Go' och gla' påsk på er allesammans! Djungeltrumman skvallrade om att ni slirar runt i ett snögloppigt Sverige och har det ruskigt. Synd och skam tycker vi, som dagen till ära närpå lyckats bli lite röda om nosen, och då snackar vi inte köldbiten och snordroppande näsa, nej nej, vi snackar den solstekta versionen. Fast att nu öppnade sig himmelen en aning och vinden bar med sig en något kylig temperatur, men sålänge jeans och långtröja räcker ger jag tummen upp!

Cuenca är namnet på "byn" vi anlände till igår, efter en cirkalisa 4 timmar hyfsat barmhärtig bussresa. Jo, ni förstår, den var barmhärtig fram tills att vi körde upp bakom en hostande buss som lagt av uppe i bergen och in i våran redan fullsatta buss stormade det in 20 regndrypande Ecuadorianer, ivriga att fira påsk. Deras påsk-sug gjorde dessvärre att dom glömde vettet och etikettet i förra bussen vilket resulterade i att dom som satt vid gången (läs: jag och många, många andra stackare) fick uppleva bred-rövade kommendoror som parkerade sig på armstödet, nys-kavalkader på bara ben ifrån, i övrigt gudomligt söta, indian-barn och allmänt knö och stoj. Fast i själva verket ska vi vara tacksamma, likväl våran buss som deras kunde brakat samman och DÅ hade det inte blivit en rolig historia vill jag lova!
Fram kom vi, rörelseförlamade och stumma av någon slags smärre chock, vart i herrans namn hade vi kommit? Jo, till något som liknade en by född ur Jesu arsle, för att tala klarspråk! Bistert regn, glåmig omgivning och allt tycktes ha antagit färger från de dystraste av färgskalor. Med andra ord, inte alls vad vi hoppats på! Jag säger som ufot Di Leva, vem ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när det är såhär, ty enligt Lonely Odugliga Planet och diverse reseguider på internet skulle Cuenca vara en mysig, varmhjärtig kolonialstad. Tjena! Där befann vi oss i vart fall, så det var bara att hugga tag i väskorna och kånka mot ett lämpligt boende, dvs billigt! Efter några turer hittade vi till Hostal El Colonial, och det fick duga. Då denna kontinent, antingen i brist på isolering eller en optimism som heter duga, valt att bygga husen i sten utan något mellanpålägg att hindra utomhus kyla med så är husen, ja justus, kalla som graven! David, som tro't eller ej ibland kan hänga läpp och inta rollen som trotsig 5-åring, har gått ut med att han vägrar duscha under vistelsen här. Jag förstår honom. När inomhus-tempen ligger och velar runt 15'C enligt mig, 19'C enligt herr Claesson, känns det som ett straff likt giljotin att behöva ställa sig i en is-kall dusch, och mitt herrskap, "is-kall" är dessvärre allt annat än en överdrift.

Till vår lättnad visade sig denna "by", med cirka 400.000 invånare, alltså något i stil med Göteborg, vara något av en liten pärla ändå. Vissa områden är, som vi läst, gamla kolonialhus med en arkitektur och färggrannhet som ibland får en att häpna, och om Götet kallas lilla London vill jag döpa Cuenca till lilla Wien. Små snirkliga kullerstensgator som ibland löper ut i riktiga Wall street-områden med kostymnissar och en skyline som fått New York att rodna. Kanske inte riktigt, men ni fattar poängen! Visst är vissa områden öststats-grå och slitna, men vad gör väl det när andra områden är tvättäkta hipsters-områden med graffiti som är renodlad konst. En varierande stad som ger mig känslan alp-by, jo jag tackar!

Har hon klagat klart nu, tänker la ni? Jajamensan, fast att egentligen är det inget klag i proportion till hur bra vi egentligen har det, men vi svenskar är nog fan skapta till att peka och anmärka och rynka näsan så fort vi inte serveras Skogaholms-limpan och Melodikrysset till lördagens "svenska" morgonkaffe, eller ett pustande element i var vrå som värmer då våra väl-manglade lakan och ekologiska duntäcken inte räcker till. Vardagens självklarheter, säger ni, ren och skär lyx kan jag låta meddela!

Påsk. Högtiden vi firar för att hedra... Ja, för att... Jesus uppstod? Dog? Uppstod OCH dog? Skam den som vet, jag är inte typen som vallfärdat till kyrkan eller haft högläsning ur bibeln under min uppväxts år, vilket såhär i efterhand uppenbarligen varit på sin plats. Dock behöver man inte kunna tillstymmelse till bakgrunden till påsken för att kunna delta i ett regelrätt "svenskt" påskfirande, allt du behöver kunna är att skala ett ägg, sätta fjädrar i ett ris, säga "skål tamejfan!" och svälja supen, svulla i godis och, måhända, signera ett färdigskrivet påsk-kort. Charmigt i säg, visst, men här är det andra bullar! Här vallfärdas det till dom, uppskattningsvis, 10 kyrkorna och katedralerna i stan för att hedra och tillbedja. Här snoffsar man upp sig till yttersta properhet och antar en fridfull aura. Nej, det är icke samma påsk vi firar, hur mycket vi än vill tro't!

Påsken, en i mängden av en uppsjö olikheter länder och kontinenter emellan. Bilkörningen är en annan. Hemma tycker vi det är ytterst viktigt att ordning och reda upprättshålls ute på vägarna. Visst drabbar det ingen fattig om man mot all förmodan skulle åka på en fortkörningsbot, men det är inget man ska skylta med om man vill bibehålla grannfriden, och inte vill man väl gå miste om wirre-pinnen efter fredagens arbetsdag med den trevliga Johansson i huset mitt emot. Och skulle du, gud förbjude, missa blinkersen vid ett filbyte och "dåna", i 30 knyck, in i en annan bil, ja då ska du snabbt börja veva med försäkringspapper och prata formaliteter i lugnaste ton. Och nack-skott på den dåre som inte bytt till sommardäck på utsatt dato och sladdar runt och sliter med dubbarna på våra fina svenska vägar. Skändar jag svenskarna nu? Äsch, jag är ju själv svensk och kommer säkert en vacker dag tacka ja till en whiskey på grannens nybyggda altan, men då ska det fanimej vara en Johnnie Walker, den svarte, och skämmes om jag inte tar med en ugnsvarm champinjonpaj, vad ska grannfrun annars tänka? Att man är snål? Att man inte kan hantera en pajdeg? Hjälp! Hur som, här är det, hm, inte riktigt så. Nja, det där med altanbygge och paj vet jag ingenting om, däremot bilkörningen, oj oj oj... Jag frågade min andra hälft häromdagen hur en körskola, eller rättare sagt, en körlektion ter sig i dessa länder. Vi kom fram till att körkorten nog finns att köpa för 600 spänn och en flaska Explorer av Mario nere på gathörnet. Att köra så offensivt, aggressivt och egoistiskt som möjligt är deras melodi. Tuta, helst oavbrutet. Bälte, vad är det? Filer och skyltar är inte till för att rätta sig efter, och blinkers, va? Nä, ut med näven och veva bara! Man blir mörkrädd för mindre! Peppar peppar, ta i kapten Kroks gamle ben, hittills har allt gått vägen, och så ska förbli!

Andra olikheter, som jag aldrig lagt märke till hemmavid, åtminstone inte på långa vägar i denna utsträckning, är att de rika och välbärgade här beter sig som renavlade svin emot dom fattiga! Jargongen "jag äger dig, din lilla imbecill" äcklar mig något oerhört! Exempelvis fick jag bevittna hur en man som just fått sina skor utomordentligt fint polerade av en skoputsare kastade betalningen, i form av ett ynka litet mynt, på marken, så där fick denna stackars kille krypa efter sin förtjänta lön. Och att måhända kliva lite åt sidan på trottoaren finns inte, helst hade dom nog velat införa något slags apartheidsystem, vilket inte alls behövs då dom har ett klassystem som är åt helvete och gynnar borgarbrackorna nog!

Poliser och konstaplar är ännu en sak som skiljer sig ifrån hemma. Även fast många utav poliserna i dessa länder tyvärr är korrupta så det bara visslar om det, känna det trots allt betryggande att dom patrullerar omkring i närpå varenda gathörn och håller ordning. Man ser dom överallt, dom är helt enkelt där dom ska vara, bland folk och inte bakom ett skrivbord. Att dom sen kånkar runt på vapen som i mina ögon är så grova att dom inte hör hemma någon annanstans än i smältdegeln är en annan femma, måtte dom bara inte komma i fel händer.

Hemma är vi inte så vana vid att få hjälp av främlingar eller vara tjenis med totala främlingar, men annat är det här. Överlag är folk otroligt hjälpsamma och tillmötesgående, och framförallt är dom ett folk som tycker om att hälsa. "Hej hej, goddag!" och kanske utbyta några meningar hör till vanligheterna, och det är heller inget folk som stressar i onödan inte. Vi borde, och i synnerhet jag som stressar upp mig över bagateller, ta efter deras levnadssätt! Leva mer i nuet, allt går ju faktiskt lösa om man bara håller huvudet kallt och lämnar tid åt resonemang, och inte vara så förbaskat tillknäppta och tänka på och älta precis allt vi tar oss för! Skitsamma är ett underskattat uttryck!

Finns det några likheter då? Nja, inte såvida vi fortfarande har lås på toaletterna hemma, allmänna som privata, dubbat samtliga filmer och serier, inte visar döda och avrättade vuxna och barn på nyheterna och ersatt potatisen med ris. Sanna mina ord, trots elände och annat, fördelarna väger helt klart över och jag ÄLSKAR det Sydamerika jag hittills har glädjen att fått se! Till och med pappa Gino hade överlevt en påskhelg här, dom visade nämligen nyss "Wallace och Gromit" på tv:n, dubbat, men vem vill inte höra Antonio Banderas sensuella stämma på ostälskar'n Wallace?

Aftonen kommer avläggas åt frid, god mat och dryck nu när antibiotikakuren äntligen är avrundad med positiv effekt och att avnjuta det hemgjorda godis vi köpte tidigare som får vara vår substitut till skum-kycklingar och Anthon Bergs-chokladägg. Som sagteligen, ta hand om varandra och njut av påsken, så ska vi försöka komma över en dator så vi kan bjussa på ett litet påskägg av bilder!

(Ps. För att rättfärdiga rubriken: Vårat rum har inget fönster. Ds)