Colombia, no ma'am!
Ja jisses amalia, dessa tangenter alltsa! Jag vill inte vara den som ar den och klagar det forsta jag gor, MEN jag vill hoja ett varningens finger for att felskrivningar och dylikt med storsta sannolikhet kommer forekomma. Vad det verkar har nagon spillt, exempelvis, Coca-Cola over hela tangent bordet. Trycker man ner en tangent trycker man saledes ner flera, och pa sa vis ofta fel tangent. Vojne vojne, nu ska jag forsoka strunta i i-lands-problemen, vi befinner oss trots allt inte i ett sadant land for tillfallet. So here we go mitt herrskap!
Lat oss ta vid dar vi slutade, pa ett ungefar. Vi befann oss da pa on Little Corn Island pa Nicaraguas kust och hade det riktigt gott! Solade, badade, at gott, drack gott, tog det helt enkelt piano. Blev en hel del lasning for att fordriva tiden, da det inte fanns sa hemskt mycket annat att gora det med, varpa jag bade borjade och avslutade en bok i ett sjuhelsikes nafs som jag varmt kan rekommendera! "Krakflickan" ar namnet, alltsa kraka som i den svarta fageln i Svearike. Det ar en enormt rafflande psykologisk thriller med riktigt perversa inslag, men det ar sadant som ar schmaskigt att lasa, det tycker alla, vare sig man vill erkanna't eller ej! Dessutom ar det en triologi som, oturligt for mig, slutar som en riktigt cliffhanger. Naval, jag rekommenderar den starkt, inget javla Camilla Lackberg-dravel (aven fast jag gillar hennes alster).
Ett annat satt vi fordrev tiden pa var att infinna oss pa grannstrandens bonfire-party. For er 50+ (jadrar vad ni kommer sura te nu!) som inte vet vad ett bonfire-party ar ska jag forklara detta nu: en fest man har pa stranden, runt en stor brasa. Enkelt! Just till detta bonfire-party hade "arrangorerna" utlovat 3 grundlaggande faktorer for ett bra partaj: good food, cheap alcohol and WACKY MUSIC! Cool, tankte vi och traskade dit. Dom levde upp till allt dom lovat, och lite till! Grillad sea-food (vad fanken heter det pa svenska? Havs-mat?) som var gudomlig, penga-pungs-vanliga priser i baren och, som sagt, WACKY MUSIC! Cool! Dar stotte vi aven pa 2 fryntliga hollandare vi traffat pa Big Corn Island + annu en alla tiders amerikan vid namn Andrew. Aftonen var otroligt lyckad, varpa VI inte var lika lyckade dagen darpa, hujedamej...
Dessvarre trottnade vi ganska fort pa paradis-on, for som sagt, utover dykning och fiske fanns det inte sa mycket att gora. Pa tal om fiske, berattade David i forra inlagget om sin efterlangtade fisketur? Om inte kan jag beratta att han, efter manga om och men, kom ivag pa det stora havet och oj vad han fick fiska! Dessvarre lyckades han inte dra upp nagon, men flertalet stora firrar nappade, enligt Davids egna utsago, men kroken var antagligen for vek. Synd och skam, men nu vart atminstone det avklarat, skont for David som langtat sa, skont for mig som slipper tjatet, win-win!
Efter Little Corn Island tog vi helvetes-baten till Big Corn Island och for raka vagen till flygplatsen i hopp om att kunna komma med ett flyg till Managua redan samma dag. Oorganiserade och otrevliga som dom ar fick vi vanta och vanta, langt om lange, tills vi gudskelov slutligen fick beskedet att vi kom med. Och vara vaskor ocksa! Val i Managua for vi till Hostel El Molinito, som knappast behover nagon mer forklaring an sunk. Tro't eller ej, men sunk kan vara bra min vanner. Atminston billigt! Managua, liksom Corn Island, hade det valdigt skralt med aktiviteter, sa vi spenderade var tid dar med att forsoka hitta en flygbiljett till Colombia. Det var inte kul, inte alls. Vi tankte att vi snabbt och latt skulle kunna nosa upp varsin biljett till Bogota redan dagen darpa, men nar vi besokte flygbolaget Taca, som enligt bokens alla regler (namner inga namn) skulle vara enda stallet som salde sadana fick vi svaret, som vi enkelt hade kunnat lasa oss till, att till Colombia kan man inte resa utan retur-biljett, da nekas man intrade i landet! Skit och pannkaka med, hur gor vi da? Jo, da fick vi informationen att vi kunde kopa en sakallad round-trip-ticket, men den kostade 1200 dollar, alltsa skjortan! Dessutom ville damen bakom Taca-disken inte salja oss dessa, da aven hon insag att det var alldeles for dyrt. Vi blev ombedda att uppsoka en rese-forsaljare, och innan vi hittade det, ja oj oj, men till slutkom vi fram till Viaje Munditur. Dar talades minimalt med engelska, men vi lyckades fa fram att vi ville ha ett flyg till Ecuador, som vi kom overens om, smidigast sa, dagen darpa. Tror ni inte att halva staden far stromavbrott mitt i bokningen? Jojomenna, var sedvanliga tur slog till. Efter en kopp kaffe kom strommen tillbaks, dock inte internetet, sa vi gick helt resolut och drog en Burger King-burgare under tiden. Tillbaka pa Viaje Munditur igen hade givetvis varan salj-brud gatt hem, men vi fick hjalp av en annan kvinna och inom ett par minuter var vi klara och satt i en taxi pavag darifran, nagot lemlastade efter en laaaang dag. Hem och packa och duscha och march i sang da planet skulle avga redan kl.07 dagen darpa, vilket betydde avfard ifran hostelet kl.04.
Introt till "Svenska hjartan" kickade igang i mobilen och det var dags att kliva upp mitt i natten. Ni som vart ute och rest forr vet att det ar fanimej inget kul alls, men vad gor man inte? Efter en lite tvivelaktig taxi-tur pa cirka 30 minuter med en chaffis som i tid och otid gaspade och suckade och var tvungen att stanna vid en mack for att halla iskallt vatten over sig for han var sa trott kom vi fram till flygplatsen. I god tid dessutom! Langst fram i kon till check-in-disken stod vi med vara biljetter i hand och vantade pa att Copa Airlines skulle oppna. 26 mars, da ska vi antligen fa komma ivag. Eller vanta lite nu, 26 mars? Det ar val den 27:e idag? Yes indeed, tjugosjunde det var, tjiiii fick vi! Ni forstar, damen pa Viaje Munditur hade sannolikt fatt hjarnslapp och bokat var biljett den 26 april, vilket vi upptackte minuter innan check-in! Enorm klump i magen, panik, vad gor vi nu?!?! Vi bestamde oss for att gora det enda vi kunde gora klockan halv fem pa morgonen, vanta pa att personalen skulle dyka upp och innerligt hoppas pa att dom kunde losa felet. Fy satiken vad vi kande oss dumma och skurkaktiga nar vi forklarade vart problem till damen pa Copa, men trevlig och enormt hjalpsam som hon var lyckades hon klamma in oss och andra vara biljetter sa vi lyckligtvis kom med! Vi har nog aldrig nagonsin kant en sadan lattnad, ett stenrose foll ifran vara trotta axlar.
Flygningarna gick smidigt, sen var det bara problemet med att lyckas komma in i Ecuador. Detta land har, liksom Colombia, stranga regler pa att man inte far intrade i landet utan retur-biljett. Lyckan log och vi kom in utan problem, troligtvis for att vi ar svenska, da kontrollen pa Sydamerikanerna verkade bra mycket striktare.
Quito, Ecuadors huvudstad, har sitter vi nu. Lite luddiga i huvudet da vi idag varit uppe pa over 4000 meters hojd vilket ar, lat oss saga, en hel del! Det ar dubbelt sa hogt som Sveriges hogsta berg Kebnekajse, vilket kanske inte sager sa jatte mycket, men kanslan daruppe var huvudvark, trotthet och mag-tjorv. En annan har skravlat med att jag minsann inte kommer kanna av nagon hojdsjuka, men efter blott nagra minuter daruppe slog det helt ovantat till och det var, trots kanningarna, en ganska haftig kansla. Linbanan upp var daremot inte lika haftig. Inte for att jag ar det minsta hojdradd, ty det ar jag icke, men da vinden ven utanfor den lilla korg man satt i och krangde hit och dit knot det sig lite i magen trots allt.
Igar, nar vi kom hit, stensomnade vi och vaknade vid sju. Sminka och fixa och ut pa sta'n for att ata en smarrig grillad biff med tillhorande ol. Olen har, vid namn Pilsener, ar dessvarre inte speciellt god, sa efter maten traskade vi vidare till ett gediget litet mexar-stalle och en annan avnjot en flarra rod-tjut, vi ar ju trots allt pa semester.
Idag tvingades vi dock ta ett avbrott i semester och ljuva tider for att besoka ett hospital. Bli inte orolig nu mormor, aven fast mamma sakert redan talat bredvid mun, inget allvarligt hade hant. Kvinnan med overlagset samsta immunforsvaret, Hanna Matilda Prim, (och ni ska INTE for en sekund ga pa Davids valser om att jag ar hypokondrisk) hade inte for en sekund inbillat mig att jag skulle lyckas halla mig frisk under denna resan. En trevlig urinvags-infektion har jag givetvis lyckats dra pa mig, sa imorse var det taxi till ett stort sjukhus dar ingen talade engelska och dar var vi totalt lost, tills det att vi sprang in i den amerikanska lakaren James som hjalpte oss hela vagen och tittade till oss mellan sina patienter. En riktig angel var han, dagens ros till dig James! Och sa varst dyrt var det inte heller, 18 dollar for undersokningen och vantetiden var blott halfen av den pa Boras piss-kassa sakallade sjukhus. Efter att ha tagit diverse prover, bland annat vikt, det ar viktigt (haha, hajar ni? vikt, viktigt!) och mot alla odds lyckats forsta vart jag skulle forpassa mig fick jag komma in till min lakare, som turligt nog pratade engelska. Denna lilla doktor var sa herrans gullig, med ett utseende likt en gammal proffesor och pratglader och rar, och skrev utan snack ut antibiotika och nagon annan medikamen som skulle fa lilla kissblasan att lugna ner sig, sen vare tack och hej! Som tack for att min go'a David suttit och vantat pa mig hela dagen, trots sin enorma sjukhus-skrack, belonades han med en lunch pa stan's troligtvis basta sport-bar for att kolla Milan-Barcelona. Aven en gammal hagga som jag rycktes med och tyckte det var riktigt kul, och ett och annat "ja kom igen nu Zlatan!" och "Pujol, dra och klipp dig for fan!" kom ifran min mun.
Ikvall ska vi ut och ata, men ingen alkohol for min del, doktorns inradan. Detta ser jag fram emot, en patvingad vit vecka sitter faktiskt pa sin plats trots allt. Nagon sen kvall blir det dock inte tal om, da vi planerat att fara vidare till byn Baños (som betyder toalett pa spanska, hoppas det inte ar ett riktigt skit-stalle) redan imorgon. I ovrigt ar Quito en urban stad, men ocksa en blandning av fattiga och rika och det ar inte alls speciellt kul att se tok-hoga manniskor kranga maja pa gatan eller arma tjejer sta i gathornen sa fort morkret faller pa. Forsoker se allt fran den ljusa sidan, sa gott det gar, och vi kan meddela att vi har't jumla bra har!
Hur som haver, nu far jag snart besoka farbror doktorn igen for mus-arm om jag inte avrundar har. Som tack for att ni laser och kommenterar sa fint, ni anar inte hur glada vi blir att ni alla laser, fortsatt med det och kommentera mera, kommer nu en bildbomb att brisera, TACK OCH HEJ!
Stranden pa Big Corn Island, hyffsat go'!
Blekfisarna fran Hulta vs. Ringstone
Forsta nattens boende pa Little Corn, jesus alltsa! Det ser bra mycket storra ut pa bilden an i verkligheten, fonstret var ett stort hal i vaggen och man kunde knappt sta raklang. Att sangen sen lutade sa man lag ihopaklistrade i svetten och varmen hojde bara mysfaktorn. I detta boende fick vi for forsta gangen se en eld-fluga, faktiskt frackt!
Little Corn Island, 30-gradigt vatten, kunde vart samre.
Fungerar ej att rotera bilder, men har ser ni iallafall varan fina dusch. Obehandlade, bara gips-skivor, hej fuktskada! En och annan dod kackerlacka fann vi emellanat, tacka fanken for att dom var doda!
Tjofaderittan hambo, i stora, fina bungalown!
Bugalown till hoger, varan bungalow, var perfekt belagen for ett uppfriskande morgondopp i det stora bla!
Alla 50+-are, sahar ser ett bonfire-party ut!
Havs-mat!
David och den ena hollandska snubben.
Konstaterande: hollandska koreaner tal INTE brannvin, sa ar bestamt! (Lite spill pa linnet har la ingen djavul dott av att se?)
Herr Claesson slogs av den dumdristiga iden att prova en Bloody Mary for forsta gangen pa flygplatsen i Panama City. "Men nu nar isen har smallt (halften vatten, halften Mary) ar den faktiskt helt OK!". Du ar for go' du Davve!
4000 meters hojd och mer darte', behover vi forklara hur utsikten var?
Visste ni att sahar hogt kan inga trad vaxa? Men blommor kunde finnas, trots den isande vinden.
Ecuador
Om en halvtimme lyfter vårt plan mot Quito, Ecuador. Nu vet ni det!
Boom shakalak reeespect!
Nu befinner vi oss återigen på en så kallad paradis-ö. Nämligen Little Corn Island utanför Nicaraguas kust. Här råder det välkända karibiska lugnet och stränderna, palmerna, klimatet och vattnet gör att man trivs ypperligt. Vi bor i en bungalow på stranden och att direkt på morgonen sätta på sig badbrallorna, traska ner 15 meter till vattnet och hoppa i det underbart sköna vattnet är ren och skär njutning! Att dessutom somna och vakna till ljudet av vågorna är också en lyxvara som man inte är bortskämd med hemmavid.
Här råder som sagt det karibiska lugnet. Vilket för svenskar som oss ibland är lite påfrestande. De är helt enkelt lite för relaxed ibland och de kan till exempel helt glömma av en beställning, missa att skicka med väskorna på flyget eller helt enkelt inte dyka upp när man har bokat en fisketur klockan 7 på morgonen. Det sistnämnda hände mig idag, jag skulle ut och fiska imorse och satt och väntade och väntade och väntade tills klockan blev 8 och snubben med reggaemössan som heter David äntligen kom förbi (kanske inte skulle bokat en fisketur av en kille i reggaemössa, men han heter ju faktiskt David). Då hade han tappat bort sitt block där han skrev upp vilka som skulle åka iväg på tur. Det kan kanske ha berott på att han satt på stranden hela dagen igår och drack öl. Kanske rökte han också en och annan "inhemsk" cigarett. Sånt får man räkna med här. Vissa tycker det är charmigt och soft men jag tycker mest det är brist på respekt och jävligt arrogant. Jag är ingen människa som kräver fläckfri service och supertrevligt bemötande hela tiden men arrogans och att bara utebli gör mig ganska uppgiven och sur. Tyvärr gör sådana här saker att jag inte trivs så bra som jag borde göra här på denna vackra plats.
Imorgon hoppas jag att fisketuren blir av så att jag kan fånga en fin, kämpaglad firre och för någon sekund känna mig som en dålig imitation av Hemingway. Jag har velat fiska hela resan men det är först nu priserna är överkomliga och det känns nästan som sista chansen på hela resan!
Annars händer inte så mycket på den här ön. Vi njuter av att bli lite brunbrända åter igen och längtar ganska mycket efter att komma ner till Colombia, där folket är kända för att vara väldigt trevliga och tillmötesgående. Vi har bestämt oss för att försöka ta ett flyg från Nicaraguas huvudstad Managua till Colombia och hoppa över resten av Centralamerika (Costa Rica och Panama). Sydamerika är något vi både ser fram emot väldigt mycket och vi tror att vi behöver ganska mycket tid för att ta oss runt denna gigantiska kontinent.
Sist men inte minst! Vi tycker att ni kommenterar dåligt här på bloggen, undantagen som bekräftar regeln är Mamma Prim och fröken Widar. Rosor till er! På grund av erat undermåliga kommenterande så utlyser vi en frågestund till nästa blogg. Skriv ner era frågor om det ni vill ha reda på. Det kan vara precis vad som helst! Vad en öl kostar här, hur varmt det är i vattnet, hur många bultar det finns i ölandsbron etc etc. Det vore väldigt uppskattat från vår sida om ni hade några frågor!
Nu ska vi gå och bada i det 28 (?) gradiga vattnet och njuta av den här fredagen. Senare i afton blir det grillparty på stranden! Hoppas fredagsmyset blir mysigt hemma i stugorna.
Hälsningar från Majs-ön
I skrivandets stund (ej vid tillfället för publiceringen) befinner vi oss och, uppskattningsvis, 50 andra turister och inhemskingar på ett litet propellerplan på väg till ön Corn Island i Nicaragua. Vi tror att det ska mellanlanda i Bluefields, men med planen på den här sidan jordklotet kan man aldrig vara så säker. I vanlig ordning var vägen hit kantad av gupp och flertalet käppar i hjulet, känns på någe vis som vi satt i system att resa så krångligt och ansträngande som möjligt, men vad vore väl livet om det endast bestod av guld, gröna skogar och en präktig silversked i mun? Tradigt, just det, vårt resande är en sport! En match vi ständigt går in i med 100% jävlaranamma och vi har ju hittills gått segrande ur dom alla, peppar peppar ta i trä'! Vinnare, om än lite luggslitna och danna, men inte mindre vinnare för det.
Igår klockan 10:30 avgick INTE bussen ifrån Copan, där vi befunnit oss sedan i fredags, utan 45 minuter efter utsatt tid, men vid det här laget har man börjat vänja sig vid denna enerverande företeelse och lägger ingen större vikt vid den, det är som självklart! Rutinen för en inrikes bussresa i Honduras är på många vis annorlunda än hemma i Svea rike. Som nämnt nyssens har vi detta med avgångstiderna, sen det faktum att dom gör passkontroll och fotograferar samtliga passagerare (med en gammal hederlig digitalkamera) och kontrollerar handbagaget. Inget ovanligt eller anmärkningsbart om vi talar om en flygresa, men nu talar vi om en inrikes bussresa. Nåväl, med tanke på rånrisken i dessa länder ska man nog mest vara tacksam över detta.
Hondurasresan var allt annat än den föregående resan, med fluffiga, rumpvänliga säten, gott om plats och gratis servering av snacks och dricka, jo man tackar! Att den sen tog oss till den värsta staden vi någonsin besökt, i princip, är en annan femma. En kort sammanfattning om denna femma kommer nu: Bussen rullar in över bergen och framför oss sträcker en, från fjärran sett, vacker stad ut sig i dalgången och rinner upp över bergen. Desto närmre vi kom, desto mer insåg vi att ordet "vacker" är den raka motsatsen till verkligheten. Slitet, smutsigt, fattigt, och då har vi ändå inga höga krav och kan stå ut med det mesta, men när vi stannar utanför hotellet i centrala Tegucigalpa (som förövrigt är huvudstaden i Honduras) som ska vara ett av dom bästa hotellen i sta'n och man i varje gathörn får bevittna stackars människor som äter ur enorma sophögar slängda på gatorna växer en obehaglig klump i magen som är allt annat än angenäm. Första klivet in på hotellet kilar en kackerlacka stor som en tumme förbi, och detta är långt ifrån den sista vi får sällskap av under vistelsen i staden, som tur är fick vi inget besök utav detta slag på rummet gudskelov!
Under färden mot staden mötte vi upp en holländsk kille, som vi kom att stifta bekantskap med. Mark hette han och hade en hel del att säga om Centralamerika, så det blev ett trevligt samtal över en inhemsk middag. Dessvärre är Tegucigalpa en otroligt kriminell och farlig stad, men kaxiga som vi är, jag och David, tänkte vi som så att vi går och tar ut pengar vid åtta-snåret på kvällen. Jag kan säga som så att det kändes mäkta tryggt att vandra runt, lite smått vilse, i en stad där allt, och tror mig när jag säger ALLT, stänger klockan sex på grund av att det är för farligt att ha öppet! Gatorna var öde och ekade tysta som i graven, med undantag för några tvivelaktiga typer i gathörnen, men ingenting hände och då vi kom på att vi behövde ta ut mer pengar gjorde vi samma promenad tre timmar senare. Som ni kanske förstår hände inget då heller.
Efter middag och pengauttag var det dags för sängen, men blott för några timmar ty klockan fyra stod taxin tutandes utanför hotellet. Vi skulle nämligen åka vidare tidigt, mycket tidigt, redan dagen därpå vilket såhär i efterhand var ett mycket klokt val. Hade jag behövt stanna en natt extra i den staden hade jag tamejfan, ja jag vet inte vad, ringt mamma och ömkat mig något förfärligt troligtvis, men då mamma som vanligt hade sagt åt mig att inte vara så sjåpig när det är självförvållat hade jag istället ringt mormor, som gett mig några kloka ord, och med några kramar ifrån David hade jag på så vis överlevt vistelsen. MEN, nu var vi bara dömda till en natt, och knappt det, så det var med glada miner vi rullade iväg mot Nicaragua inatt.
- - -
Fortsättningen som följer är ner-raffsat onsdagen den 21 mars, alltså dagen efter propellerplansflygningen.
Åh vad vi båda kände på oss att allt gick för bra för att vara sant! Det var nog inte menat att vi skulle komma med det där planet igår. Flygningen gick alla tiders, vi blev serverade rom/whisky/? och cola, jag lyssnade på "Blues för Bodil Malmsten" medans David var förlorad i sin bok. Vi kände oss, som ni förstår, oförskämt nöjda! Tro fan att något skulle gå käpprätt åt pipsvängen! På fast mark, på den minsta flygplatsen jag någonsin skådat, stod samtliga resenärer och väntade på sitt bagage. Bagageband, mina vänner, är en lyx! Här snackar vi två arbetsamma karlar som delar ut väskorna i utbyte mot nummerlappen man fick vid avfärd, som då ska stämma överens med numret på väskan. Enkelt och faktiskt jäkligt smidigt! Då vi stor-backpackers fick betala övervikt för våra väskor, $28, tänkte vi att våra kommer säkerligen sist, så "ingen brådis" tänkte vi. "Ingen brådis" blev ganska snabbt "vart faan har ni våra väskor?!"! Väsk-killarna slog ut med armarna, ryckte lite lätt på axlarna och sa att detta var samtliga väskor, era är inte här! Jisses, jisses och jisses. Vi fick följa med en utav killarna, som förövrigt var slående lik rappar'n Nelly, eller vad hette han, snubben med plåster under ögat som duettade med Kelly Rowland under det tidiga 2000-talet? Yeah yeah, whattevah! Framme vid disken för "borttappat bagage etc." fick vi försöka prata med en rundlagd liten kvinna. Ja, försöka prata, ni förstår att det är inte så lätt när befolkningen här är Jamaica-man-slappa a'la Caye Caulker. Gött och ibland mindre gött. Efter många om och men fick vi svaret att vi skulle återkomma imorgon för då kan väskorna ha kommit. Om dom överhuvudtaget visste vart väskorna fanns framgick inte, vilket resulterade i en hyfsat sömnlös natt. Men idag, efter ett telefonsamtal till den lilla rultiga kvinnan bakom disken, anlände våra väskor till hotellet och jag har då aldrig njutit så mycket över att behöva kånka på väskan. Den nyss avnjutna duschen har sällan varit så skön, och att det inte fanns något varmvatten eller spridare, utan duschen bestod av en kran, förgjorde inte njutningen ett smack! Nu ska vi hitta någonstans att käka frukost, hoppa på en båt till grannön Little Corn Island, leta upp något gemytligt boende och söka med ljus och lykta efter ett internet så vi kan publicera det jag nu sätter på print i Davids iPhone. Till sist, vi är i paradiset gott folk!
Fodelsedag genom gott och ont!
Antligen ligger temperaturen pa varan sida igen, det vill saga varmt! Sol, sol, sol och klarbla himmel, vi njuter och inget annat! Det enda som mojligtvis skulle kunna ga att anmarka pa, fast att det ar onodigt och fjompigt, men bara for att, ar att det ar sapass varmt att orken inte infinner sig ett dugg. Just darfor kommer detta blogginlagg bli kort och, troligtvis, ganska innehallslost, men nu kor vi!
Trogna blogglasare ar medvetna om att var resa hit till Copan i Honduras, gick allt annat an planerat, men for er som bara kikar in lite da och da kan jag be att fa upplysa om att den sag ut som nagot i denna stilen:
Enligt planerna, och i enlighet med vara biljetter, skulle bussen mot Honduras avga ifran Antigua klockan 13:00 den 15 mars. Perfekt, tankte vi, da slipper vi spendera min 23-ars dag pa en 5 timmar lang bussresa (som biljettforsaljerskan hade sagt att bussresan skulle ta!) och vara framme och utvilade pa dagen D. Efter en ovanligt ostressig formiddag traskade vi ivag med vara tillhorigheter till platsen dar bussen skulle avga ifran. Sa langt allt val, och aven fast vi vantade i en kvart utan minsta tillstymmelse till buss anade vi inga ugglor i mossen, MEN! Cirka 20 minuter efter utsatt avgang kommer en pojk-vasker fram och meddelar att vi tyvarr inte kan aka till Honduras denna dag da det ar protester vid gransen. Jaha, goddag, tack tack, hej da, det var den resan det! Han lat ocksa meddela att vi kunde fa aka klockan 04:00 pa natten, och vi tankte som sa att "OK, det gar la fint!", da skulle vi kunna sova pa bussen, som enligt vad vi forstatt skulle se ut som nagot i stil med detta:
...och komma fram utvilade och pigga frampa morgonkvisten pa dagen D. Da vi var utan boende hade vi mojlighet att hyra ett rum i samma hus som bussen skulle lamna ifran for 70 quetzales istaller for 80, som var det egentliga priset, men da han antagligen tyckte vi sag ut som tva fortvivlade ungar som salt smoret och tappat sikinerna fick vi det gratis. Bra! Upp pa rummet med picket och packet for att dra ut en sista runda pa stan, MEN efter knappt 5 minuter knackar det forsynt pa dorren och vem star val inte dar om pojk-vaskern! "Tyvarr kan ni inte aka inatt, ni far aka klockan 13:00 imorgon istallet.". Naval, min fodelsedag har jag 80% utav aren lidit utav nagon trevlig akomma sasom halsfluss eller liknande, sa detta handelseforloppet kunde jag egentligen med min vanliga tur forutsett.
Hur som haver, det vart bara att gilla laget och tanka att det atminstone skulle bli hyffsat skont att sitta pa en airconditiad buss och, mahanda, lasa lite fin, svensk litteratur, lyssna pa musik och ta en tupplur eller tva for att anlanda ready to party! Haha, den gamla Lucifer skrattade oss an en gang i ansiktet, ty fredagen den 16 mars kl. 13:00 kommer en buss inrullandes som ar nagot i stil med detta:
Med bagaget pa taket i 30 graders hetta, utan AC, men framforallt, utan plats for benen! Centralamerikanerna ar, som ni kanske vet, X antal storlekar mindre an oss kroppsmassigt och kraver darav inget benutrymme att tala om, men nar vi amazoner ska forsoka tranga oss in blir det varre. Det kanns, sahar i efterhand, trist att klaga, men det var verkligen ett helsicke! Hade bussen inte varit smock-full med folk hade det varit en sak, da kunde man brett ut sig och pa sa vis forsokt underlatta for den gamla ischias-nerven att inte komma i klam, men detta var en omojlighet och alltmedans kroppen varkte pa dom mest omojliga stallena klippades okanda svett-drypande ben ihop med varandra och man raknade ner de 5 timmarna mot Honduras. Tji fick vi allesammans! Nar de 5 timmarna fortlopt ifragasatte en gnallig brittiska om vi skulle fa en paus inom kort? Jojomenna, sa chaufforn, om 10 minuter blir det paus, sen ar det bara 2 timmar kvar. 2 TIMMAR, det finns inte pa kartan, det gar inte, no nicht nej! Tyvarr fanns det ingen mojlighet att andra eller forbattra situationen, utan det var bara att an en gang gilla laget, och faktum ar att sista biten gick ganska smartfritt, da solen gick ner och bussen med passagerare slutade koka. Att vi val framme i Copan hade ett mindre helvete med att hitta till vart boende, da var chauffor transporterade alla till sina hotell forutom vi, och till slut kom fram helt slut och dyngsura av svett ar inget vi behover ga in pa. Humoret var i vart fall inte pa topp, och inte blev det battre av att vi sma-stressade och oduschade fick skynda till en restaurang, da alla mat-stallen har stanger runt tio-tiden, men aftonen avslutades med en god middag, nagra iskalla ol och ett leende eller tva.
Nog om den daliga resan, vi bestamde oss for att fira min fodelsedag igar istallet och det gick bra mycket battre!
Dagen inleddes med en go´er frukost i morgonsolens sken med blicken ut over en fantastisk vy! Vart boende, som vi valt att punga ut en del pengar for, for omvaxlings skull, ar i vara matt matta pinsamt lyxigt och fint! Efter frukosten var det dags att forsoka aterfa en gyllenbrun hudton da vi blivit lite trotta pa den gra-dassiga fargen, och solen gassade pa bra sa nosen blev minsann lite rosig. Dagen fortlopte i en underbart slapp gang och frampa afton-kvisten var det dags for middag. "Twisted Tanyas" visade upp en meny i var smak, och med sin mysiga overvaning foll valet pa just denna restaurang. En treratters middag avnjots och visst fick vi chocken nar denna, ganska simpla, restaurang lade fram en nota som hette duga, men skit samma, man fyller inte 23 i Honduras varje dag, och efter den pars vi fick genomlida dagen fore var vi varda lite glid och stek!
I denna lilla by finns dessvarre inte sa mycket att gora, forutsatt att man inte gillar maya-ruiner, men da vi ar matta och enormt uttrakade av dessa vid det har laget har aven denna dag varit slapp. Det gor dock inte sa vidare mycket, for imorgon aker vi vidare mot nya destinationer, sa hall er uppdaterade gott folk! Nu ska vi forpassa oss ut i det fina vadret igen, Plura Jonsson vantar pa att fa sin valskrivna bok utlast av herr Claesson och min nos ar ivrig att bli an mer rod, sa tjillevippen och tack sa hemskt mycket for alla grattis och presenter, ni ar forjavla go´a! (Och om ni vill veta, eller snarare for att fa skryta, fick jag en super-finer ring ifran Argentina, ett par traditionella Guatemalska orhangen och, for att stilla girigbukens behov, en gigantisk chokladkaka, utav David i present. Tommen opp!)
Takterassen pa vart sista, och gratis, boende. Inte pjakig alls! ("Gratis" heter forovrigt samma pa spanska, och gratis ar ju gott!)
Framme, svettig och utpumpad, men anda en glad 23-arig chica!
Ah, ni ma tro att David blev galet gla´er nar en popcorn-forsaljare traskade forbi uteserveringen. 2 pasar, utan att tveka, och att han sen blev grundlurad pa priset gjorde absolut ingenting. POPCORN + DAVID = SANT 4-EVER!
Morgonutsikten fran vart Honduras-boende.
Till Davids fortret, eller snarare hans kliande ogon, bor det 3 fantaststiskt harliga, personliga och tjotiga katter pa hotellet. Har hade du trivts pappa Gino!
Inget att anmarka pa, inget alls!
Girigbuken in action!
Plura satter, som brukligt, guldkant pa tillvaron!
Dorren till hoger, dar bor vi!
Till slut fick jag min fodelsedags-dessert och alltsammans fick ett lyckligt slut!
Hellre fast i Guatemala än lös i magen
Ni som undrar varför vi sitter och surfar varje dag kan sluta undra. Vi är ganska uttrakade av denna stad vid det här laget sa därför fördriver vi lite tid med att surfa pa internätets vagor.
Här kan ni se vart vi har befunnit oss än sa lange...
För vi har tagit studenten, fy fan vad vi är nagorlunda bra!
"Fem dagar spanskakurs är otroligt lite" var betyget jag fick av min lärare. Inte mer, inte mindre. Jorge var, av hans uttryck att dömma, ganska bekymrad över den korta tid vi valt att spendera pa studier, men med detta till trots var det med stolta, nöjda och, framförallt, lätta steg jag spatserade ut fran skolan idag med David vid min sida. Att vi lyckades föra en konversation innehallande allt mellan Rammstein till polcirkeln med var boende-amigo Felippe är betyg nog för mig, jag KAN spanska. Un poco, men ända...
Solen star högt pa himlen idag, det är en härlig känsla i luften, man kan helt enkelt inte vara annat än gla´er och nöjder. Nöjda över att skolan är över, nöjda över att aka vidare mot ett nytt land, Honduras, imorgon. Därför kommer resterande tid av denna dag spenderas i solen med ett konstant leende pa läpparna, men inte kikade ni väl in här för att läsa om en sa händelselös dag va? Nä, tänkte väl det, därför tar jag er helt resolut med till tisdagen den 13:e, nu kör vi!
I vanlig ordning ringde klockan 07:00, och da pratar jag inte om väckarklockan utan om matklockan som kokerskan i hushallet använder sig utav. Super-uppskattad i vissa lägen, i andra inte, sasom när man sömndrucken ligger kvar i sängen och det enda man vill är att slippa sätta fötterna pa det is-kalla golvet och tvingas klä sig för skolan. Men här finns inte tillstymmelse till pardon, här är det bara att kliva upp vare sig man vill eller inte! Iväg till skolan kom vi, efter gnäll och gäsp, och tragglade oss flitigt igenom oregelbundna verb, för att sedan atervända hem, och sen? Sen var det dags för nagot väldigt speciellt pa Matildas och Davids resa, nämligen att bestiga en vulkan! "Jag ska bara"-David var dock tvungen att äta en andra lunch för dagen, sa medan han stillade sin hunger kilade jag "snabbt" in pa Super-marknaden (som jag inte tillats säga för herr Claesson, men det struntar jag blankt i, ty det är ju en super-marknad) för att leta efter en, för er, ointressant produkt till min frilla. Att botanisera i denna enorma djungel av spanska har-produkter är minsann inte lätt, och efter att frenetiskt försökt urskilja vad "värmeskydd" kan heta pa spanska, gav jag förgäves upp. Trumpen och besviken möttes jag av ett par panikslagna ögon i dörren som skrek "skynda dig för allt i världen"! Givetvis hade min "snabb-visit" i affären inte varit speciellt snabb, men hey, jag är tjej! Andfadda och stressade kom vi fram till platsen dit bussen till vulkanen skulle ga, right on time, men ingen buss där inte. Med flytande español fragade jag damen bakom disken ifall bussen redan gatt, men som tur var meddelade hon att den skulle anlända inom kort, allt vi behövde göra var att vänta ett ögonblick. Gött tänkte vi, da far vi nagon minut pa oss att stressa ner. En minut blev tva minuter. Tva minuter blev tre minuter. Tre minuter blev fem, fem blev tio, och i tvättäkta Centralamerika-stil kom bussen insusandes 20 minuter för sent, om inte mer, men vi var enbart glada för att mitt velande i affären inte orsakat att vi missat den.
Cirkus 45 minuter senare hade vi natt slutdestinationen, vulkanen Pacayas fot. Innan vi hunnit sätta fötterna pa fast mark omringades vi av ett tiotal smutsiga stackars berga-by-barn som ville sälja vandrings-käppar av väldigt hemmagjord art. Tyvärr, för deras del, gick dom bet ty varken jag eller David ansag oss behöva pensionärs-pinnar, men självklart var det nagra dumma, eller kanske snälla, turister som köpte. Efter att ha fyllt i en blankett, pa vilken dom ville veta ens nationalitet, vem man reste med, syfte med resan och andra orelevanta fragor för ändamalet, sparkade var guide Agosto igang vandringen och kaos utbröt. Med uppför denna branta vulkan, pa denna snäva stig, skulle nämligen tio hästar med förare, sakallade häst-taxis, utitall nagon blev trött. Detta hände givetvis! En fetlagder, uppsnosig israel-tjej gav upp efter mindre än fem minuter och da är det inte annat än att man undrar vad i hela helsefyr hon skulle med att göra överhuvudtaget? Va, nagon som detta kan första? En annan fick riktigt ont i hjärtgropen av att se hur denna stackars utmärglade ponny fick slita tills svetten sprutade (ja, tydligen kan även hästar svettas) för att en korkad bimbo överskattar, pa tok för mycket, sin egen fysiska förmaga. Hästarna var dock bara toppen av is-berget, för som sällskap fick vi även ett par stycken loppbitna jyckar. Nice, i synnerhet da bade jag och David HATAR hundar! Efter att ha vandrat i cirka tio minuter skingrades bade hästarna, hundarna och vara negativa tankar om dessa petitesser och lämnade plats för bilder av den häpnansväckande vyn. Oj oj oj, sa gudomligt vackert sa jag vet inte vad! Pit-stop efter pit-stop och utsikten blev bara vackrare och vackrare, alltmedans vi blev sotigare och sotigare. Pacaya är nämligen en aktiv vulkan, med sitt senaste utbrott i maj 2010, sa inte undra pa att Davids bruna läder-pjucks och mina svarta jeans antog en gra-dassiga nyans efter blott nagra steg i lava-sanden. Detta utgjorde dock inget problem, speciellt med tanke pa att man var tvungen att halla ögonen pa annat, en vy som hette duga.
En och en halv timma senare var vi sa gott som pa toppen av el vulcan, men tyvärr hade säkerhetsvakterna sagt klart och blankt nej till att klättra upp vid kratern, da aktiviteten i vulkanen var för stor just denna dag, men vi var nöjda ända. Bastu-freak som jag är provade jag pa att basta i en "natural sauna", kort och gott ett hal i marken där man kröp ner och fick uppleva en riktig bastu, med anga och värme och allt. Det var bara den tillhörande fredags-ölen, björk-kvistarna och en förljugen finne som fattades! Grillade marchmallows var en annan aktivitet vi pysslade med, och att i en kvart frustrerat försöka fa till sadanadär fräcka "hopp"-kort som gud och alla människor tar till höger och vänster. Konstaterande: Det är fan stört omöjligt! Pricken över i:t var dock när vi fick bevittna en av de vackraste solnedgangar en högre makt skapat! Den behövdes sannerligen för att orka den vindpinade, mörka vägen ner med ett par idiotiska israeler i hälarna, jag menar, vem fan far för sig att springa som en ägga-sjuker höna i aska i motvind med ett helt gäng andra turister bakom sig? Nä, nackskott pa den och jag hade vart tillfreds! Ni förstar kanske att det inte var lätt att halla skrattet borta när samma idiot ramlade och skadade sig pa vägen ner. Vad är det du brukar säga mamma, "skadeglädjen är den enda sanna glädjen"? Absolut, absolut!
Vad mer finns det att berätta tro? Vi har fatt bevittna Guatemalskt pask-firande pa väldigt nära hall. Alltsa pask med var tredje svenska bokstav istallet för A, alltsa pasken som i när Gud avrättades (Eller ateruppstod? Eller korsfästes? Eller är det samma sak? Varför lyssnade jag inte mer pa religions-lektionerna?!). Dom firar pasken i 40 dagar här, minsann. Här snackar vi dock inte chokladägg, kycklingar och ungdoms-fylla utan en regelrätt religiös ritual. Visst fanns där en del commerce med marknads-stand och dylikt, men den huvudsakliga attraktionen var en stor "parad" genom staden. MEN, det mest patagliga med hela firandet var att mer än hälften av alla manliga besökare, inte bara de som deltog i paraden utan av ALLA karlar, bar lila kapor (med den tredje svenska bokstaven istället för A, igen). Vi slänger upp bilder sa far ni själva se!
Förövrigt har vi antagit rollen av riktiga gourmander. Jojomen serrni! I söndags spisade vi den överlägset godaste maltiden under hela resan, mahända under hela ens liv! Till en början ratade vi denna restaurang för den var ju faktiskt alldeles för dyr när man fick punga ut cirka 150 svenska kronor för en rejäl middag med dryck, men tacka fanken för att vi tog vara förnuft till fanga för den maten var oslagbar! Eller vad sägs om perfekt stekt oxfilé, bakpotatis med hemmagjord "sourcream"-topping, en tossed salad (i dess rätta bemärkelse! Ni som fattar fattar!) och som kronan pa verket en obeskrivlig hemmatillverkad bearnaise. Jag finner inga ord. Och igar at vi en sen middag pa en Guatemalsk restaurang, som den gamle stöten och vänsterprasslar´n Clinton besökt flertalet ganger, inte illa va? Dock var alla dessa "flertaler ganger" under mars 1999, men ända, coolt!
Nu gör vi som sahar att jag kastar upp lite bilder och sa aterkommer vi inom en snar framtid, tjinkan linkan!
Ser ni alla lila-klädda Guatemaler i mörkret?
Detta arrangemang var ganska snabbt totalförstört sa fort paraden trampade iväg.
Sa satans synd att vi inte lyckades knäppa en tydlig bild pa denna lilla karl! Han gick efter paraden, fast ända "med" den, dubbelt sa kort som alla andra, spelandes pa en flöjt, sa herrans gullig.
Dinerar världens godaste middag!
"Edvins´a en-ögde katt"
Inte ens halv-vägs upp.
Dit upp skulle vi, trodde vi...
Mäktigt!
Mycket aska var det...
Matilda alias Bastu-bruden Sirpa. Ingen stor bastu men ack sa skön.
Denna bild fangar inte alls likheten, MEN denna man var en EXAKT kopia av Zach Galifianakis!
Det är inte lätt att fa till en "hopp"-bild.
Ibland är man för sen...
...och ibland för tidig...
...men ibland far man till det!
Här ser ni varan guide Agosto. Här tycker han om att ligga, ty här var det varmt och skönt, dock försökte den fula fisken vinka dit flertalet av oss kvinnliga turister att lägga oss bredvid honom, sicken spjuver!
Mormor, jag har icke glömt dig! Här ser du beviset: hjärtat!
En solnedgang som definitivt inte gick att fanga pa bild.
Fotboll och kolhydrater
Just nu bor vi, som ni kanske vet, hemma hos en gammal guatemalsk tant. Här blir vi serverade tre mal mat om dagen (förutom söndagar da kokerskan är ledig). Maten har hittills varit ganska intressant. Luncherna har varit goda och näringsrika, soppa och kyckling med ris/potatis. Middagarna har däremot haft ett ganska intressant upplägg. Första kvällen blev vi serverade ris med potatis i tomatsas och en överkokt, rund, zucchini. Det smakade... sadär. Igar kväll hade kokerskan lämnat mat som värmdes upp av tanten. Det var ett litet paket innehallandes potatismos (tror jag), med lite tomatsas och en liten bit skinka i (tror jag). Det smakade ocksa... sadär. I tider da Sverige har drabbats av LCHF-virus är detta en väldigt spännande motpol, helt enkelt no fat, no protein only carbs-metoden. Om ni vill prova pa maten vi har ätit de tva senaste kvällarna är det alltsa bara att ga till ICA och köpa följande: ris, potatis och passerade/krossade tomater. Komplettera med nagon billig grönsak alternativt lite burkskinka (typ spam). Koka ihop allt tillsammans (sparar tid och vatten). Koka det länge! Sen är det bara att mosa ihop allting, salta en aning och äta. Billigt, tidseffektivt och rikt pa kolhydrater. Smaklig maltid!
Ni som är ointresserade av fotboll, i detta fall guatemalsk fotboll, kan sluta läsa nu och hoppa ner till bilderna.
Det var idag dags att avnjuta lite centralamerikansk fotboll i form av andradivisons-matchen mellan hemmafavoriterna Antigua GFC och bortalaget USAC. Matchen spelades inför halvtomma läktare men rosor skall utdelas till de som var där, entusiastiska, intresserade och duktiga pa att häckla motstandarna sa fort ett misstag begicks.
Antigua började matchen bäst med nagra giftiga genombrott fran kantspelarna. Antigua spelade med en bred och offensiv 4-3-3 uppställning. De sma och tekniska yttrarna skapade tillsammans med lagets centrala anfallare, en mörk kille fran Panama med nr 99 och blonderad snagg, det mesta i anfallsväg. Det var därför ingen större överraskning att 1-0 malet kom i mitten av första halvlek genom nr 99 efter ett genombott fran kanten. Publiken jublade och nr 99 sköt iväg bollen över läktaren av nagon underlig anledning. Allt sag bra ut för hemmalaget vid det här laget. Bortalaget USAC tog sedan över mer och mer. Främst tack vare nr 11, en kvickare version av Clarence Seedorf. Trots tva klockrena stolpträffar stod det 1-0 till hemmalaget i halvlek. En ganska rolig första halvlek där jag kunde konstatera att nivan pa spelarna var ganska ojämn. Antigua hade bland annat en gringo i backlinjen, som sag ut som Phillipe Mexes/Anthon Snygg, som var totalt värdelös bade med boll och i en mot en-spelet. Ren tur att han inte orsakade ett eller flera baklängesmal.
Efter att ha förtärt en tortilla med segt grillat nötkött i halvtid var vi redo för ytterligare en halvlek guatemalsk fotboll! Efter ca femton minuter (inget matchur existerade pa arenan) kvitterade bortalaget rättvist. Därefter tog hemmalaget kontroll över matchen igen, mycket pga ett välspelande innermittfält. Efter en konstig handssituation gjorde lagkaptenen och mittbacken i Antigua 2-1 pa straff. Efter detta följde en del märkliga domslut som ledde till stor irritation bland spelare och publik. Stort gruff utbröt där i princip alla spelare i bada lagen (inkl. malvakterna) stod och örfilade varandra lite lätt. Smockan "hängde" i luften. Domaren brydde sig dock inte nämnvärt och bara ett gult kort utdelades. Tva som dock brydde sig var bygdens tva "maffiosos" som befann sig pa laktaren. De skrek oerhört manga barnförbjudna ord till nr 7 i USAC och sparkade pa stängslet som hindrade de att rusa in pa planen. När nr 7, fem minuter senare, blev utbytt fick han en loska pa sig och ytterligare en verbal attack av "los mafiosos". Detta har jag svart att se hända pa en superettan-match i Sverige. Matchen fortsatte och tio minuter fran slutet gjorde Antigua 3-1 och i anfallet efter reducerade USAC till 3-2. Resten av matchen spelades av relativt smärtfritt och Antigua avgick med segern.
Det är väldigt stora skillnader mellan Guatemalsk och svensk fotboll kan jag konstatera. Händelserikt, känslosamt och inte sa effektivt spel präglar den guatemalska fotbollen. Hellre tva snygga dribblingar än ett skott utanför. Det var mycket bolltapp fran bada lagen och stundtals väldigt slarvigt passningsspel som ledde till chanser för motstandarlaget (planen var dock under all kritik). Jag kan tänka att den gamle malvakten "Gnesta" nog hade haft ett och annat att säga till bada lagens anfallare. "JÄVLA SLÖA FORWARDS!".
Resten av söndagen ska spenderas med lite läxläsande och lugnt spatserande pa Antiguas gator. Vi är bada lite sega idag efter att ha njutit av nagra drinkar igar kväll pa en irländsk bar som var fullsmockad med, vad vi antar var, lite rikare guatemalska ungdomar. Ett trevligt sätt att spendera en lördagskväll pa!
Vackert placerad arena! Antigua i vitgrönt.
2-1 malet pa straff.
Gruff 
"Los Mafiosos", goa gubbar. 
Kvällsutsikt fran takterrassen
Tva turturduvor pa balkongen.
No comprende!
Antigua är namnet pa den lilla staden vi just nu befinner oss i. En mysig stad omringad av berg och, hör och häpna, aktiva vulkaner, atminstone en av dom. Här är maten billig, ölen billig, boendet billigt, men sen börjar det bli dyrt, eller sa är det helt enkelt vi som är usla pa att pruta (svar: ja!). Vi anlände hit i onsdags, spenderade första natten pa ett trevligt hostel, men da vi fick ett kanon-erbjudande som var svart att motsta bor vi numera, billigt och bra, hemma hos en guatemalsk familj. Alla tiders söta och trevliga, tror vi, dom pratar nämligen enbart spanska sa vi har stora svarigheter med att hänga med, speciellt da "gammel-tanten" pratar mycket, pratar fort och är halvt döv. Men trevligt är det och vi stormtrivs, mycket pa grund utav varmvattnet i duschen som vi definitivt inte varit bortskämda med under den här resan.
Klockan 06:45 gick alarmet av imorse, pa tok för tidigt, men alldeles nödvändigt da det var dags för dag nummer 2 av 5 i plugget. För att klara av att väcka hjärncellerna och prestera krävdes en rejäl frukost vilket vi blivit lovade om vi infann oss i köket klockan sju. Sagt och gjort, svenska (dvs punktliga) som vi är parkerade vi oss pa varsin köksstol pa utsatt tid och sag fram emot en frukost-stund som kom att bli annat än vad vi hoppats pa. Stämningen var outhärdligt spänd och tystnaden var total, man hade kunnat höra en fjäder falla till marken. Anledningen till denna obekväma situation var inte familjen, ack nej, utan vart frukostsällskap som bestod utav ett tiotal über-kristna, über-amerikanska sekt-liknande South Dakota-bor, som var riktigt jävla creepy! Snabbt, snabbt, tugga mackan, svep kaffet, snabbaste frukosten pa länge! "Jag har definitivt bästa lokalsinnet utav oss tva"-Matilda och "Nej, JAG har definitivt bästa lokalsinnet utav oss tva"-David traskade efter mat-intaget glatt iväg till skolan med sina böcker under armen tills vi insag att jädrar, hur hittar vi dit? Da vi igar blev uppmötta utanför skolan av var husvärd, den kortväxta, fnissige Felipe, vart vi sapass slut i huvudet att ingen av oss ägnade en sekund at att memorera vägen, och da den idag dessutom var pa omvänt hall var vi lost! Meningar som "men det är ju HIT vi ska!", "nej nej, här känner jag igen mig, här gick vi igar" och "lyssna pa mig, detta ÄR fel gata!" haglade under den tio minuter langa promenaden, och efter att först ha gatt fel kom vi till slut fram (tack vare mig! tack tack, jag ska sluta att ge vika för David "Inte speciellt bra lokalsinne" Claesson). Men som sagt, vara lärare är vare sig speciellt alerta eller lättförstadda, sa det var tunga i skallen som vi atervände hem. Tacka fanken för att skoldagarna bara varar mellan 8-13, annars vette hundan...
Vad mer? Jo, vi har slagit slag i saken att frisera oss! Till Davids glädje, till mitt förtret. Min "frisör", väldigt oklart eller rättare sagt knappast troligt att hon var utbildad till detta, drog fram den gamle slöa papperssaxen ifran lekis och satte igang att bokstavligt talat karva i mitt har. Tesarna föll till golvet, hon fönade och formade och av Davids min att döma blev detta riktigt snyggt. Det var det ocksa, fram tills att jag duschade idag och insag att mitt självfall och tunnstripade barr inte alls är en rolig historia utan en fön och plattang till hands. Sura miner och hela registret av svordomar betades av, men nu har jag bitit i detta super-sura äpplet, far skylla mig själv och helt enkelt vänta tills det växer ut. OM det växer ut, med min vanliga tur skulle det inte förvana mig om jag blir sittandes med denna vitryska tant-pagèn för resten av mitt liv, men vilken tur att man lyckats snärja en karl som har en fäbless för just vitryska damer.
Davids klippning blev däremot riktigt nice, i vart fall om ni fragar mig, och jag tror herr Claesson nickar instämmande. Dock inte pa langa vägar lika fager frisyr som barberar´n himself, som körde alla kort pa en riktigt raffig raggarfluff, men när David lite försynt fragade om en sadan frisyr var möjlig pa honom tog det hus i helvete för ingen, INGEN, kunde bära upp en sadan karaktäristisk frisyr förutom Julio (detta var inte sant, men fräck i huvudet DET var han). Nog om detta, vi slänger upp lite bilder pa skönheten och odjuret sa far ni själva avgöra vad ni vill placera oss i för fack, amen!
Jag fragade just David vad vi mer ska nämna här för er giriga skvallertackor därhemma, och det var ju en dum fraga. VI SKA PA FOTBOLL IMORN! Givetvis är detta överlägset den största händelsen hittills för den manliga parten av denna duon, även fast det bara är en match i den guatemalska andra divisionen. Oj oj oj, inte kan man hänga läpp över en ful frilla när fotbolls-Nissen bredvid är spattig och lycklig som ett barn i en godisaffär, härligt! Far han bara en binge popcorn och en stor stark sa svävar han pa moln, sanna mina ord. Proffsig analys kommer efter matchen, stay tuned.
Mer? Nä, faktiskt inte speciellt mycket mer. I ärlighetens namn, och ärlig ska man vara, sitter vi faktiskt här och är bägge tva i enormt behov av en toalett, sa det far bli till att avrunda här, helt utan finess! Hej svejs everybody, ta hand om er själva och varandra! Och M.M.M (Mikael. Mamma. Matilda) det var ofantligt kul att talas vid idag, det gör vi om snart igen! Hej, hej, hej!
Guatemala är sanslöst vackert!
En vulkan utav tre...
...och igarkväll fick vi bevittna detta spektakulära naturfenomen ifran takterassen!
Barberad i Antigua
Friserad i Antigua
Enorm marknad som vi lämnade med en pöse frukt och varsin alltför oprutat t-tröja.
Antigua by night
Go´a och gla´a i maya-byn Tikal i Flores.
Här ser ni pafagel-kalkonen, vacker!
(Har lyckats komma underfund med hur man gör Ö och Ä, men den tredje, svenska bokstaven är fortfarande ett problem, vilket vi ber om ursäkt för!)
The sweet river
Igar anlande vi till Rio Dulce efter en betydligt kortare bussresa an vi trott. For det forsta rusade vi genom staden i en tuktuk-taxi med uppgifter om att bussen skulle avga 9.30, vi kom dit 9.27 for att en timme senare inse att den avgick en timme efter utsatt tid. Eftersom vi var forberedda pa en minst 5 timmar lang resa fick vi en chock nar vi somndruckna insag att bussen borjade tommas pa turister redan efter 3,5 timme. Som tur var tyckte sig Matilda ha hort att busschaffisen ropat ut Rio Dulce sa vi gick av. Jag trodde bara att det var ett av busschaffisarnas oregelbundna lunchstopp.
Rio Dulce ar en stad omgiven av vatten. Den ligger vid floden Rio Dulce som mynnar ut i Karibiska Havet. De flesta hotellen har ligger praktiskt taget ute i floden och kan bara nas med bat. Omgivningarna ar valdigt fina, med grona skogar, floden som ar full av fiskar och skoldpaddor och myggen som attackerar sa fort morkret har lagt sig.
Efter nagra dagar med regn var vi valdigt nojda nar solen visade sig pa morgonen idag. Vi skulle namligen ivag pa en liten utflykt. Vi fick batskjuts in till staden, satte i en oss en minibuss som funkar som kollektivtrafik dar folk hoppar pa langs vagen och for ivag. Minibussen fylldes snabbt pa och snart satt vi som packade sillar. Turister med kameror blandat med bonder och korta indiankvinnor med traditionella klader. Efter 40 minuter anlande vi till varat forsta stopp. Ett vattenfall med varmt vatten! Det varma vattnet kommer fran en varm källa och blandas med det kalla vattnet som kommer fran bergen. Det blev en skon badstund dar vi forst badade i vattenfallet, sedan klattrade upp ovanfor vattenfallet dar vattnet var kokhett. Sedan smetade vi in oss i mineralrik lera och hoppade ner fran vattenfallet. Som ett naturligt spa! Det basta av allt var nog att det bara var vi och fyra hollandare dar.
Sedan fortsatte vi i en annu trangre minibuss. Vi stannade dar floden hade skapat en slags "canyon" i berget. Vi fick satta oss i en kanot som styrdes av en 13-arig pojk. Sedan var det bara att njuta. Det var obeskrivligt fint och det kandes som att man var med i en film. Bergsvaggar som strackte sig 30-talet meter rakt upp och trad och vaxter som hangde ut i det fria. Datorn vi har fatt lana har ar otroligt seg, men vi lagger upp nagra bilder anda. Bilderna pa "canyonen" visar dock inte hur vackert det var.
Imorgon bar det som sagt av till Antigua, dar hade vi tankt ta en veckolang spanskakurs sa att resten av resan gar i konversationens tecken! Nasta gang vi bloggar skriver vi alltsa pa spanska fran en stad omgiven av vulkaner. Sa det ar bast att ni dammar av det gamla spanskalexikonet, "Es una iglesia." (Ni som fattar fattar)
Hasta Luego fran Guatemala som alla dar hemma i Svea Rike borde besoka!
Nyskrubbade och nybadade
Denna bild ser lindrig ut i jamforelse med vad den var!
Omojligt att fanga den obeskrivligt vackra "canyonen" pa bild!
13 bast, guldtander och en javel pa att paddla kanot.
Vart "vardagsrum"
Första avstampet i Go'a-temala
Snörvel, snörvel, Matilda här! Som om det inte vore nog med elände efter Davids hostkavalkader och mina mat-returer i toaletten, nu har jag gått och blivit rejält förkylder. Ve och fasa, men förberedd som jag är (p.g.a. att jag dels har ett immunförsvar som är under all kritik, jag HAR INGET immunförsvar, noll, zero, och dels för att jag i kombination med denna avsaknad av en självklar mänsklig funktion är hypokondrisk) har jag preppat med min älskade och mycket väl fungerande naturmedicin mot förkylning, och Ipren givetvis. Dessvärre måste jag underkasta mig genom att erkänna att detta inte hjälpt! Just därför begav jag mig till ett Guatemalskt apotek med mammas röst ekandes i bakhuvudet "köp INGA mediciner utomlands, det kan vara livsfarligt!", men då jag, som sagt, ständigt blir sjuk och dessutom har en liten fäbless för att köpa medikament utomlands gjorde jag som jag själv ville! Damen bakom disken pratade a little english, men med min un poco espanol fick vi ihop det och jag gick därifrån med ett leende på läpparna, en välfylld påse i näven och 80kr fattigare.
I detta nu befinner vi oss den lilla, med tyngd på lilla, staden Flores i Guatemala. Jag hoppas innerligt inte jag ska komma att ångra det jag nu ska skriva, men Guatemala är bästa landet hittills på resan, vi gillar't skarpt! Folket är härliga och trevliga, atmosfären är lugn och skön, här är billigt och bra, så svårt att sätta ord på känslor, men detta land har hittills visat sig ifrån en alla tiders sida. Vårt boende är ett såkallat "youth hostel", enkelt översatt ett hostel för ungdomar. Rummet är spartanskt, inget fel i det, men det kunde fått anta en yta större än en turkisk fängelsecell och ett golv som inte lutar i 80 grader, men för 2 nätter duger det gott. Här hittar vi gott om andra backpackers, dessvärre är de flesta påväg norröver, endast resande i Centralamerika eller australiensare, tvi fan! Stötte på ett amerikanskt par i baren som höjde kvoten för "trevliga/vettiga amerikaner" än mer, man slutar då aldrig att förvånas!
Klockan 03:50 ringde klockan inatt, det stod nämligen på agendan att fånga soluppgången i Mayabyn Tikal. Efter floppen med Chitzen Itza var vi något skeptiska, men då vi hört så mycket gott om Tikal gav vi det en chans och bingo! Insprängt i den vackraste regnskog låg en enorm stad av ruiner och inte en enda turist så långt ögat nådde, däremot små näbbiga ap-råttor, mummeldjur (eller murmeldjur?), påfågelsliknande kalkoner, tukaner och spindelapor. Här fick man dessutom klättra upp på de flesta av byggnaderna, vilket gjorde det hela mycket mer effektfullt och mäktigt, för det var först på toppen av templen som man insåg att Jesus i havet vad högt dom kunde tegla! Regnskogen levde dock upp till sitt namn, himlen öppnade sig från och till hela dagen vilket resulterade i foton som inte kunde fånga det vackra tyvärr, så vi får helt enkelt rekommendera er ett besök i detta historiska mecka, som även verkat som skådeplats för en "Star Wars"-inspelning. Nej, fråga mig för allt i världen inte vilken, ty jag har aldrig sett någon utav dessa klassiska rullar!
Redan imorgon packar vi väskorna åter igen och beger oss söderut mot Rio Dulce, och för nu tillåter varken min rinnande snok eller den störande/distraherande/förjävla högljudda tyska bordsgrannen mig att fortsätta, så jag sätter punkt här och ber er att ta hand om er själva och varandra!
https://cdn1.cdnme.se/cdn/8-1/3185551/images/2012/pic_192644023.jpg">https://cdn3.cdnme.se/cdn/8-1/3185551/images/2012/pic_192644023.jpg">https://cdn1.cdnme.se/cdn/8-1/3185551/images/2012/pic_192644023.jpg%3C/a%3E">https://cdn2.cdnme.se/cdn/8-1/3185551/images/2012/pic_192644023.jpg" class="image">
https://cdn1.cdnme.se/cdn/8-1/3185551/images/2012/pic_192644026.jpg">https://cdn3.cdnme.se/cdn/8-1/3185551/images/2012/pic_192644026.jpg">https://cdn1.cdnme.se/cdn/8-1/3185551/images/2012/pic_192644026.jpg%3C/a%3E">https://cdn2.cdnme.se/cdn/8-1/3185551/images/2012/pic_192644026.jpg" class="image">
https://cdn3.cdnme.se/cdn/8-1/3185551/images/2012/pic_192644049.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/8-1/3185551/images/2012/pic_192644049.jpg" class="image">
https://cdn3.cdnme.se/cdn/8-1/3185551/images/2012/pic_192644052.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/8-1/3185551/images/2012/pic_192644052.jpg" class="image">
https://cdn1.cdnme.se/cdn/8-1/3185551/images/2012/pic_192644053.jpg">https://cdn3.cdnme.se/cdn/8-1/3185551/images/2012/pic_192644053.jpg" class="image">
https://cdn2.cdnme.se/cdn/8-1/3185551/images/2012/pic_192644057.jpg">https://cdn1.cdnme.se/cdn/8-1/3185551/images/2012/pic_192644057.jpg" class="image">
Ytterligare en Maya-stad
UnBelizeble!
Kontakten med omvarlden har det varit si och sa med under var vistelse har pa den karibiska on Caye Caulker. Wifi:t pa hotellet ar otroligt skralt till just Skype, medans allt annat fungerar felfritt, skumt. Kanns lite surt att ha odslat 20 svenska riksdaler pa samtal hem dar allt man, om man hade den turen att samtalet ens gick fram, kunde urskilja var "hack, hack, hors inget, hack hack, halla?!". Att min mobil dessutom saknar tackning har minimerat mojligheten till kontakt annu mer. Sa nu vet ni alla att vi inte glomt er, vi har helt enkelt bara varit isolerade internetmassigt al'a Kuba-style.
Vi befinner oss, som sagt, fortfarande i Belize och pa den otroligt lilla on Caye Caulker. Den ar sannerligen minimal! Man kan ga fran ena sidan till den andra pa sakert mindre an en timma, pa langden, och om vi sedan snackar bredden pa landmassan sa ar det inte mer an (jag och distanser ar inte palitligt) 50 meter. Man kan i vart fall se havet bade till hoger och till vanster, nastan att man kanner en latt klaustrofobi komma krypande.
Hit kom vi efter en 45 minuter lang och jobbig bat-tur, men tro nu for allt smor i Smaland (det uttrycket tappade klangen totalt utan svenska bokstaver) inte att sjalva baten utgjorde det jobbiga, nej nej, utan det var medpassagerarna som gjorde resan till ett levande helvete! Nyfikna amish-familjer som ropade till varandra over allas huvuden, hangde over en for att se ut, sprang runt och helt enkelt levde djavel! Att som vanligt civiliserat folk sitta ner pa sin tilldelade plats, tala till varandra i normal samtalston och framforallt lata medpassagerarna ha ratt till sin sittplats utan att hanga och klanga over dom ar definitivt inget dom lar ut i sina skolor. Lag pa vett och etiketts-utbildning for amishfolk, OMGAENDE TACK! Fast det ar inte slut pa elandet dar for dessvarre ar det inte enbart amish som har problem med att uppfora sig. En inhemsk kvinna som satt vid sidan om mig satt med sina ofrascha fotter uppe pa mitt sate och utnyttjade detta till halften. Jag ar numera rov-halt efter att ha spenderat hela bat-resan sittandes pa halva bakdelen, skevt och javligt. Slut-klagat!
Val framme kunde vi konstatera att on inte bara var mysigt liten utan ocksa valdigt vacker! Samtliga vagar pa on ar belagda med strand-sand, ingen asfalt sa langt ogat kan se. Har finns inte heller nagra bilar, utan enbart cyklar och golfbilar, och en och annan traktor. Gatorna ar kantade med tra-hus i olika utforanden och form i regnbagens alla farger, och overallt ser man skyltar med "Go slow" da Caye Caulkarna har en, nastan overdriven, loj livsstil. Ingenting kan stressa dom, allting gar i super-slow tempo, vilket ibland kan reta gallfeber pa oss effektiva Svenssons, men det ar bara att gilla laget och forsoka leva efter deras filosofi. Till en borjan var vi valdigt forvirrade har pa on, da detta ar en gammal brittisk koloni vilket betyder att dom pratar engelska (las: jamaica-man-engelska), men efter att ha omformaterat vara spanska hjarnor var vi i hamn.
En Caye Caulker "gata".
Hotellet vi bor pa heter "China Town Hotel" och lever mycket riktigt upp till sitt namn. Asiater, asiater, overallt asiater, och om inte den ovriga befolkningen lyckats reta gallfeber pa en sa gor atminstone kineserna det, det kan man rakna med! Men det har dugit bra for oss, det ar ju i vart fall billigt och har en fin pool som vi utnyttjat zero ganger. Kanske att idag ar dagen vi bryter isen och tar ett dopp!
De forsta dagarna gick at till att vara sjuka och bedrovliga, men nar vi i torsdags hade tillfrisknat tuffade vi till oss och drog ut pa kajak-paddling. Att domma av mina ommade axlar dagen darpa kan jag latt konstatera vem som fick dra det tunga lasset, och mycket riktigt, jag paddlade sa svetten yrde medans David njot av utsikten till havs. Jamn arbetsfordelning? Skulle inte tro det, men sa ar ju inte David den fysiskt starkaste i denna duo heller, ack ja ack ja (flexar musklerna och kanner mig nojd). Kajakturen blev... intressant! Da ingen av oss kande oss sakra med vare sig varandra eller med kajutan blev det en skakig start som gick allt battre desto langre ut vi kom, tills det att en gigantisk rocka smog fram under kajaken och Matilda "Paniken" Prim fick for sig att rockan var ute efter att valta oss overbord och stinga oss till dods. Den paniken hade jag kunnat undvara for rockan var alla tiders hygglig och lat oss vara ifred, sa vi fick fortsatta njuta av utsikten. Paddlade fram och beskadade "The Split" ifran havet, som ar just vad det later som att vara: Ett cirkus 20 meter brett brott pa on som orsakats av en orkan som brot hela on pa mitten, coolt! Eventuellt inforskaffar vi cyklop idag och dyker ner i splitten, da det tydligen ska ligga kvar hus och annat skoj pa botten.
"The Split"
Betraktar solnedgangen ifran land vid "The Split".
Dagen som var igar, alltsa fredag, ga vi oss ut pa en heldags segling med "Raggamuffin-tours", vilket var helt och hallet underbart! I en glattig tra-bat hojde vi segel och gav oss ut pa det vidstrackta havet med reggae-musik och reggae-man-skeppare med dreadlocks sa langa att den ena snubben stoppade sina i byxlinningen. Smidigt! Anledningen till seglingen var att ta oss ut till tre olika snorklings-stallen, och vi som aldrig tidigare snorklat forut hade tanken i bakhuvudet att detta kunde komma att sluta precis hur som helst, men nar vi val kommit i vattnet gick det som en dans. En dans i himmelriket! Vi fick simma med hundratusentals olika fiskar, beskada lika manga koraller, men hojpunkterna var hajarna, rockorna, havsskoldpaddorna och sist men inte minst, delfinerna! Och mamma, jag klappade bade hajarna och rockarna, det du! Ja, denna dagen var en av dom basta pa valdigt, valdigt lange, en upplevelse jag aldrig nagonsin kommer glomma!
Ni ser val att detta ar hajar?!
Vi bju'r pa denna!
Och sist men inte minst, har ser ni bildbeviset pa boa-sparet ifran Tulum. Den ar tamejfan enorm, saga vad man vill om den saken!
Två vrak på en pirat-ö
Här sitter jag nu i en gungstol på den lilla ön Caye Caulker utanför Belizes kust. Ett land inte många i Svedala har hört talas om. Belize är ett karibiskt litet rike som ligger intryckt mellan Mexico och Guatemala, här talar de engelska (eller karibisk engelska, typ ya man, go slow). En fin liten ö utan några bilar, istället kör de omkring i golfbilar medan de dricker sin inhemska öl. Det finns tre gator och man kan traska runt ön på ca en timme. Ett soft ställe helt enkelt!
Problemet är... att vi båda inte känner oss så softa just nu. Jag blev återigen förkyld efter att ha åkt med det mexikanska bussbolaget ADO. Deras A/C är så bra att det nästan snöar när de har på den på full kapacitet, vilket de har hela bussresan i princip. Förkylningen påverkar mig dock inte alltför mycket. Annat är det med min kära flickvän. Efter ett besök på en "slow food" restaurang igår kväll där vi glatt knaprade i oss en tallrik med grillade revben fick Matilda under natten reklamera måltiden genom att kasta upp den i toalettstolen. Så hon har tyvärr spenderat dagen sängliggandes men som tur är utan ytterligare vomerande.
Som den omhändertagande pojkvän jag försöker vara är det självklart att jag har försökt serva min flickvän så gott som möjligt denna dag. Därför gick jag tidigare idag till den närliggande affären och inhandlade nudlar, snabbt och lätt att äta tänkte jag. Lika positiv var jag inte någon timme senare när jag öppnade paketet för att värma det i mikron och fyra flugor/fjärilsliknande kryp flög ut innan jag hann slänga det i soporna. När jag senare återvände till affären för att köpa andra nudlar och jag påpekade för affärsinnehavaren att de har flugor i sina nudlar meddelade han bara att jag var tvungen att visa upp mitt köpta exemplar för att få pengarna tillbaka. Att han sålde nudlar med flugor i brydde han sig tydligen föga om. Business is business tänkte jag, och hoppades att han någon gång stöter på en amerikan som gillar att stämma folk.
Amerikaner var det. Än så länge har vår resa kantats av just amerikaner. Det verkar som att de har invaderat Karibien och Mexico likt svenskarna invaderade Kanarieholmarna på 70-80 talet. Ska bli skönt att komma till Guatemala om några dagar för att, som en vettig (!) amerikan, som vi träffade på Kuba, sa: 90% av alla amerikaner är dumma i huvudet...
Imorgon hoppas jag att vi båda mår bättre så att vi kan njuta av den här sköna lilla ön i några dagar. Hoppas ni mår bra var ni än är när ni läser denna sjukdomsberättelse och att ni slipper uppkastningar och rännskita!
