"Fem dagar spanskakurs är otroligt lite" var betyget jag fick av min lärare. Inte mer, inte mindre. Jorge var, av hans uttryck att dömma, ganska bekymrad över den korta tid vi valt att spendera pa studier, men med detta till trots var det med stolta, nöjda och, framförallt, lätta steg jag spatserade ut fran skolan idag med David vid min sida. Att vi lyckades föra en konversation innehallande allt mellan Rammstein till polcirkeln med var boende-amigo Felippe är betyg nog för mig, jag KAN spanska. Un poco, men ända... 

Solen star högt pa himlen idag, det är en härlig känsla i luften, man kan helt enkelt inte vara annat än gla´er och nöjder. Nöjda över att skolan är över, nöjda över att aka vidare mot ett nytt land, Honduras, imorgon. Därför kommer resterande tid av denna dag spenderas i solen med ett konstant leende pa läpparna, men inte kikade ni väl in här för att läsa om en sa händelselös dag va? Nä, tänkte väl det, därför tar jag er helt resolut med till tisdagen den 13:e, nu kör vi!

I vanlig ordning ringde klockan 07:00, och da pratar jag inte om väckarklockan utan om matklockan som kokerskan i hushallet använder sig utav. Super-uppskattad i vissa lägen, i andra inte, sasom när man sömndrucken ligger kvar i sängen och det enda man vill är att slippa sätta fötterna pa det is-kalla golvet och tvingas klä sig för skolan. Men här finns inte tillstymmelse till pardon, här är det bara att kliva upp vare sig man vill eller inte! Iväg till skolan kom vi, efter gnäll och gäsp, och tragglade oss flitigt igenom oregelbundna verb, för att sedan atervända hem, och sen? Sen var det dags för nagot väldigt speciellt pa Matildas och Davids resa, nämligen att bestiga en vulkan! "Jag ska bara"-David var dock tvungen att äta en andra lunch för dagen, sa medan han stillade sin hunger kilade jag "snabbt" in pa Super-marknaden (som jag inte tillats säga för herr Claesson, men det struntar jag blankt i, ty det är ju en super-marknad) för att leta efter en, för er, ointressant produkt till min frilla. Att botanisera i denna enorma djungel av spanska har-produkter är minsann inte lätt, och efter att frenetiskt försökt urskilja vad "värmeskydd" kan heta pa spanska, gav jag förgäves upp. Trumpen och besviken möttes jag av ett par panikslagna ögon i dörren som skrek "skynda dig för allt i världen"! Givetvis hade min "snabb-visit" i affären inte varit speciellt snabb, men hey, jag är tjej! Andfadda och stressade kom vi fram till platsen dit bussen till vulkanen skulle ga, right on time, men ingen buss där inte. Med flytande español fragade jag damen bakom disken ifall bussen redan gatt, men som tur var meddelade hon att den skulle anlända inom kort, allt vi behövde göra var att vänta ett ögonblick. Gött tänkte vi, da far vi nagon minut pa oss att stressa ner. En minut blev tva minuter. Tva minuter blev tre minuter. Tre minuter blev fem, fem blev tio, och i tvättäkta Centralamerika-stil kom bussen insusandes 20 minuter för sent, om inte mer, men vi var enbart glada för att mitt velande i affären inte orsakat att vi missat den.
Cirkus 45 minuter senare hade vi natt slutdestinationen, vulkanen Pacayas fot. Innan vi hunnit sätta fötterna pa fast mark omringades vi av ett tiotal smutsiga stackars berga-by-barn som ville sälja vandrings-käppar av väldigt hemmagjord art. Tyvärr, för deras del, gick dom bet ty varken jag eller David ansag oss behöva pensionärs-pinnar, men självklart var det nagra dumma, eller kanske snälla, turister som köpte. Efter att ha fyllt i en blankett, pa vilken dom ville veta ens nationalitet, vem man reste med, syfte med resan och andra orelevanta fragor för ändamalet, sparkade var guide Agosto igang vandringen och kaos utbröt. Med uppför denna branta vulkan, pa denna snäva stig, skulle nämligen tio hästar med förare, sakallade häst-taxis, utitall nagon blev trött. Detta hände givetvis! En fetlagder, uppsnosig israel-tjej gav upp efter mindre än fem minuter och da är det inte annat än att man undrar vad i hela helsefyr hon skulle med att göra överhuvudtaget? Va, nagon som detta kan första? En annan fick riktigt ont i hjärtgropen av att se hur denna stackars utmärglade ponny fick slita tills svetten sprutade (ja, tydligen kan även hästar svettas) för att en korkad bimbo överskattar, pa tok för mycket, sin egen fysiska förmaga. Hästarna var dock bara toppen av is-berget, för som sällskap fick vi även ett par stycken loppbitna jyckar. Nice, i synnerhet da bade jag och David HATAR hundar! Efter att ha vandrat i cirka tio minuter skingrades bade hästarna, hundarna och vara negativa tankar om dessa petitesser och lämnade plats för bilder av den häpnansväckande vyn. Oj oj oj, sa gudomligt vackert sa jag vet inte vad! Pit-stop efter pit-stop och utsikten blev bara vackrare och vackrare, alltmedans vi blev sotigare och sotigare. Pacaya är nämligen en aktiv vulkan, med sitt senaste utbrott i maj 2010, sa inte undra pa att Davids bruna läder-pjucks och mina svarta jeans antog en gra-dassiga nyans efter blott nagra steg i lava-sanden. Detta utgjorde dock inget problem, speciellt med tanke pa att man var tvungen att halla ögonen pa annat, en vy som hette duga.
En och en halv timma senare var vi sa gott som pa toppen av el vulcan, men tyvärr hade säkerhetsvakterna sagt klart och blankt nej till att klättra upp vid kratern, da aktiviteten i vulkanen var för stor just denna dag, men vi var nöjda ända. Bastu-freak som jag är provade jag pa att basta i en "natural sauna", kort och gott ett hal i marken där man kröp ner och fick uppleva en riktig bastu, med anga och värme och allt. Det var bara den tillhörande fredags-ölen, björk-kvistarna och en förljugen finne som fattades! Grillade marchmallows var en annan aktivitet vi pysslade med, och att i en kvart frustrerat försöka fa till sadanadär fräcka "hopp"-kort som gud och alla människor tar till höger och vänster. Konstaterande: Det är fan stört omöjligt! Pricken över i:t var dock när vi fick bevittna en av de vackraste solnedgangar en högre makt skapat! Den behövdes sannerligen för att orka den vindpinade, mörka vägen ner med ett par idiotiska israeler i hälarna, jag menar, vem fan far för sig att springa som en ägga-sjuker höna i aska i motvind med ett helt gäng andra turister bakom sig? Nä, nackskott pa den och jag hade vart tillfreds! Ni förstar kanske att det inte var lätt att halla skrattet borta när samma idiot ramlade och skadade sig pa vägen ner. Vad är det du brukar säga mamma, "skadeglädjen är den enda sanna glädjen"? Absolut, absolut!

Vad mer finns det att berätta tro? Vi har fatt bevittna Guatemalskt pask-firande pa väldigt nära hall. Alltsa pask med var tredje svenska bokstav istallet för A, alltsa pasken som i när Gud avrättades (Eller ateruppstod? Eller korsfästes? Eller är det samma sak? Varför lyssnade jag inte mer pa religions-lektionerna?!). Dom firar pasken i 40 dagar här, minsann. Här snackar vi dock inte chokladägg, kycklingar och ungdoms-fylla utan en regelrätt religiös ritual. Visst fanns där en del commerce med marknads-stand och dylikt, men den huvudsakliga attraktionen var en stor "parad" genom staden. MEN, det mest patagliga med hela firandet var att mer än hälften av alla manliga besökare, inte bara de som deltog i paraden utan av ALLA karlar, bar lila kapor (med den tredje svenska bokstaven istället för A, igen). Vi slänger upp bilder sa far ni själva se!

Förövrigt har vi antagit rollen av riktiga gourmander. Jojomen serrni! I söndags spisade vi den överlägset godaste maltiden under hela resan, mahända under hela ens liv! Till en början ratade vi denna restaurang för den var ju faktiskt alldeles för dyr när man fick punga ut cirka 150 svenska kronor för en rejäl middag med dryck, men tacka fanken för att vi tog vara förnuft till fanga för den maten var oslagbar! Eller vad sägs om perfekt stekt oxfilé, bakpotatis med hemmagjord "sourcream"-topping, en tossed salad (i dess rätta bemärkelse! Ni som fattar fattar!) och som kronan pa verket en obeskrivlig hemmatillverkad bearnaise. Jag finner inga ord. Och igar at vi en sen middag pa en Guatemalsk restaurang, som den gamle stöten och vänsterprasslar´n Clinton besökt flertalet ganger, inte illa va? Dock var alla dessa "flertaler ganger" under mars 1999, men ända, coolt!

Nu gör vi som sahar att jag kastar upp lite bilder och sa aterkommer vi inom en snar framtid, tjinkan linkan!

Ser ni alla lila-klädda Guatemaler i mörkret?


Detta arrangemang var ganska snabbt totalförstört sa fort paraden trampade iväg.


Sa satans synd att vi inte lyckades knäppa en tydlig bild pa denna lilla karl! Han gick efter paraden, fast ända "med" den, dubbelt sa kort som alla andra, spelandes pa en flöjt, sa herrans gullig.










Dinerar världens godaste middag!


"Edvins´a en-ögde katt"




Inte ens halv-vägs upp.


Dit upp skulle vi, trodde vi...


Mäktigt!


Mycket aska var det...


Matilda alias Bastu-bruden Sirpa. Ingen stor bastu men ack sa skön.


Denna bild fangar inte alls likheten, MEN denna man var en EXAKT kopia av Zach Galifianakis!




Det är inte lätt att fa till en "hopp"-bild.


Ibland är man för sen...


...och ibland för tidig...


...men ibland far man till det!


Här ser ni varan guide Agosto. Här tycker han om att ligga, ty här var det varmt och skönt, dock försökte den fula fisken vinka dit flertalet av oss kvinnliga turister att lägga oss bredvid honom, sicken spjuver!


Mormor, jag har icke glömt dig! Här ser du beviset: hjärtat!


En solnedgang som definitivt inte gick att fanga pa bild.