciellt da vi var fullt malinriktade pa att knäcka myten om att vara "wild-card" inte skulle löpa ut i nagot speciellt lyckat. Si, denna gangen verkar vi sannerligen ha lyckats! Vädret är ännu inte pa varan sida, men temperaturen ligger pa en behaglig niva och vi kan ÄNTLIGEN gömma dom tjockaste tröjorna sa langt ner i bagen det bara är möjligt. Gardagen bjöd pa spridda regnskurar, men vad gjorde väl det när vi hade fullt upp med annat, sasom tvätta exempelvis, en lyx vi inte företagit oss sedan Mendoza. Snuskigt kan tyckas, men det är backpacker-livet i ett nötskal! En annan syssla denna regntunga dag var att inta en härlig uteservering, som till herr´n i sällskapets lycka visade EM-invigningen (Eller? Naväl, första matchen var det i vart fall, sa langt var jag med!). Här intog vi en lunchbuffé, den första i sitt slag under denna 5 manader langa resa. En skräll kan tyckas, men vi befinner oss ju trots allt inte i lunchbufféernas heliga land, Sverige. Däremot är dom väldigt förtjusta i att bufféa loss i vikt! Jajamensan, i vikt. Ni förstar, man plockar pa sig av de dignande delikatesserna som det Brasilianska buffébordet har att erbjuda (Brasilianska köket är faktiskt ingen större hit, men det hör inte hit salänge dom sjävla älskar att moffa i sig utav "godsakerna".) för att sedan väga in tallriken och därefter betala priset per kilo. Smidigt och enkelt!
Hur som, vart var jag nu? Jo, lunchen intogs, fotbollen konsumerades och strax hade vi betalt till restaurangägaren tillika servitören "Herr Stövel" (DETTA ord, mitt herrskap, "stövel", skapar alltid osämja mellan mig och David. Jag hävdar envist att det uttalas "stövel" men langt "ö", medans David, lika envis han, hävdar att det gör det alls inte utan uttalas "stövvel", men rappt "ö" och "v". Jo jo, vi vet ju allesammans vem som har rätt, inte sant?). "Herr Stövel" var dagen till ära iklädd en regelrätt bonna-klädsel, alltsa en med aren kommen tjock-tröja av valfritt sportmärke alternativt valfritt varumärke, slappa jeans som antagit nyansen gul-brun instoppade i ett par militärgröna rejäla gummistövlar. Detta var nagot som vi, tills hans förvaning, inte tyckte var det minsta otrevligt utan enbart charmigt! Jäkla gemytlig karl dock, sa dit lovade vi att aterkomma, men da vi inte sa "Eou laoa kra sem mjola sae!", som Pingu hade sagt, är det oklart om det gick fram korrekt, men det gör nog detsamma.
Klart och betalt drog vi oss vidare till en matvaruaffär och herre jävlar! Nog för att vi rakat pa riktiga praktexempel till matbutiker tidigare sa kniper nog ända São Sebastião första platsen. Det maste man ge dom, Sydamerikanerna, att nog för att dom kan vara slarviga och sket-aktiga med mangt om mycket, sa sköter dom sina mataffärer med en pedantisk hand, öga för kvalitét och en perfektion vi hemmave´ bara kunnat drömma om. Rent, snyggt och fräscht! All respekt för er som jobbar pa ICA, Coop, Willys och allt vare heter, jag har själv statt där och staplat äpplen en gang i tiden, men inte fan är det vare sig trevligt eller, mot kunden, rätt och riktigt att man sätter fingrarna genom frukten när man är ute efter den fräscha varianten. Nä, Sveriges handlare, skärpning!
Resten utav kvällen bestod utav följande: Re-la-la-la-la-la-la-laxa!
Vad ska jag mer stilla era skvaller-stinna korpgluggar med tro? Hostelet vi nu intagit, det enda i sitt slag som har öppet sahär ars (när vi gottar oss i sommar därhemma är det vinter här och tvärt om, burr! Dalig planering av oss? Ja ja...) är ur-blast. Ja, ur-blast pa det viset att det är öde, bortsett ifran receptionisten och städerskan, som stämplar ut kl.23 och därefter lämnar stället för sitt öde. Bortsett ifran dessa kan man med enkelhet dra paralellerna till "The Shining", och med "redrum, redrum, redrum" och "Heeeere´s Johnny"! ekandes i huvudet samtidigt som regnet smattrade mot rutorna var det inte utan svarigheter man somnade in igar. Detta till trots maste jag faktiskt medge att det är ett riktigt trevligt hostel vi har att göra med. Utmärkt kök, pool, biljardbord, wifi (om än inte den snabba varianten, men man kan inte fa allt), datorer för utlaning, nära till havet, TV, amerikanska skvallerblaskor, rent och fräscht, och allt detta FÖR OSS SJÄLVA! Ja, ni gissar rätt, vi mar som vi förtjänar, som tvättäkta svin. Nej nej, nu gjorde jag mig lite lustig, klart vi inte mar som svin. Vi mar som toppskiktet utav monarkin, bortsett ifran att det är varat, med blod, svett och tarar, ihopskrapade kapital vi festar loss pa, och inte era skattepengar!
Skämmes tamejfan att vi inte lyckas bjuda pa nagra gottigheter under tiden i Florianopolis, usch! Eller jo, hur kan jag glömma Davids inlägg om människorna vi mött under resans gang, som väckte känslor och gav plats för debatt. Alltid lika roligt när man kan fa människor att öppna munnen, i detta fallet avlägga en kommentar, men jag säger som mor min, och da syftar jag pa allas ställningstagande till det hela: smaken är som röven - klöven! Visst är det väl underbart att vi människor, svenskar, italienare, bolivianer, amerikaner, ljusa, mörka, mittimellan, kan tycka olika, och ännu bättre, att vi alla har rätt att yttra varan asikt! Och här kommer min: Brasilianarna är överlag ENORMT go´a och, framförallt, sympatiska människor!
Florianopolis var det ja, justus! Där bodde vi pa ett hostel vid namn "Hilltop", och ja, "Hilltop" levde sannerligen upp till sitt namn. Ute pa en liten kobbe ("kobbe" kan vara fel benämning, det jag syftar pa är en liten ö väldigt nära fastlandet, som i sig ocksa är en ö.), utan vare sig bilar eller regelrätta vägar, uppa en liten knalt fann vi vart boende. Hostel och hostel, nja, det var snarare som ett utav de "casas" vi bodde pa i Cuba, minns ni? Familjen var ypperligt trevlig, tror vi. Pingu-spraket ater igen, men dom var ständigt glada och ingenting verkade vara till nagot bekymmer, och den hemlagade frukosten, som man fick som pa beställning vare sig man klev upp nio eller tolv pa morgonkvisten, var mumma för nagra som tvingats leva pa tva torra skivor toast, über-söt marmelad och ängla-piss till kaffe dom senaste manaderna. Fast ja, nu ska jag faktiskt tillata mig vara ärlig om kaffet. I Brasilien har det i alla tider funnits gott om socker, sa även i dags dato. Deras kändaste sprit, den som används till deras nationaldrink tillika Lina Österlings favorit-drink Caipirinha (nu vet ni det om ni nagon gang far för er att överraska henne med nagot sadant, och det tycker jag absolut ni ska göra!), är gjord pa socker. Socker, socker, socker, that´s the story of Brasilien. Och hur är da kaffet? Vad fan tror ni?! Sockrigt saklart! Till och med pappa Gino hade ansett att det var odrickbart, SA illa är det faktiskt. Tur att allt det övriga är sa bra sa man slipper haka upp sig pa det i tid och minut.
Var tid i Floripa, som inhemskingarna kallar det, bidade vi at att vila, läsa (oj oj vad vi har hunnit läsa under var tid pa resande fot, därför ska jag inom kort bjuda pa en maffig bokrecension, höll öjjena öppna!), promenera, laga mat och baka tarta (torta, som det heter pa spanska. Pa portugisiska? Hah, fraga mig, va...). Mahända det gick er obemärkt förbi att det var Sveriges nationaldag här i veckan, eller kanske inte, ty man är ledig da. Eller? Ja, Gud vet, inte jag. En annan har ingen som helst koll pa den svenska almanackan och de tillhörande röda dagarna längre, speciellt inte pa andra sidan jordklotet. Är det ens lagligt att fira nationaldagen nu för tiden i vart avlanga land? Jag menar, man är ju rasist om man flaggar med var bla-gula fana och sjunger "Du gamla du fria", och för att inte tala om en sadan hemsk människa man är om man gar till kyrkan och sjunger psalmer pa skolavslutningen, oj oj oj... Nä fy fan, sadant där tjafs äcklar mig sa till den milda grad, sen far var och en tycka vad den vill, men att man inte ska fa vara patriot pa en själig niva i sitt egna land är helt sanslöst! Jag vet nog inget land där dom gömmer undan och suddar ut flaggan, religionen och sättet att leva pa ett sadant sätt som vi i Sverige, och till vilken jävla nytta? Tror vi pa fullaste allvar att invandrare och medborgare av utomsocknes härkomst skulle ta illa vid sig om vi har en svensk flagga vajandes i vinden pa var flaggstang, eller sjunger nationalsangen pa den nationaldag vi bör, i högsta grad, fira (fast fan vet varför? Nagon kung som stupade va?). Jag menar, dom later ju sina flaggor stolt hänga i sin prakt, och vad bryr vi oss om det? Äsch, skit samma, jag ids inte argumentera för mitt tycke och vilja med 1 kilo sockersött morgonkaffe pumpandes likt adrenalin i venerna...
Vi tyckte iallafall att vi skulle sta upp för vart kära modersland, som jag igar lyckades övertala David att vi kan vara förbaskat stolta över, även fast det brister pa manga sätt och vis, sa vi slog slag i saken att baka en tarta. En svensk, go´ jordgubbstarta med vanlijkräm och sockerkake-botten, och massvis med smarrig grädde. Tror ni detta var en lätt match? Da kan jag göra klart för er att ni har väldigt fel. Ute i Barra Lagoa, som är delen av Florianopolis där vi bodde, har dom dessvärre inte en endaste exemplarisk mataffär, nej, utan vi fick springa runt som skallade rattor mellan hela 4 olika butiker för att fa ihop hyffsade ingredienser till varan "svenska" sommar-tarta. Den kom att besta utav sockerkake-botten med en lustig bismak utav fan vet, färdigvispad grädde stinn utav socker (saklart!), vaniljkräm som utav nagon outgrundlig anledning smakade plast och aceton sa den slopades och fick sin rätta plats, i soporna, färgat socker (saklart!) och jordgubbar. Medans David var i färd att... Ja, vad gjorde han? Blandade caipirinah? Vad han än sysselsatte sig med antog jag rollen som sockerbagare och satte igang med det som kom att sluta i en hyffsat OK med absolut inte pa langa vägar likt en svensk jordgubbs-tarta. Vi fick iallafall fram budskapet att det var Svearikes dag, hipp hipp hurra, och de som deltog i kalaste tyckte bakverket smakade förträffligt, och vissa tassade till och med upp frampa natt-timmarna för att sleva i sig en bit till. Det anser atminstone jag vara ett skapligt betyg!
Nej vet ni vad, nu sitter David här och idogt försöker fa mig att sätta punkt, sa nu gör jag det, och försöker fa upp nagra trevliga bilder som en bjussig slut-kläm! Adios amigos, eller som dom säger här, aomaschkao laouf mao pajjala haj!
Utsikten fran hostelet en solig dag gick inte av för hackor. Det vita ljus-skimret under bron är den enorma stranden, det ni!
En regnig dag var utsikten inte lika charmig, men ja, den vad inte fy skam da heller.
Sa i brist pa möjlighet att ligga i solen och pressa gav vi oss ut pa promenad, längs stranden bland annat.
Som sagt, trist himmel till trots var det ganska vackert.
Sen spatserade vi vidare pa Barra Lagoas sma gator...
...där man bland annat kan finna blommor likt denna!
Och väl hemma kan man klappa hunden. Ja, ni läste rätt, hundhatarna klappade hunden. En av de väldigt, väldigt fa hundarna i världen som inte luktade aber, inte hoppade och dreglade och var jobbig, nej, den var helt reko.
Sen maste man givetvis aterhämta sig med en skvätt skinka...
...ty annars orkar man inte baka en sahär utomordentligt granner Sverige-tarta...
...som man sedan kan kalasa loss pa frampa kvällskvisten. Kakan ner och botten opp!
Människor
Efter några månaders resande har vi nu nått det sista landet på resan - Brasilien. Detta mytomspunna land som många har sin egna lilla bild av. Samba, fotboll, vackra stränder och amazonas är bara några av de saker som poppar upp i huvudet på folk när man nämner detta land. Men detta inlägg ska ICKE handla om Brasilien. Det ska nämligen handla lite om andra resenärer. Det har nämligen varit så här att det finns folk från vissa länder som vi nästan alltid har stört oss på och så finns det folk från andra länder som vi nästan alltid kommit bra överens med. Här nedan kommer två listor.
Jobbigaste människorna:
1. Israeler
Egentligen ligger israelerna både etta, tvåa och trea på denna lista. Jag skulle vilja säga att vi här får medhåll av minst 90% av de människor vi mött på resan än så länge. HÖGljudda, arroganta, oförskämda och bara allmänt jobbiga. De tar otroligt mycket plats och behandlar andra människor som skit. Respekterar inte köer eller oskrivna (eller skrivna för den delen) regler. De hörs hela tiden och rör sig ofta i stora grupper som har inställningen att vi israeler är störst, bäst och vackrast och är såpass högljudda att vi har sett folk lämna caféer, restauranger och dylikt när de klampar in och slår sig ned vid bordet bredvid. Beviset på att vi inte är de enda som stör oss på israelerna är att de legat 1:a på listan över de jobbigaste resenärerna i många år. Nu har dock ryssarna övertagit denna inte så smickrande förstaplats.
2. Australiensare
Nu är det många som högt tänker VAA!!? ute i stugorna. "Man har ju alltid hört att de ska vara så trevliga". Det har jag också alltid hört men jag kan inte förstå vart de har fått detta goda rykte från. Under de resor jag har gjort har det alltid svämmat över av dessa aussies som enligt mig är egoistiska, arroganta och väldigt måna om att prata på om sig själva utan att bry sig ett jävla jota om vad någon annan säger. Många har dessutom en förmåga att bli odrägligt fulla och förstärka dessa personlighetsdrag ytterligare.
3. Amerikaner
Att australiensarna hamnar högre beror mycket på att vi faktiskt har träffat en hel del trevliga och sköna amerikaner. Så är inte fallet med australiensarna. Vissa amerikaner är helt underbara, trevliga, lite störda, roliga och omtänksamma. Detta är oftast amerikaner från norra USA eller från städer som New York, LA och San Francisco. Många andra amerikaner är totala motsatser mot oss svenskar. Falska, högljudda, överdrivna och självcentrerade. De vill gärna ta över ett samtal, avbryta, säga "hur det egentligen är" och dessutom med total avsaknad av humor. Många är dessutom så patriotiska att bara man säger det minsta negativa om USA så blir de förbannade och vänder dig ryggen. Amerikaner har också en stor del i varför turister anses som dumma och oförskämda i många länder då de rör sig i stora grupper och förväntar sig 5-stjärnig service fast de befinner sig i en by mitt ute i djungeln. Överanvänder superlativ konstant.
Bubblare: Fransmän, tyskar, japaner.
Som ni kanske märker har alla dessa gemensamt att de är högljudda, arroganta och egoistiska. De är väldigt olika oss svenskar som kan verka väldigt reserverade, nästan otrevliga, och som gärna håller samtalet på en låg nivå. Vi är hellre tysta och tillbakadragna än falskt trevliga och för framfusiga.
Nog om negativitet, nu tar vi topp tre på resenärer vi ofta har trivts bra ihop med.
1. Skandinaver
Fan va tråkiga vi är, tänker ni, men det är oftast så att vi förstår varandra på ett annat sätt (inte bara språkligt), vi tar inte så mycket plats, är vänliga och har samma humor. Dock ska sägas att det inte alltid är de vi har haft roligast med.
2. Holländare
Vi har träffat många dutchare och alla har varit jävligt trevliga. Det har känts som att vi är på samma nivå och har mycket gemensamt men det viktigaste har kanske varit att vi har haft ungefär samma humor. De ser ofta inte så mycket ut för världen men överraskar när de öppnar munnen.
3. Britter
Kanske det folket med sämst rykte hos oss svenskar. Jag antar att det hänger kvar sen de fick ryktet om sig att vara konstant fulla och aggressiva på charterresor på 90-talet. De britter vi har mött har varit trevliga, roliga och lättpratade. Det enda negativa jag kan säga är att vissa snubbar från Britannien kan ha en förmåga att alltid vilja vara i centrum, å andra sidan är de oftast jävligt roliga så då spelar det mindre roll.
Bubblare: italienare, kanadensare, folk från norra USA.
Som ni märker, HUMOR är väldigt viktigt. Det får alltid ett samtal att gå framåt på ett annat sätt och vi har märkt att det är lättast att skämta med folk från vår egen kontinent. Fråga mig inte varför det är så...
Nu ska ni få höra! Eller inte...
Okey, I´m not gonna sugarcoat if for you, so here we go: DET FINNS ABSOLUT INGENTING ATT SKRIVA OM! Sa, där fick ni det, svart pa vitt. Vi befinner oss för tillfället i Montevideo. Men, tänker kanske den uppmärksamme, ni skulle väl spendera blott 2 nätter där? Ja, jo, om det ända vore sa väl. Ni förstar att bussarna till Florianopolis i Brasilien, var nästa anhalt, gar endast pa lördagar, lite knepigt faktiskt, men da far man dessvärre rätta sig efter det och plocka pa en natt extra i staden som Gud sannerligen glömde.
Synd, ack sa synd är det, ty jag hade verkligen velat krossa allas "det finns ingenting att göra i Montevideo" och "alltsa, det är som ett Buenos Aires i miniatyr". Jag hade velat fimpa dessa kommentarer som en sketen cigg under skon och säga "Montevideo är aaaalldeles fantastiskt!", men sa roligt ska vi tyvärr inte ha det. Montevideo är trakigt. Montevideo är grått. Montevideo är trist. Montevideo är dystert. Montevideo är dött. Allt som, om ni kanske minns, vi tyckte om Santiago gar att applicera pa denna stad, fast multiplicera det X antal ganger.
Bussfärden hit kunde skvallra om att vi befann oss i ett riktigt mysigt land, ja tänk att landsbygden var slaende lik Sverige, nästan. När vi klev av bussen förstod vi att den där mysiga känslan var en osanningens och fantasins känsla, ty vi klev ut i ett klimat KALLARE än Buenos Aires. Va falls, vi har ju akt norrut?! Men men, vädret gar ju inte paverka, dessvärre inte folket heller. Fy satan sa bittra och otrevliga! ALLA, och när jag säger alla menar jag verkligen ALLA, gar runt pa sta´n och ser sura och bittra ut, vad är grejen med det? Att gatorna, när mörkret sänkt sig över sta´n, töms totalt pa allt detta bittra folk, ja, det gör ju inte direkt att man tänker att DETTA maste vara en stad med hallaigang (blev himla tokigt utan vart svenska A med prick över där).
Skit samma! Vi lämnar idag kl.21:30 Montevideo och hela riket Uruguay för att nattbussa till Brasilien, och kl.16:30 imorgon kommer vi kliva av i staden Florianopolis, där väderkartan utlovat nederbörd med 30mm regn pa mandag, det blir grejer det! Förhoppningsvis, och matte djävulen ta dig Gud om jag har fel, är det en behagligare temperatur sa man slipper ga kladd som en inuit, för jag börjar bli enormt le´ pa detta nu.
Efter, troligtvis, 4 nätter i Florianopolis har vi planerat att bussa vidare till Sao Sebastiao för att spendera ytterligare 4 nätter där, och sedan bussa vidare mot Paraty och slutligen Rio de Janeiro. Och förhoppningsvis, och troligtvis, kommer temperaturen bara stiga och stiga ju mer norrut vi far, ty kommer jag ICKE hem med en go´härlier bränna och MINST en veckas strandhäng, ja, da blir det inte roligt för den som kommer i kläm när humöret brister, det kan jag be att tala om!
Näe, usch, detta inlägg blev pannkaka, men det är inte sa lätt när man faktiskt inte har ett endaste jota att skriva om. Eller jo, det var fullt med go´a och STORA löss i varan säng pa hostelet. Mysigt, i synnerhet när man redan legat och gonat ner sig en stund. Ja ja, det vart bara att byta rum och hoppas pa att lössen inte hunnit sätta fäste och bygga bo. Och vi som trodde att vi, efter bed-bugsen i Peru, skulle slippa sadan ohyra fortsättningsvis... Och jo, jag har blivit förkyld. IGEN! Haha, detta är skrattretande, och säg mig, ingen är väl förvanad?
Nu har jag inte större lust att stjäla er tid mer, nej! Nästa gang vi uppdaterar blir det inte förrens vi har nagot vettigt att komma med, men kika in titt som tätt för vem vet, det kanske blir redan imorgon? So long!
Tango-restaurang i Boca med venezuelar´n och rumskamraten Daniel. (Observera den dans-sugna tösen i bakgrunden. Ho´ kunde dansa ho´ minsann!)
Färgglada Boca under en inte lika färgglad himmel.
Kaffetåren i morgonsolen i Buenos Aires.
Äntligen skänkte skyn oss lite Argentinsk sol!
Farväl Argentina, genom ett lortigt färje-fönster.
Nämen, vad är detta?
Det är en "lycko-fontän" där man skulle fästa ett lås med sin och sin kärestas initialer pa, ty da skulle man atervända hit, lika kära, i framtiden. Med tanke pa att vi inte är speciellt sugna pa att atervända gav vi blanka fanken i detta.
Vi ber om ursäkt, men detta är det enda vi kan visa ifran Montevideo, da det faktiskt är dom enda tva bilderna vi tagit. Så vackert är det här, ni förstar ju...
Synd, ack sa synd är det, ty jag hade verkligen velat krossa allas "det finns ingenting att göra i Montevideo" och "alltsa, det är som ett Buenos Aires i miniatyr". Jag hade velat fimpa dessa kommentarer som en sketen cigg under skon och säga "Montevideo är aaaalldeles fantastiskt!", men sa roligt ska vi tyvärr inte ha det. Montevideo är trakigt. Montevideo är grått. Montevideo är trist. Montevideo är dystert. Montevideo är dött. Allt som, om ni kanske minns, vi tyckte om Santiago gar att applicera pa denna stad, fast multiplicera det X antal ganger.
Bussfärden hit kunde skvallra om att vi befann oss i ett riktigt mysigt land, ja tänk att landsbygden var slaende lik Sverige, nästan. När vi klev av bussen förstod vi att den där mysiga känslan var en osanningens och fantasins känsla, ty vi klev ut i ett klimat KALLARE än Buenos Aires. Va falls, vi har ju akt norrut?! Men men, vädret gar ju inte paverka, dessvärre inte folket heller. Fy satan sa bittra och otrevliga! ALLA, och när jag säger alla menar jag verkligen ALLA, gar runt pa sta´n och ser sura och bittra ut, vad är grejen med det? Att gatorna, när mörkret sänkt sig över sta´n, töms totalt pa allt detta bittra folk, ja, det gör ju inte direkt att man tänker att DETTA maste vara en stad med hallaigang (blev himla tokigt utan vart svenska A med prick över där).
Skit samma! Vi lämnar idag kl.21:30 Montevideo och hela riket Uruguay för att nattbussa till Brasilien, och kl.16:30 imorgon kommer vi kliva av i staden Florianopolis, där väderkartan utlovat nederbörd med 30mm regn pa mandag, det blir grejer det! Förhoppningsvis, och matte djävulen ta dig Gud om jag har fel, är det en behagligare temperatur sa man slipper ga kladd som en inuit, för jag börjar bli enormt le´ pa detta nu.
Efter, troligtvis, 4 nätter i Florianopolis har vi planerat att bussa vidare till Sao Sebastiao för att spendera ytterligare 4 nätter där, och sedan bussa vidare mot Paraty och slutligen Rio de Janeiro. Och förhoppningsvis, och troligtvis, kommer temperaturen bara stiga och stiga ju mer norrut vi far, ty kommer jag ICKE hem med en go´härlier bränna och MINST en veckas strandhäng, ja, da blir det inte roligt för den som kommer i kläm när humöret brister, det kan jag be att tala om!
Näe, usch, detta inlägg blev pannkaka, men det är inte sa lätt när man faktiskt inte har ett endaste jota att skriva om. Eller jo, det var fullt med go´a och STORA löss i varan säng pa hostelet. Mysigt, i synnerhet när man redan legat och gonat ner sig en stund. Ja ja, det vart bara att byta rum och hoppas pa att lössen inte hunnit sätta fäste och bygga bo. Och vi som trodde att vi, efter bed-bugsen i Peru, skulle slippa sadan ohyra fortsättningsvis... Och jo, jag har blivit förkyld. IGEN! Haha, detta är skrattretande, och säg mig, ingen är väl förvanad?
Nu har jag inte större lust att stjäla er tid mer, nej! Nästa gang vi uppdaterar blir det inte förrens vi har nagot vettigt att komma med, men kika in titt som tätt för vem vet, det kanske blir redan imorgon? So long!
Tango-restaurang i Boca med venezuelar´n och rumskamraten Daniel. (Observera den dans-sugna tösen i bakgrunden. Ho´ kunde dansa ho´ minsann!)
Färgglada Boca under en inte lika färgglad himmel.
Kaffetåren i morgonsolen i Buenos Aires.
Äntligen skänkte skyn oss lite Argentinsk sol!
Farväl Argentina, genom ett lortigt färje-fönster.
Nämen, vad är detta?
Det är en "lycko-fontän" där man skulle fästa ett lås med sin och sin kärestas initialer pa, ty da skulle man atervända hit, lika kära, i framtiden. Med tanke pa att vi inte är speciellt sugna pa att atervända gav vi blanka fanken i detta.
Vi ber om ursäkt, men detta är det enda vi kan visa ifran Montevideo, da det faktiskt är dom enda tva bilderna vi tagit. Så vackert är det här, ni förstar ju...
