Lever vi? Ja! Har vi det bra? Jajamen! Är vi effektiva här på bloggen? Nja...

Ni förstår, veckan (ja veckan, helt sanslöst att våra rastlösa egon lyckats hålla sig stillastående i en hel vecka) här i Buenos Aires har varit alldeles lagom på alla sätt och vis, och lagom kan ibland innebära att prio läggs på andra saker och att det inte finns så mycket über-intressant att berätta. Vi har tagit det lugnt efter långa middagar med en go' bok, varvat med sena, livfulla öl-kvällar med härliga människor. På någe vänster känns det vemodigt att lämna staden med hundskits-fyllda trottoarer och fullständigt oberäkneligt väder (haumen, visst fick vi lite sol till sist!), men då våra favoriter, venezuelar'n och dansken, nu lämnat stället så är det lika så gott att vi gör detsamma.
Om cirka en och en halv timma ska vi infinna oss i avgångshallen till färjan som ska ta oss till den lilla staden Colonia i Uruguy, för att därifrån bussa vidare till Montevideo, en resa som enligt beräkningarna ska ta 2,30 timmar. Jämfört med buss hela vägen, som då givetvis hade varit en lång och, troligtvis, lidelsefull nattbuss är detta himmelriket!

Vad ska vi då hitta på i VHS-staden? Det vettefan faktiskt. Då det sägs att Montevideo är ett Buenos Aires i miniatyr ska vi enbart spendera 2 nätter på denna plats, sen tutar vi vidare. Kanske till Brasilien, kanske till ännu ett ställe i Uru.
Till en början hade vi planerat att befinna oss i Brasilien som högst 2 veckor, då landet har priser som slår i taket, men efter vidare omläggningar och diskussioner har vi gemensamt tagit beslutet att, som det verkar nu, avlägga mer tid där. Leva på egenlagad mat till stor del och måhända bo i dorms, det kan det trots allt vara värt om man får spendera dagarna på Ipanema-beach i skuggan av Jesus-statyn, inte sant?

Hoppas ni inte gråter allt för stora krokodiltårar över vårt bristfälliga bloggande, men ni har vårt ord på att både bilder och en liten historia om Argentinas huvudstad kommer inom kort. Då säger vi så. Hej svejs!

Att vara fast i ett brinnande helvete till synes utan slut är aldrig nagon rolig historia, det kan vi tva idioter abroad intyga. Ja ja, tänker ni, gnäll gnäll, vi har ju trots allt semester, men det är ju just da som man förväntar sig bli skonad fran elände! Hör noga pa nu, för det som följer kommer endast yttras en endaste gang, da vi hoppas kunna förtränga det fortast möjligt:
Uyuni hade bjudit pa mycket, bland annat tva svenska möten. Ett med Barbro, som tagit sin bolivianska man och barn och flyttat ifran Stockholms hets till tristessen i denna lilla by, och startat ett café, som jag varken vill säga bu eller bä om. Kanske mest bu. Ett möte med bolivianen Luis Fernando, som bott större delen av sitt liv i, bland annat, Karlstad och jobbat som pizzabagare, och helt resolut flyttat tillbaka till sin hemort och smällt upp en "svensk" pizzeria. I ett land där priserna är svindlande laga blev vi tagna pa sängen när priset för vara tva pizzor uppgick till ett liknande det därhemma! Besvikelsen var, som ni säkert förstar, stor när dom inte alls smakade som dom vi i vanliga fall avnjuter pa Campino, men men...
Bussresa, igen. Varken den första eller sista. Tanken var att stanna en natt i Uyuni, för att dagen därpa resa vidare till Salta, Argentina, varpa vi bokade och enligt reglerna betalade ett litet skrymsle pa ett hostel för 60 svenska rikstaler. Uyuni, som visade sig vara en stad som Gud utan tvivel aldrig haft i atanke, var ingen stad vi önskade spendera sa mycket som en minut mer än nödvändigt i och av den enkla anledningen bestämde vi oss för att ge vart hostel kalla handen och nosa upp en buss därifran redan samma kväll. Bingo, för 70kr kunde vi fa komma därifran redan klockan atta pa en direkt-buss "cama", alltsa sovbuss som skulle ga raka vägen till den Argentinska gränsen. Pyttsan, den där sovbussen kunde vi, som vanligt, se i stjärnorna efter! Alldeles överöst med folk som, enligt deras packning att dömma, ständigt reser med hela bohaget under armen, vilket i detta fall betyder trangt, illa-luktande (vi misstänker att det är tillagat krubb dom har i sina manga kassar) och överjävligt! Inte nog med att bussen dessutom var kall som i graven, min fönsterplats visade sig inte vara sa skonad fran lidande (Davids "gang"-plats gav honom ständigt armbagar, väskor och bebisar i skallen, ack ja) som jag först ville tro da fönstret i tid och otid under nattens gang slog upp och gjorde att den vinterkalla luften formligen attackerade mig som nagot i stil med Carolas stormvind!

Det där med direkt-buss sen, pyttsan än en gang! Mitt i nattens mörker, mitt i en rondell, mitt i fan-vet-vart, stannar bussen, bom stopp! Vad händer nu, tänker vi, nagot oroliga över situationen. Inget sägs. Bussen stängs av, blir mörk. Fler och fler av det cirka 10 aterstaende resenärerna börjar skruva pa sig, och da det utbryter en hetsk diskussion mellan chauffören och tva av de "inhemska" resenärerna som mynnar ut i att dom i vrede lämnar bussen börjar vi pa allvar undra vad det är som pagar, da vi inte blivit tilldelade nagon som helst information. För att fa klarhet i situationen fragar sig en av de andra turisterna för om vad det är som försigar, och till svars fick hon att detta minsann inte var nagon direkt-buss, nej nej, och om 15-20 minuter skulle det anlända en annan buss, som skulle ta oss vidare mot var destionation, gränsen. Det där med tidsuppfattning vet vi ju sedan tidigare att Sydamerikanerna har noll hum om, sa vi förstod redan da att det skulle dröja mer än sa, men att vi efter EN TIMMA fortfarande skulle sitta och frysa i den mörka, kalla bussen var INTE vad vi haft med i beräkningen! Men, vad skulle vi göra? Gilla läget och hoppas pa att nagon barmhärtig samarit skulle ge oss nad.

Nu, iväg! Efter över en timmas väntan fick vi ordern att ta samtliga väskor och traska till den närliggande busstationen. I mitt stilla sinne tänkte jag att matte detta vara ett förbannat daligt skämt, men icke! Ve och fasa, men vi fick vara sa goda och ta vart pick och pack, ga till den, som tur var, ganska närliggande stationen, för att där mötas av en överfylld, igenimmad skit-buss! Mammaaaaa, hjääälp, men som sagt, gilla läget och hopp in i bussen! Ja, det förstass, efter att cirka ännu en halvtimma förflutit pa grund av korkade och seg-arbetade idioter, för att säga´t rent ut! Pa plats i bussen, jag bredvid en turist, David inklämd mellan tva bolivianska karlar. Tur i oturen att bolivianerna är skapta likt pygméer! I detta läget var det nog faktiskt mest synd om den lilla bolivianen invid fönstret som fick en sussande, dreglande viking över axeln nu och da. Och just det, allt detta skedde alltsa runt tre-tiden pa natten, i mörker och kyla, tyck synd om oss, atminstone liiite?

Tva timmar efter utsatt tid, kl.8, rullade vi in i gräns-byn till Argentina. Tanken var att när vi kommit igenom gränskontrollerna skulle vi hugga en taxi som skulle färda oss den 1km till busstationen. Tror ni vi fick tji? Det är klart att vi fick tji, ty där fanns inte en endaste taxi sa langt korpgluggarna kunde na! Och tur var väl det, för nagra pengar hade vi inte lyckats växla oss till. Med picket i ena handen och packet i den andra vandrade vi med, vid denna tiden, tunga steg genom den lilla staden pa morgonkvisten, för att pa vägen mötas av det värsta tänkbara. Inte tjuvar. Inte regn. Inte skoskav. Nej, utan blodtörstiga, rabiata hundar! Ni som känner oss väl, och mindre väl för den delen, har vetskap om att vi bägge tva avskyr hundar sa extremt sa det finns inte tillstymmelse till större hat, och att da attackeras av ett gäng pa 5-6 jyckar, troligtvis rabies-smittade och mer därtill, är sannerligen det värsta som kan inträffa! Viftandes med kassar och det närmaste, tänkbara tillhygge lyckades vi värja oss ifran deras huggande käftar (jajamen, dom högg efter oss som om vi var tva stycken kött) tills det att en mycket vänlig räddare i nöden lyckades schasa iväg dom. Dom gav inte upp riktigt där och da, utan luffsade efter oss in pa stationen för att nosa och "hota", men bett och skada lyckades vi klara oss undan. Eller ja, om man inte räknar den skadan som en svindlare till penga-växlare lyckades ge oss genom att lura oss pa 200 spänn! Naväl, vi fick köpt biljetter, kom pa en buss, lämnade det brinnande helvetet bakom oss för att, vad vi da inte visste, bege oss mot himmelen pa jorden - Salta, Argentina.

Naturen som kantade var väg hit var helt fantastisk, mina vänner. Sa växlande, sa vacker, sa Argentinsk, pa nage vis. Berg som antog färgen av rött, rosa, blatt och lila, och om Kuba gav oss asynen av hutlöst mycket vilda palmer gav Argentina oss asynen av hutlöst mycket vilda kaktusar, stora som träd. Att sedan sakta men säkert sjunka i höjd var som en ryggsäck som lättade ifran vara trötta axlar, puh! Att aterfa energi, glädje och andningsmöjligheter var som en skänk fran ovan. Och staden Salta sen, oj oj oj. Med en standard (och dessvärre även priser) som hemma ler lyckan mot oss, här trivs vi som Beda i farvattnet! Rent, vackert, härligt. Varmvatten, obegränsat, även i kranen, detta är lyx! Solen skiner, inte med sin franvaro som pa de senaste destinationerna, utan med sin fulla glans och tinar vara, sedan länge, förfrusta kroppar! Här njuter vi utav de godaste köttbitarna, det godaste vinet, det godaste livet!

Dagen som är imorgon kommer vi att efter tre dagar här säga adjö och bussa vidare mot nya upptag, förhoppningsvis med högre standard under resans gang. Vi ska nämligen bege oss mot Santiago, Chile, en resa som kommer ta 28 timmar. Ja, ni läste rätt, 28 timmar. Snälla, rara, ni kan väl skänka oss en lyckönskande tanke pa var färd?

Just i detta nu star min förtjusande karl framför sitt rätta element, spisen, i färd med att tillaga en troligtvis fantastisk köttfärssas. Färsen köpte vi, mald pa beställning, av slaktarn, och ravarorna är av finaste kvalitét. Erkänn att avunden kryper en aning i era kroppar? Inte? Men om jag tillägger att jag, efter att satt punkt för denna text, ska korka upp en delikat och billig flaska vin och njuta till fullo, ja, da kanske det pirrar lite i avundsjuke-nerven? Hur som, här far ni ett stycke bilder, varsegoda gott folk!

Lite av utdelningen av gardagens restaurangbesök, mumma! Kan varmt rekommendera vinet, som troligtvis gar pa betydligt mycket mer hemma i Svearike än dom cirka 60kr vi gav för det, men "Pietro" är iallafall namnet om ni är intresserade.


Djurlivet vi far lyckan att möta under var resa är enormt. Denna fjäril var langt ifran den största vi fatt skymta, men kanske den finaste, ruffigt leopardmönstrad!


Denna tisdag tog vi "telefericon", eller dragbanan som grabbarna i Svartlien hade sagt, upp till toppen som tornar upp här i Salta. Utsikten var inte pjakig alls!


Uppe pa toppen njöt vi av solen, aaah, solen...




...och allt det fina som där fanns att betitta!




Vi har sagt det tidigare, men vi säger det igen: NU har vi det bra!


Sist men inte minst vill vi basunera ut att onsdagen den 28 juni kl.18:45, svensk tid, kommer vi kliva ut ur ett plan tillhörande British Airways, ater pa svensk mark. Anteckna nu detta i era almenackor, men för er som tillhör Prim-klanen, säg inte sa mycket som ETT ENDASTE KNYST om detta till gamlingarna i Ullasjö Villan! Uppfattat? Tanken är nämligen att det ska sla ner som en bomb när jag ringer pa dörren med en pase kaffedopp i ena näven och presenter i den andra, och mamma har stillat min oro över att mormors hjärta ska fa en skadlig chock med orden "Nä för fanken, hon äter sa mycket hjärtmedicin sa det finns inget som kan stoppa den pumpen!¨. Och just det mor, denna lilla bete text far du väl pa nage vis trolla bort. Ta fram saxen och "redigera" lite vettja, pappret kanske "rakade" fastna i skrivar´n...

Ibland krävs det inte mycket för att man, när dagen går mot sitt slut, kan tänka tillbaka på dagen som varit och med ett litet leende nöjt konstatera att den varit bra.

När vi trötta och sömndruckna satt vid frukostbordet imorse var det ingen av oss som riktigt såg fram emot denna fredag i La Paz. Det såg ut som att det skulle bli ytterligare en dag av väntan. Väntan på att timmarna ska passera så att vi kan hoppa på nattbussen och åka vidare i den sydamerikanska natten. De här dagarna brukar se ut så här. Packa väskan på morgonen. Checka ut runt 10-12. Slänga in väskorna i ett väskrum. Traska runt på stan. Sitta på internet-kafé. Äta lunch. Traska runt på stan. Kolla på folk. Återvända till hotellet. Byta om till bekväma kläder. Göra sina behov på hotellets toa. Ta en taxi. Vänta på bussen. Hoppa in i bussen. Förhoppningsvis sova på bussen.

Det blir ofta inte de roligaste dagarna på resan. Idag lyckades dock denna väntans dag bli en bra dag. Den började som vanligt, promenera på stan och surfa, sedan satte vi oss på en bänk på Plaza de Sucre utanför San Pedro-fängelset (f.ö Matildas favoritplats i La Paz) och åt varsin glass. Efter en stund kommer en boliviansk gubbe och slår sig ner bredvid oss. Han samtalar lite lätt om vardagliga ting. Att han inte gillar Bolivia för att det är för kallt, att kyrkan vid torget är från 1400-talet och att vi har vackra blå ögon. För att sedan tacka för sig och traska vidare genom parken denna fredagsförmiddag. Inte mycket att prata om egentligen men det är sådana här små gemytliga möten som gör att det är underbart att resa. Bara en liten pratstund med en människa som lever sitt liv så olikt ens eget på andra sidan jorden.

Dagen fortsatte, vår vana trogen, med en lunch på Elins Café del Mundo. Precis när vi kommer in säger Elin till mig att guiden från rosabussarna-resan för två år sedan, Marco, precis lämnat caféet och finns på andra sidan gatan. Jag lyckas greppa tag i Marco när han kommer ut från en telefonkiosk (jo det finns fortfarande sådana här) och får ett förvånat ansikte till svars. Marco som är från gruvstaden Potosi i Bolivia träffade en svenska i Bolivia, de flyttade till Sverige, fick tre-fyra barn och skilde sig. Då började Marco jobba som guide åt Rosa Bussarna i Sydamerika. En lite lurig kille med många bollar i luften. Hur som helst, det är alltid lika trevligt att få syn på ett gammalt bekant ansikte, snacka en stund, utbyta vänlighetsfraser och lyckönska varandra inför framtiden. Det blev några timmar på caféet där vi återigen tjötade gött med Elin, glupskt satte i oss varsin chokladboll och till slut sade hej då och lyckönskade Elin inför hennes kommande bolivianska bröllop.

Som sagt, ibland krävs det inte så mycket mer än några trevliga samtal och möten med fina människor för att dagen ska bli bra.

Lyd mitt råd: Lita aldrig på en peruan! Eller på någon, egentligen, ensam är stark! Ni förstår att vi blivit bittert snuvade på buss-konfektyren. I Cuzco valde vi nämligen att gå till en "agencia" inne i stan för inköp att bussbiljetter, för att slippa böket och stöket med att ta sig till busstationen som låg en 10-minuters taxiresa utanför city. Sagt och gjort, mannen bakom disken var så trevlig och gav ett seriöst och pålitligt intryck, måhända att hans goda engelskakunskaper gav honom skenet av att vara professionell, inte vet jag, men skenet bedrog! 250 svenska riksdaler gick kalaset på, men då vi bokade, eller snarare inte, en hyfsat lyxig buss med sovsäten och hela baletten fick det vara värt varenda öre. Tick tack, tiden gick och klockan slog resdags, alltså halv elva på kvällen. Framme på busstationen irrade vi trötta omkring med vårt bihang till packning i jakt på vår lyx-buss, men vart var den? Ingenstans? Nej, just det, den fanns ingenstans att finna, gissa varför? Den existerade icke! Dock hade vi våra biljetter, så långt allt väl, men bussen som faktiskt fanns var, ja, knappt kallad buss... Den var rent ut sagt förjävlig, resten får ni fylla i själva! Nåväl, där och då var vi tacksamma över att få lämna köldbitna och ur-tvättade Cuzco bakom oss, även fast detta skulle ske i en farkost värdig slaktfärdiga kvigor. (Okej, ingen är väl för hur kreatur behandlas inför slaktbänken, men för att skänka er en bild av läget!) Eller? Haha, varför ha tur när man kan ha otur? Den skenheliga idioten hade sålt oss falska biljetter, våra säten på bussen tillhörde någon annan, vilket gav upphov till en sjuhelsikes cirkus! Snipp, snapp, snutt, vi kom iallfall med bussen, som knappt är värd kallas buss, till slut, fick sitta bredvid dasset, som uppskattningsvis inte blivit städat sen bussen rullade ur fabriken för ack så många år sedan varpå det stank likt Hades, fick hacka tänder av bistert köld-drag och böja benen i omänskliga vinklar för att få plats. Som sagt, lita aldrig på en peruansk biljettförsäljare! Eller någon!

Att vi blev avsläppta och dömda till ensamhet i en bonna-höla ute i ingenstans, fick fånga en minimal mini-buss skockfylld med rultiga peruanska damer med plommonstop, åka med denna till gränsen, hoppa av, vandra en bete, fånga en ny minimal mini-buss även den fylld till bristningsgränsen med, i detta fall, tandlösa Bolivianskor med plommonstop, förtog inte den vackra vyn vi möttes av när vi på morgonenkvisten rullade in i Copacabana, Bolivia. Byn i sig är varken bu eller bä, ännu en Sydamerikansk liten håla, men då den pryddes av örhänget Titicacasjön njöt vi till fullo! Det där med att solnedgången i Mancora ska ha varit den vackraste vi skådat får vi nog lov att ta tillbaka, ty solnedgången vid Titicacasjön var oslagbar! Jag låter, kort och gott, bilderna tala.

I Copacabana kan man beskåda Titicacasjön och... Och? Ja, inte så värst mycket mer, så en natt var mer än nog vill jag lova. Vi åt. Vi drack. Vi promenerade. Vi åt lite till. Vi (läs: David Anders Claesson, a.k.a. Popcorn-älskar'n) begick misstaget att köpa en SÄCK med popcorn, för att i efterhand inse att dom var kanderade, vilket icke faller David på läppen. Bye bye säcken!

Det är glada i hågen vi kan berätta att vår hemlängtan gudskelov börjat trappa av! Om det beror på att vi vant oss vid kylan, att det inte ens är hälften av restiden kvar eller att vi smälde i oss den sista av de medhavda påsarna "Ahlgrens bilar" häromdagen vet jag inte, men skönt är det. Och vet ni vad, La Paz visade sig vara en ganska gemytlig stad, trots sin position på 3600 meter över havet och överspännande fattigdom. Well, det är fortfarande inte läge att beställa in en chokladpudding med risk för otrevliga associationer, men bådas förkylningar är så gott som bortblåsta och vi kan ta oss ann staden med nya friska tag. Att vi sen ansåg oss vara förtjänta av ett gött boende, och därför tog in på ett hotell med jacuzzi på rummet för blott 300kr natten, höjer nivån för njutningen likså några pinnhål.

La Paz, den Bolivianska huvudstaden, har en hel del att erbjuda, och det mesta är snor-billigt. Idag spatserade vi exempelvis förbi restaurang efter restaurang med menyns dyraste rätt för ynka 10kr. Ett butelj av den finare sortens Argentinska viner får du punga ut 35kr för. Vi klagar INTE! Dagen till ära har vi varit ute och stor-shoppat i billigare-än-Ullareds-land, men detta säger vi inte flaska om, för ni vill väl inte veta vad presentutdelningen kommer bestå utav? Tänkte väl det! När magarna började knorra svängde vi förbi, Davids vän ifrån Rosa bussarna-tiden, Elins café här i stan, Café del Mundo. Smaklökarna fick sig ett hejdundrande kalas där, och pricken över i:t utgjordes av mmh mums svenska negerbollar. App app, inte neger som i mörkhyad, utan neger som i negro, namnet för färgen svart på spanska. Eller som pappa Rudolf hade sagt: "Nnno, no! We call them... Wienerbreads!". Ja jävla Rudolf. Åh, nu slog det mig hur sugen jag är att kolla på "Sunes sommar", en svensk klassiker! För att ge er en inblick i vårt förhållande kan David ibland kalla mig "Guuud? Guud?" a'la Rudolf i sjuksängen-style när han vill påkalla min uppmärksamhet. Fungerar föga, men... Imorgon återvänder vi dock till "Café del Mundo" för att smaska kexchoklad, då blir det fest!

Det definitivt största som hänt idag är, i mina ögon, skit-fränt! Jajamen! Ni har nog inte alla läst boken, men troligtvis hört talas om Jonas, även kallad "El Choco", så även namnet på hans bok. Jonas, svensken som för några år sedan misslyckades med att smuggla knark från Bolivia till Sverige och blev dömd att sitta på Bolivias farligaste fängelse. Om ni inte läst boken, gör det snarast! Hans berättelser från innanför fängelsemurarna är chockerande, minst sagt. Detta fängelse, San Pedro, är väldigt speciellt på så vis att det hyser fångar som skulle få Juha Valjakkala att göra i byxorna och Charles Manson att känna avund, troligtvis. Fast, tänker ni, det finns väl flertalet fängelser med fångar av den rang? Jovars, men skillnaden är att San Pedro är beläget mitt i smeten, bland prunkande parker, affärer och dagis, och jag vill inte ens tänka tanken vad som skulle ske om fångarna, som enbart vaktas av poliser utanför murarna (innanför råder fång-hierarki, det är deras värld, dom som sätter reglerna, dom som upprätthåller dom) skulle bli starka nog att bryta sig ut! Nåväl, här utanför satt vi iallafall, sög på varsin glass och bevittnade den långa kön av kvinnor och barn i färd med att besöka sina män, fäder eller söner. Ja, det vill säga dessa kvinnor och barn som inte valt att bo med sina män innanför murarna, då detta är fullt möjligt, men det får ni själva läsa om i boken. Så urbota svårt att förstå, samtidigt så urbota intressant, att bara ett fåtal meter ifrån min plats i solen sitter män som begått dom mest horribla saker, och också män som begått småbrott och tvingas leva sida vid sida av stor-bovarna. Ja hujedamej! Däremot tackade vi inte ja till alternativet att göra ett besök innanför murarna. Detta är fullt möjligt (Obs! Inte lagligt!) om du är villig att betala för mutor och måhända även ditt liv, då det som sagt är fångarna som styr och ställer därinne och det, obehagligt men sant, hänt att turister inte kommit ut levande. Nä, jag håller mitt liv alldeles för kärt för att ta den risken, men jag passade på att slänga in ett getöga för en sekund när det gläntades på "sidodörren", enda dörren in förutom stora porten tillika "ingången" för turister, men det vill jag lova att det såg allt annat än gästvänligt ut.

"Guuud? Guuud? Jag är hungrig!" skanderar en svulten David just i detta nu, så jag får avsluta härmed. Ögongodiset slänger jag upp antingen senare idag alternativt imorgon. Håll till godo, och tackar än en gång så ödmjukast för alla fina kommentarer! Jag tycker ni allesammans borde ha mamma Anette som förebild, ty vi tycker det är så kul när ni avlägger några ord i kommentarfältet, ska det behöva vara så herrans svårt när allt kommer omkring?