I skrivandets stund (ej vid tillfället för publiceringen) befinner vi oss och, uppskattningsvis, 50 andra turister och inhemskingar på ett litet propellerplan på väg till ön Corn Island i Nicaragua. Vi tror att det ska mellanlanda i Bluefields, men med planen på den här sidan jordklotet kan man aldrig vara så säker. I vanlig ordning var vägen hit kantad av gupp och flertalet käppar i hjulet, känns på någe vis som vi satt i system att resa så krångligt och ansträngande som möjligt, men vad vore väl livet om det endast bestod av guld, gröna skogar och en präktig silversked i mun? Tradigt, just det, vårt resande är en sport! En match vi ständigt går in i med 100% jävlaranamma och vi har ju hittills gått segrande ur dom alla, peppar peppar ta i trä'! Vinnare, om än lite luggslitna och danna, men inte mindre vinnare för det.

Igår klockan 10:30 avgick INTE bussen ifrån Copan, där vi befunnit oss sedan i fredags, utan 45 minuter efter utsatt tid, men vid det här laget har man börjat vänja sig vid denna enerverande företeelse och lägger ingen större vikt vid den, det är som självklart! Rutinen för en inrikes bussresa i Honduras är på många vis annorlunda än hemma i Svea rike. Som nämnt nyssens har vi detta med avgångstiderna, sen det faktum att dom gör passkontroll och fotograferar samtliga passagerare (med en gammal hederlig digitalkamera) och kontrollerar handbagaget. Inget ovanligt eller anmärkningsbart om vi talar om en flygresa, men nu talar vi om en inrikes bussresa. Nåväl, med tanke på rånrisken i dessa länder ska man nog mest vara tacksam över detta.
Hondurasresan var allt annat än den föregående resan, med fluffiga, rumpvänliga säten, gott om plats och gratis servering av snacks och dricka, jo man tackar! Att den sen tog oss till den värsta staden vi någonsin besökt, i princip, är en annan femma. En kort sammanfattning om denna femma kommer nu: Bussen rullar in över bergen och framför oss sträcker en, från fjärran sett, vacker stad ut sig i dalgången och rinner upp över bergen. Desto närmre vi kom, desto mer insåg vi att ordet "vacker" är den raka motsatsen till verkligheten. Slitet, smutsigt, fattigt, och då har vi ändå inga höga krav och kan stå ut med det mesta, men när vi stannar utanför hotellet i centrala Tegucigalpa (som förövrigt är huvudstaden i Honduras) som ska vara ett av dom bästa hotellen i sta'n och man i varje gathörn får bevittna stackars människor som äter ur enorma sophögar slängda på gatorna växer en obehaglig klump i magen som är allt annat än angenäm. Första klivet in på hotellet kilar en kackerlacka stor som en tumme förbi, och detta är långt ifrån den sista vi får sällskap av under vistelsen i staden, som tur är fick vi inget besök utav detta slag på rummet gudskelov!

Under färden mot staden mötte vi upp en holländsk kille, som vi kom att stifta bekantskap med. Mark hette han och hade en hel del att säga om Centralamerika, så det blev ett trevligt samtal över en inhemsk middag. Dessvärre är Tegucigalpa en otroligt kriminell och farlig stad, men kaxiga som vi är, jag och David, tänkte vi som så att vi går och tar ut pengar vid åtta-snåret på kvällen. Jag kan säga som så att det kändes mäkta tryggt att vandra runt, lite smått vilse, i en stad där allt, och tror mig när jag säger ALLT, stänger klockan sex på grund av att det är för farligt att ha öppet! Gatorna var öde och ekade tysta som i graven, med undantag för några tvivelaktiga typer i gathörnen, men ingenting hände och då vi kom på att vi behövde ta ut mer pengar gjorde vi samma promenad tre timmar senare. Som ni kanske förstår hände inget då heller.

Efter middag och pengauttag var det dags för sängen, men blott för några timmar ty klockan fyra stod taxin tutandes utanför hotellet. Vi skulle nämligen åka vidare tidigt, mycket tidigt, redan dagen därpå vilket såhär i efterhand var ett mycket klokt val. Hade jag behövt stanna en natt extra i den staden hade jag tamejfan, ja jag vet inte vad, ringt mamma och ömkat mig något förfärligt troligtvis, men då mamma som vanligt hade sagt åt mig att inte vara så sjåpig när det är självförvållat hade jag istället ringt mormor, som gett mig några kloka ord, och med några kramar ifrån David hade jag på så vis överlevt vistelsen. MEN, nu var vi bara dömda till en natt, och knappt det, så det var med glada miner vi rullade iväg mot Nicaragua inatt.

- - -

Fortsättningen som följer är ner-raffsat onsdagen den 21 mars, alltså dagen efter propellerplansflygningen.

Åh vad vi båda kände på oss att allt gick för bra för att vara sant! Det var nog inte menat att vi skulle komma med det där planet igår. Flygningen gick alla tiders, vi blev serverade rom/whisky/? och cola, jag lyssnade på "Blues för Bodil Malmsten" medans David var förlorad i sin bok. Vi kände oss, som ni förstår, oförskämt nöjda! Tro fan att något skulle gå käpprätt åt pipsvängen! På fast mark, på den minsta flygplatsen jag någonsin skådat, stod samtliga resenärer och väntade på sitt bagage. Bagageband, mina vänner, är en lyx! Här snackar vi två arbetsamma karlar som delar ut väskorna i utbyte mot nummerlappen man fick vid avfärd, som då ska stämma överens med numret på väskan. Enkelt och faktiskt jäkligt smidigt! Då vi stor-backpackers fick betala övervikt för våra väskor, $28, tänkte vi att våra kommer säkerligen sist, så "ingen brådis" tänkte vi. "Ingen brådis" blev ganska snabbt "vart faan har ni våra väskor?!"! Väsk-killarna slog ut med armarna, ryckte lite lätt på axlarna och sa att detta var samtliga väskor, era är inte här! Jisses, jisses och jisses. Vi fick följa med en utav killarna, som förövrigt var slående lik rappar'n Nelly, eller vad hette han, snubben med plåster under ögat som duettade med Kelly Rowland under det tidiga 2000-talet? Yeah yeah, whattevah! Framme vid disken för "borttappat bagage etc." fick vi försöka prata med en rundlagd liten kvinna. Ja, försöka prata, ni förstår att det är inte så lätt när befolkningen här är Jamaica-man-slappa a'la Caye Caulker. Gött och ibland mindre gött. Efter många om och men fick vi svaret att vi skulle återkomma imorgon för då kan väskorna ha kommit. Om dom överhuvudtaget visste vart väskorna fanns framgick inte, vilket resulterade i en hyfsat sömnlös natt. Men idag, efter ett telefonsamtal till den lilla rultiga kvinnan bakom disken, anlände våra väskor till hotellet och jag har då aldrig njutit så mycket över att behöva kånka på väskan. Den nyss avnjutna duschen har sällan varit så skön, och att det inte fanns något varmvatten eller spridare, utan duschen bestod av en kran, förgjorde inte njutningen ett smack! Nu ska vi hitta någonstans att käka frukost, hoppa på en båt till grannön Little Corn Island, leta upp något gemytligt boende och söka med ljus och lykta efter ett internet så vi kan publicera det jag nu sätter på print i Davids iPhone. Till sist, vi är i paradiset gott folk!