Många har drömt om Kuba. Kanske har man sett ett inslag på När & Fjärran med Hans Fahlén. Kanske har man läst den gode Hemingways böcker. Kanske har man bara bildgooglat Kuba och fått upp bilder på gamla 50-talsbilar, en gammal tant utan tänder med en fet cigarr i munnen och bilder på charmiga hus från Havanna.
Liknande drömmar har jag haft om Kuba sedan tonåren. För min del började nog dessa när jag såg filmatiseringen av Hemingways Den gamle och havet. Bra bok, bra film.

Efter några dagar i Havannas hektiska myller av avgaser, nedslitna hus och galna/otrevliga invånare är min bild en helt annan av denna stad. Den största anledningen till att min uppfattning om Havanna har ändrats till det sämre är tyvärr, människorna. Med sitt (i de flesta fallen) arroganta, näst intill otrevliga bemötande får de mig att känna mig ovälkommen. Att det dessutom känns som att den enda anledningen till att turister släpps in i landet är för att de ska kunna roffa åt sig så mycket pengar av en som möjligt gör inte saken bättre. Detta grundar sig mycket i att det kubanska folket betalar i sin egen valuta och vi turister i en annan. Då den valutan turisterna använder är värd mer men priserna ändå är samma för båda så känner man sig lurad nästan hela tiden. Exempelvis: en kuban före mig i kön köper en smörgås som kostar 7 $, jag köper samma smörgås för 7 $. Skillnaden då är att deras valuta, nacional, är värd 1 kr, men vår valuta är värd 6 kr. Då betalar alltså jag 42 kr medan kubanen betalar 6 kr. Tyvärr visar sig detta främst när man handlar där den vanliga kubanen handlar sina saker, fruktstånd och små lokala matställen. Vilket brukar vara ställen man går till för att få just billig och god mat. Jävligt tråkigt. God mat är för övrigt det Kuba lider störst brist på. Två veckor med skink&ost-mackor, "kubansk pizza" gjord i stekpanna och allmänt smaklös mat i övrigt gör att man på nätterna ligger och trånar efter lite vettig svensk husmanskost. I jämförelse känns till och med McDonalds fettdrypande burgare som en lyxmåltid.

Man måste ändå ha förståelse för att kubanerna är som de är. Kuba är ett sjukt land. Man märker viss frustration från kubanerna ibland över bristen på livsnödvändiga medel. De lagar sina bilar konstant och försöker med små medel och stor kreativitet få sina hem att fungera så bra som möjligt. Det är dock ingen som öppet kritiserar landet och dess styre utåt. Folket är nog helt enkelt rädda för vad som kan hända i så fall. Försök själva föreställa er hur det måste vara att aldrig kunna tala fritt om vad man tycker är fel i samhället eller framförallt, veta att du aldrig kommer att få lämna landet du lever i.

Kuba (och framförallt Havanna) har helt enkelt visat sig vara något helt annat än jag föreställde mig. Mest pga att det är väldigt svårt att veta vem du kan lita på...