Antligen ligger temperaturen pa varan sida igen, det vill saga varmt! Sol, sol, sol och klarbla himmel, vi njuter och inget annat! Det enda som mojligtvis skulle kunna ga att anmarka pa, fast att det ar onodigt och fjompigt, men bara for att, ar att det ar sapass varmt att orken inte infinner sig ett dugg. Just darfor kommer detta blogginlagg bli kort och, troligtvis, ganska innehallslost, men nu kor vi!

Trogna blogglasare ar medvetna om att var resa hit till Copan i Honduras, gick allt annat an planerat, men for er som bara kikar in lite da och da kan jag be att fa upplysa om att den sag ut som nagot i denna stilen:
Enligt planerna, och i enlighet med vara biljetter, skulle bussen mot Honduras avga ifran Antigua klockan 13:00 den 15 mars. Perfekt, tankte vi, da slipper vi spendera min 23-ars dag pa en 5 timmar lang bussresa (som biljettforsaljerskan hade sagt att bussresan skulle ta!) och vara framme och utvilade pa dagen D. Efter en ovanligt ostressig formiddag traskade vi ivag med vara tillhorigheter till platsen dar bussen skulle avga ifran. Sa langt allt val, och aven fast vi vantade i en kvart utan minsta tillstymmelse till buss anade vi inga ugglor i mossen, MEN! Cirka 20 minuter efter utsatt avgang kommer en pojk-vasker fram och meddelar att vi tyvarr inte kan aka till Honduras denna dag da det ar protester vid gransen. Jaha, goddag, tack tack, hej da, det var den resan det! Han lat ocksa meddela att vi kunde fa aka klockan 04:00 pa natten, och vi tankte som sa att "OK, det gar la fint!", da skulle vi kunna sova pa bussen, som enligt vad vi forstatt skulle se ut som nagot i stil med detta:



...och komma fram utvilade och pigga frampa morgonkvisten pa dagen D. Da vi var utan boende hade vi mojlighet att hyra ett rum i samma hus som bussen skulle lamna ifran for 70 quetzales istaller for 80, som var det egentliga priset, men da han antagligen tyckte vi sag ut som tva fortvivlade ungar som salt smoret och tappat sikinerna fick vi det gratis. Bra! Upp pa rummet med picket och packet for att dra ut en sista runda pa stan, MEN efter knappt 5 minuter knackar det forsynt pa dorren och vem star val inte dar om pojk-vaskern! "Tyvarr kan ni inte aka inatt, ni far aka klockan 13:00 imorgon istallet.". Naval, min fodelsedag har jag 80% utav aren lidit utav nagon trevlig akomma sasom halsfluss eller liknande, sa detta handelseforloppet kunde jag egentligen med min vanliga tur forutsett.
Hur som haver, det vart bara att gilla laget och tanka att det atminstone skulle bli hyffsat skont att sitta pa en airconditiad buss och, mahanda, lasa lite fin, svensk litteratur, lyssna pa musik och ta en tupplur eller tva for att anlanda ready to party! Haha, den gamla Lucifer skrattade oss an en gang i ansiktet, ty fredagen den 16 mars kl. 13:00 kommer en buss inrullandes som ar nagot i stil med detta:



Med bagaget pa taket i 30 graders hetta, utan AC, men framforallt, utan plats for benen! Centralamerikanerna ar, som ni kanske vet, X antal storlekar mindre an oss kroppsmassigt och kraver darav inget benutrymme att tala om, men nar vi amazoner ska forsoka tranga oss in blir det varre. Det kanns, sahar i efterhand, trist att klaga, men det var verkligen ett helsicke! Hade bussen inte varit smock-full med folk hade det varit en sak, da kunde man brett ut sig och pa sa vis forsokt underlatta for den gamla ischias-nerven att inte komma i klam, men detta var en omojlighet och alltmedans kroppen varkte pa dom mest omojliga stallena klippades okanda svett-drypande ben ihop med varandra och man raknade ner de 5 timmarna mot Honduras. Tji fick vi allesammans! Nar de 5 timmarna fortlopt ifragasatte en gnallig brittiska om vi skulle fa en paus inom kort? Jojomenna, sa chaufforn, om 10 minuter blir det paus, sen ar det bara 2 timmar kvar. 2 TIMMAR, det finns inte pa kartan, det gar inte, no nicht nej! Tyvarr fanns det ingen mojlighet att andra eller forbattra situationen, utan det var bara att an en gang gilla laget, och faktum ar att sista biten gick ganska smartfritt, da solen gick ner och bussen med passagerare slutade koka. Att vi val framme i Copan hade ett mindre helvete med att hitta till vart boende, da var chauffor transporterade alla till sina hotell forutom vi, och till slut kom fram helt slut och dyngsura av svett ar inget vi behover ga in pa. Humoret var i vart fall inte pa topp, och inte blev det battre av att vi sma-stressade och oduschade fick skynda till en restaurang, da alla mat-stallen har stanger runt tio-tiden, men aftonen avslutades med en god middag, nagra iskalla ol och ett leende eller tva. 

Nog om den daliga resan, vi bestamde oss for att fira min fodelsedag igar istallet och det gick bra mycket battre!
Dagen inleddes med en go´er frukost i morgonsolens sken med blicken ut over en fantastisk vy! Vart boende, som vi valt att punga ut en del pengar for, for omvaxlings skull, ar i vara matt matta pinsamt lyxigt och fint! Efter frukosten var det dags att forsoka aterfa en gyllenbrun hudton da vi blivit lite trotta pa den gra-dassiga fargen, och solen gassade pa bra sa nosen blev minsann lite rosig. Dagen fortlopte i en underbart slapp gang och frampa afton-kvisten var det dags for middag. "Twisted Tanyas" visade upp en meny i var smak, och med sin mysiga overvaning foll valet pa just denna restaurang. En treratters middag avnjots och visst fick vi chocken nar denna, ganska simpla, restaurang lade fram en nota som hette duga, men skit samma, man fyller inte 23 i Honduras varje dag, och efter den pars vi fick genomlida dagen fore var vi varda lite glid och stek!

I denna lilla by finns dessvarre inte sa mycket att gora, forutsatt att man inte gillar maya-ruiner, men da vi ar matta och enormt uttrakade av dessa vid det har laget har aven denna dag varit slapp. Det gor dock inte sa vidare mycket, for imorgon aker vi vidare mot nya destinationer, sa hall er uppdaterade gott folk! Nu ska vi forpassa oss ut i det fina vadret igen, Plura Jonsson vantar pa att fa sin valskrivna bok utlast av herr Claesson och min nos ar ivrig att bli an mer rod, sa tjillevippen och tack sa hemskt mycket for alla grattis och presenter, ni ar forjavla go´a! (Och om ni vill veta, eller snarare for att fa skryta, fick jag en super-finer ring ifran Argentina, ett par traditionella Guatemalska orhangen och, for att stilla girigbukens behov, en gigantisk chokladkaka, utav David i present. Tommen opp!)

Takterassen pa vart sista, och gratis, boende. Inte pjakig alls! ("Gratis" heter forovrigt samma pa spanska, och gratis ar ju gott!)




Framme, svettig och utpumpad, men anda en glad 23-arig chica!


Ah, ni ma tro att David blev galet gla´er nar en popcorn-forsaljare traskade forbi uteserveringen. 2 pasar, utan att tveka, och att han sen blev grundlurad pa priset gjorde absolut ingenting. POPCORN + DAVID = SANT 4-EVER!


Morgonutsikten fran vart Honduras-boende.


Till Davids fortret, eller snarare hans kliande ogon, bor det 3 fantaststiskt harliga, personliga och tjotiga katter pa hotellet. Har hade du trivts pappa Gino!




Inget att anmarka pa, inget alls!


Girigbuken in action!


Plura satter, som brukligt, guldkant pa tillvaron!


Dorren till hoger, dar bor vi!


Till slut fick jag min fodelsedags-dessert och alltsammans fick ett lyckligt slut!